Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2019 – Eduardo

Då jag inte hunnit se Parasite (säkert en 5:a) tycker jag generellt att 2019 var ett ganska taffligt år, både sett till utbud och till sättet jag konsumerade film på. Streamingtjänsterna erbjuder en fix när jag vill vilket gjorde att jag överdoserade på mediokra val. Jag kom till att sakna linjär-tv där någon annan dikterade vad jag skulle se och när jag skulle göra det. De oändliga informationsmängderna som bara rasade över mig i en okontrollerad takt skapade en slags val-ångest helt enkelt. Hur som – här är årets lista:

Toppbild från The Dark Crystal: Age of Resistance. Bild: Netflix

 

Bild: Channel 4
Årets upptäckt!

En av fördelarna med att unna sig en resa runt halva världen är det nya Netflixutbudet som öppnar upp sig – lätt värt koldioxidutsläppet om du frågar mig. När jag var och backpackade bort min livskris i vintras så kom jag över serien Toast to London (2012)  som inte bara var den bästa brittiska serien jag såg under 2019 utan den bästa serien totalt det året.

Matt Berry (känd som världens bästa chef från IT crowd) spelar den odrägligt dekadenta skådisen Steven Toast som överlever genom att göra voiceovers för olika skitföretag i London med ett orubbligt självförtroende. Toasts återkommande bråk med studiomannen Clem Fandango är det mest störande och roliga jag såg under 2019. Inte i klass med de mer kultförklarade brittiska serierna (Peep show, Black books osv) men något för dom som gillade IT Crowd och sånt. Av någon anledning går den att streama i Tanzania men inte i Sverige så det är bara boka ett flyg och köra på.

Bild: Universal Pictures
Årets jaha

Jag kan erkänna att jag tyckte Yesterday lät bra på pappret – charmant story av Richard Curtis om en person som är den enda som kommer ihåg The Beatles och börjar claima alla deras låtar (relatable) som sina egna och lite Danny Boyle som regissör på det – jag menar, sämre premisser har ju funnits. I slutändan så återstod en charmlös och intetsägande story som saknade djup och egentligen bara var en standard romantisk komedi som klarar sig tack vare en samling bra låtar. Det kunde blivit så jäkla mycket bättre än vad det blev.

Bild: Netflix
Årets vidrighet

Folk kan säga vad dom vill men i min värld är ‘The Skeksis’ från Netflixserien The Dark Crystal: Age of Resistance det absolut vidrigaste som återupplivades på denna sidan 2000-talet (jaja det var en film från the 80’s men ni förstår). Det vidrigaste av de vidriga i sällskapet var i mina ögon skekAyuk – gourmanden som aldrig ville göra något själv och bara gnällde på allt – vidrigt relaterbart.
Själva serien The Dark Crystal: Age of Resistance var inledningsvis charmig med alla handgjorda dockor och de perfekta antagonisterna men när varje avsnitt klockade in på minst 45 minuter (x10) så tröttnade jag starkt. I slutet hejade jag på alla sköna Skeksis som bara ville ha evigt liv (can’t blame them) och önskade bara att alla osköna lobotomerade Gelflings kunde hålla käft och ta en för laget.

Martin Scorsese. Bild: Siebbi, Wikimedia Commons. CC BY 3.0
Årets gnällgubbe som har lite rätt

När Scorsese sa att Marvel-filmerna inte är film så var jag inte sen på att hänga på hans trötta, men rättfärdigade, kritik om att marvelfilmerna inte är jämförbara med ”riktig” film utan snarare en grandios visuell upplevelse (maffiga färgupplevelser). Detta går väl även att applicera på Star Wars-universumet i dess nuvarande form (även om jag egentligen ALDRIG varit ett fan av SW). Även om Scorseses The Irishman inte var hans bästa skulle jag hellre se den 10 gånger om än att se en till Marvelrulle. Det räcker fan nu. Kanske en spaning från 2017 men det stämmer ju.

Hbo Chernobyl
Bild: HBO
Årets tji fick jag

Chernobyl. Såg två avsnitt, fattade inte magin och trodde ingen annan skulle göra det heller. Det visade sig ju vara en riktigt dålig spaning med tanke på vurmen för skiten och faktumet att turismen till Chernobyl återigen nått oanade höjder. Jag började kolla igen och fattar fortfarande inte vad folk ser i serien – men good for everyone else I guess. Roligaste var väl att Ryssland gick ut med att dom tyckte serien var ”Fake news” och ska göra sin egna version – den får 10/10 automatiskt i min bok på förhand.

Bild: Universal pictures
Årets skräck

Us. Jag kommer inte riktigt ihåg all skräck jag såg i år men det kan inte ha varit någon större konkurrens om vad som skulle ta första platsen när jag tänker efter. Det vidriga spegelriket som beslutar sig för att ta över vår värld var en grymt bra take på den underjordiska tematiken som jag inte sett förut. De raspande rösterna, sympatin med det onda och den perfekta tematiken höll Jordan Peele’s track record som ”någon som kan sin skit” väldigt intakt.

Bild: Allstar/A24
Årets ‘Nu får det fan vara nog’

Midsommer. Det finns få filmer som folk varit så kluvna till efter att ha sett dem och det är den tredje(!) visningen i mitt liv där jag hör folk säga “amen vafan” och resa sig upp och gå (De andra var Contact (1997) och Valhalla Rising (2009)). De fenomenala svängningarna mellan krossade skallar, dans kring midsommarstången och stugknull i solljus var helt enkelt inte allas cup of tea – förståeligt och förlösande. Ribban för midsommar 2020 är hursomhelst satt.

Bild: Netflix
Årets tapp

Black Mirror. Även om jag tyckte att Bandersnatch från 2018 var riktigt sketen så försökte den i alla fall introducera ett nytt koncept till både formatet och till själva skräckgenren, vilket den ska ha cred för. Black mirror anno 2019 däremot var som att alla skräpidéerna från de föregående säsongerna hade samlats in och fick utgöra en gemensam kass säsong. Inte nog med att idéerna var ytliga och tråkigt genomförda – bara tre avsnitt på en säsong? Jag undrar verkligen hur dåliga avsnitten som fick stanna på skisstadiet var. Kanske har vi peakat dystopi-serier under 2010-talet och nu äre inte bara på Tinder som ”good vibes – only” gäller.

Bild: 20th century fox
Årets sömnpiller

Delad plats här och båda är space-filmer (rymdfilmer låter för töntigt). First Man där Ryan Gosling spelar Neil Armstrong är den tråkigaste skiten jag sett på år och dag. Snygg, stillsam och allt det där – absolut – men fortfarande totalt oengagerande. Jag tänkte att det skulle så förbli tills jag gick och såg Ad Astra. Även om Ad Astra inte alls är lika trist som First Man så är det ett sömnpiller som inte räddades upp speciellt mycket sett till vad det gav – ingen större eftertänksamhet eller ‘aha’-moment efter att en vandrade ut ur biografen.
Det krävs en jäkla precision att göra en ”tyst” film och jag tycker tyvärr inte Ad Astra lyckades med det på någon punkt alls. Den började i inget och slutade i inget och trots att den beskriver sig själv som ”kompromisslös” så är det bara semantik för ett stort ”gäsp” i min bok. Då jag inte hunnit (orkat) kolla Aniara så var space-året 2019 inget för mig.

Bild: Netflix
Årets guldkorn

Det är både en blessing and a curse att Netflix spottar ut sig mer serier än vad som är rimligt för en streamingtjänst – blessing för att mycket av det faktiskt är bra men curse för att en tenderar bingea dom och sedan glömma dom totalt för en ny serie. Bland alla dessa finns det några guldkorn jag skulle vilja lyfta fram (även om vissa av dessa kom innan 2019 så tror jag de kom till svenska Netflix under 2019):
It’s Bruno – en alldaglig serie om Malcolm som hänger runt med sin pugglehund och bara… hänger. Små äventyr i ett miniuniversum som är mer än charmerande och lättare att ta till sig än Nutella på toast.
Derry girls – serien om ett gäng irländska skoltjejer under konflikten i Nordirland, som lever sina egna liv där pojkband är mer intressanta än konflikten. Blandningen av de ”färgfulla” karaktärerna, historierna och den alltjämt pågående konflikten i bakgrunden gjorde detta till en personlig favorit under 2019.
Love – gud jag vill egentligen inte säga att jag gillar Judd Apatow men vafan – ibland är det för lättillgängligt och jag är för svag. När jag låg sjuk (bakis) så behövde jag lite Apatow i mitt liv. Love beskriver dating på en ”quirky”nivå mellan Mickey och Gus och hur tokigt det kan bli med dejting i vårat tidevarv. Det är ganska charmigt så jag förlät mig själv snabbt och bingeade första säsongen på en dag.

Årets insikt

Sett till den här listan så jag väl en basic bitch helt enkelt – en person som inte gör några större försök att sväva utanför den bekväma sfär som Netflix ger mig varje dag. Min fjärrkontroll har en direktknapp till Netflix och den är utsliten – hur tragiskt är det egentligen? En basic netflixbitch är den jag var 2019 helt enkelt.

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.