Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2019 – Therese

I år har jag fortsatt att se mer serier än filmer, men till skillnad från förra året har jag ändå blivit mer sugen på att se film igen. Det är nog det där med att investera min tid i produktioner som gör att filmer lockar igen. Som att läsa en bok som bara är en bok, och inte en triologi eller serie. När den är över är det slut, vilket känns uppfriskande på något sätt. Kanske kommer filmerna tillbaka igen nu när serier trendat ett tag, vem vet.

Här nedan ser ni lite utdrag från mitt filmår 2019.

Årets barnfilm – Efter år av väntan fick världen äntligen en ny dos av Elsa och Anna. Frost 2 var, trots skyhöga förväntningar, en värdig uppföljare. Nu har vi också fått utöka vår spellista med några nya låtar, precis lagom till att Let it go gått ur tiden. Nu går vi alla runt och sjunger ”into the unknoooown” istället..

Årets julstämning – Som tagen ur en sagobok gick Klaus rakt in i våra hjärtan och skapade varma mysiga känslor som perfekt inför jul. Funkar att se ända fram till påska, jag lovar.

Årets tortyrskämt – I The Good Place verkar man inte få nog av att hitta på kreativa sätt att tortera folk. Min favorit är nog den oändliga babyshowern för en person man inte känner.

 

Årets krim – Detta är den viktigast kategorin av dem alla, och även om krimserierna ser någon golden era just nu, så finns det några som skiner lite ljusare än andra. Man skulle kunna tro att jag skulle ge titeln till Mindhunter, men just i år går den faktiskt till Netflix-serien Criminal då den levererades på ett så kreativt och spännande sätt. Ett förhörsrum, fyra olika länder. Briljant.

Årets skrattfest – Hela hösten räddades av att den hysteriskt roliga podden My dad wrote a porno släppte ett nytt avsnitt varje måndag, och ett extraavsnitt på torsdagar. Det var så att man längtade tills helgen var förbi så man kunde lyssna på det nya avsnittet och höra vad för tokigheter Belinda ger sig ut på.

Årets 80-tal – Sorgligt nog tycker jag inte att den tredje säsongen av GLOW höll måttet. Jag hade velat ha lite mer wrestling, och mer Geena Davis. Fortfarande en absolut sevärd serie, som jag kommer kolla på om det kommer mer, men tyvärr nådde det inte hela vägen fram här. Däremot kom Stranger Things tillbaka med huvudet högt och levererade en grym säsong. Bland allt det onda och mörka fick vi som vanligt en stor dos skönt och färgglatt 80-tal. Inte minst när Eleven och Max gick på shoppingrunda. Priceless.

 

Årets sista säsong – Nej, här kommer jag inte ge titeln till Game of Thrones. Ovärdigare slut får man leta efter. Men jag har alltid följt Orange is the new black, och även om jag tycker att serien (och även sista säsongen) är väldigt ojämn, så var det ett värdigt slut där många av favoritkaraktärerna fick den tid de behövde. Det var några lösa trådar som jag tycker att de missade, men det kändes som att hela säsongen tillägnades att sätta ljus på det skeva och orättvisa rättssystemet som USA har. Efter seriens avslut lanserade de en fond som ska stödja olika organisationer med fokus på immigranters rättigheter, och att stötta kvinnor som suttit i fängelse och för att få ned antalet fångar i amerikanska fängelser, vilket får serien att leva vidare på ett fint sätt.

Årets Nej – Det är inte många serier som får mig att säga stopp, men hysteriskt dåliga MotherFatherSon var ändå en klass i sig. Jag fick pina mig igenom de tre första avsnitten när jag egentligen ville lämna in handduken redan efter första scenen.

Årets coolaste brud – När vi såg Toy story 3 och insåg att Bo Peep var borta tyckte vi såklart att det var tråkigt, men hennes roll hade tidigare mest varit som ett kärleksintresse för Woody, så vi saknade henne inte nämnvärt. När hon sedan dök upp i Toy story 4 som en supercool borttappad leksak fick hela karaktären nytt liv. Även i tillbakablickarna insåg man att hon inte var den klassiska porslinsdockan vi trott att hon var.

Bild: Pixar

Årets kändisporträtt – Det verkar som att man nu satt kändisporträtten i spel, och med Bohemian Rhapsody i ryggen hade jag höga förväntningar på Rocketman som visade sig slå förväntningarna med hästlängder. Taron Egerton lyser i rollen, och musiken är såklart fantastisk. Nästa gång hoppas jag på att de tar sig an David Bowie. Det är en film jag skulle vilja se. (Edit: Den här filmen verkar bli verklighet under 2020, där vi ser Johnny Flynn som Bowie på väg att bli Ziggy Stardust).

Årets mörker – Jag vet inte med er, men om man ska behöva gå en kurs i hur man ska ställa in sin TV innan man ser ett avsnitt så har det gått lite för långt. I sista säsongen av Game of Thrones var avsnittet The Long Night ett av de mest efterlängtade av alla. Även om serien i sig är ett redigt mörker så kunde ingen förutspå mörkret på den här nivån. Avsnittet var till och med så mörkt att man faktiskt inte såg något alls. Skaparna försvarade sig med att vi alla hade fel inställning på vår TV, men nog kan man tycka att om alla andra avsnitt på alla andra serier, och även alla andra avsnitt i just den här serien funkar, så borde det vara något fel med ljussättningen i avsnittet.

Årets värdiga vinnare – Jag såg de första avsnitten av Chernobyl tillsammans med min släkt, och den väckte så många intressanta tankar och diskussioner. Vi försökte också alla beställa hem jodtabletter, men insåg att de var restade sedan kärnkraftsolyckan i Japan för över åtta år sedan(!). En enormt välgjord serie i alla fall, som förtjänade varenda vinst och nominering den fick.

En biolog som vill känna sig invigd och därför alltid letar efter detaljer och dolda budskap. Älskar riktigt bra karaktärsbeskrivningar men hatar övertydlighet. Har även en förkärlek till Will Ferrell och tecknat.