Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
David Copperfields äventyr och iakttagelser
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2020 – Ingrid

Jag längtar så enormt mycket efter att gå på bio igen. Även om det går att se otroligt mycket bra hemma, och jag har en hyfsat stor tv med bra ljud,  så är det ju inte alls samma sak.  Det är ju inte bara själva upplevelsen med den stora bilden och det maffiga ljudet, utan också känslan av att gå till en särskild plats och göra något speciellt Något som bryter av vardagen, som skapar en viss stämning, och som man riktar all sin uppmärksamhet mot.  

Men, man får självklart göra det bästa av situationen, det finns ju liksom inget annat val. Och jag ser trots allt fram emot Göteborgs Filmfestivals heldigitala upplaga i slutet av januari, där de utlovat festivalstämning och premiärkänsla (alltså inte bara att man själv klickar igång ett antal filmer hemma, som på vilken streamingtjänst som helst). 

Det har blivit en hel del film hemma under året, men det mesta hörde antingen till kategorin gamla blockbusters eller ännu äldre, svartvita Hollywoodfilmer. Det kändes tryggt på något vis. Att å ena sidan grotta ner sig i dum action med alla Fast & Furious- och Mission Impossible-filmer, och å andra sidan att grotta ner sig i klassiker med Cary Grant och Jack Lemmon.

Jag har alltså inte varit helt uppdaterad på allt som kom ut just 2020, varken med film eller serier, men när jag tänker tillbaka så hann jag ändå se en hel del riktigt bra produktioner. Så här, sent omsider, är min årslista för 2020. 

FILM

Tenet
Välklädda agenter i linnekostym, i Tenet. Bild: Warner Bros

Tenet

Konkurrensen om att bli “årets bioupplevelse” var självklart inte direkt stenhård. Christopher Nolans storfilm var en av två som jag lyckades se på bio när coronadimman lättade lite i slutet av sommaren. Men vilken känsla det var att äntligen se en film på bio igen. När Ludwig Göranssons mäktiga filmmusik dånade igång fick jag rysningar.

Som helhet var Tenet dock ingen fullträff, vilket kollegan Lindman beskrev på ett ypperligt sätt i sin recension. Manuset var verkligen för krångligt för sitt eget bästa, och Nolan verkar ha glömt att man måste få lära känna karaktärerna för att faktiskt bry sig om dem. Men det Tenet verkligen var, var en bioupplevelse. Och – man måste ju älska agenter som har loose fit linnekostym (det vill säga Christopher Nolans egen klädstil) på sig när de är ute på uppdrag. Inga jävla funktionskläder här inte.

Unga Kvinnor 

Det känns nästan overkligt att det faktiskt var i år som Greta Gerwigs Unga Kvinnor hade premiär i Sverige. Och vann en Oscar och var nominerad till ytterligare fem. Det känns som en svunnen tid. Men hur det nu än är med den saken, så älskade jag Greta Gerwigs nya version av Louisa May Alcotts klassiska roman från 1868, om de fyra systrarna March.

En otroligt varm och härlig film, där skådespeleriet flödar fram och hantverket är utsökt. Och eftersom det är just sådär härligt och varmt så känns det sorgliga och svåra så mycket mer när det väl kommer. Precis som det ska vara. 

Unga Kvinnor
Unga kvinnor. © 2019 CTMG, Inc. All Rights Reserved.

David Copperfields äventyr och iakttagelser

Unga Kvinnor har gjorts i många tidigare versioner, precis som David Copperfield av Charles Dickens. I år kom filmversionen David Copperfields äventyr och iakttagelser, av Armando Iannucci, med Dev Patel i huvudrollen. Ganska oväntat att skotten Iannucci som brukar göra bitsk, politisk satir (som Death of Stalin och The thick of it) skulle ta sig an en sån där gammal klassiker – men vad fint det blev!

Otrolig berättarglädje, sprudlande dialog och en mängd ljuvliga skådisar,  som Hugh Laurie, Tilda Swinton och Peter Capaldi. Det här var den andra filmen jag lyckades se på bio i september, och det är jag glad för. 

 

Barn

Jag såg den norska filmen Barn på Göteborgs Filmfestival, där den vann det stora priset för bästa nordiska film. Den fick svensk biopremiär i maj, men jag törs gissa att det nog inte var så många som såg den. Desto bättre då att den redan finns att se digitalt. Gör det! Det är en sån där film som är svår att beskriva på ett lockande sätt, men som är så himla bra att jag bara vill få alla att förstå att de ska se den. 

En 13-årig flicka bråkar med en pojke på en skolrast, och han blir så illa skadad att han avlider. Flickan råkar vara dotter till en känd vänsterpolitiker och pojken son till en känd högerpolitiker. Vad händer sen? Det är det Barn handlar om. Vi följer ett brett persongalleri, med barnens föräldrar, rektorn på skolan, lärarna, deras familjer i sin tur. Var det någons fel, kan man skuldbelägga ett barn, hur påverkar händelsen alla runt omkring och hur går man vidare? Det handlar om det komplexa i mänskliga relationer och hur man kommunicerar, eller inte kommunicerar. Utgångspunkten är ju väldigt mörk, men det är ändå inte en jättetung film (trots den imponerande speltid på 2 h 37 minuter). Den är till och med väldigt rolig ibland, för det här med kommunikation eller ickekommunikation blir ju ibland så absurt att man måste garva.

Dialogen och skådespeleriet är suveränt och njutbart för att det är så träffsäkert och trovärdigt. Jag var helt fängslad i alla filmens 157 minuter, och ville genast se allt annat som regissören Dag Johan Haugerud gjort också. 

Spring Uje spring

Spring Uje spring var bara en av alla filmer som hamnade i kläm 2020. Den hade bejublad premiär på Göteborgs filmfestival i januari, men hann inte ha vanlig premiär innan folk i stort sett slutade gå på bio. Premiären flyttades fram, och till slut fick den premiär på juldagen, på de få biografer som har öppet.

Henrik Schyffert debuterar här som långfilmsregissör i en filmversion av Uje Brandelius musikteaterföreställning om sitt eget liv och hur han drabbas av den allvarliga sjukdomen Parkinson. I filmen spelar både Uje och hans familjemedlemmar sig själva, och det är en alldeles unik filmupplevelse. Rolig och rörande, träffsäker och svängig.

Du kanske inte tror att du vill se en svensk popmusikalfilm om en man som drabbas av en allvarlig sjukdom, men tro mig, det vill du. Om du har möjlighet, se Spring Uje spring på bio nu, och om inte så kommer den troligtvis på vod riktigt snart. 

Hamilton

(Kanske inte riktigt en film, men den får vara med i den här kategorin). Jag försökte få biljetter till musikalen Hamilton när jag var i New York för ett par år sedan, det hade ju varit så kul att få uppleva den live. Man fick gå med i ett slags lotteri, och varje dag invänta ett eventuellt besked på att man kanske hade fått en sistaminutenbiljett, vilket jag såklart aldrig fick… Men nu finns föreställningen att se på Disney Plus, med originalcasten, inklusive skaparen Lin-Manuel Miranda i titelrollen och en underbart pompös Jonathan Groff som Englands King George. Och även om det såklart är en helt annan sak än att se den live, så är det kul att äntligen få se det här extremt omtalade popkulturella fenomenet.

En hiphopmusikal om en av USA:s “founding fathers” Alexander Hamilton, om krig, konstitutionen och byggandet av ett nytt land, det låter kanske inte så sexigt men det funkar verkligen. Jag förstår inte exakt alla referenser och vet inte exakt vilka alla är, men tillräckligt för att uppleva en fascinerande historielektion med ovanligt bra musikalmusik (hade jag inte haft undertexter på engelska så hade jag dock inte hängt med särskilt mycket alls i handlingen, så där har vi ju ett plus för att se den hemma på TV istället för live på Broadway).

Är du sugen på att se Alexander Hamilton och Thomas Jefferson rapbattla om ekonomisk politik med George Washington som MC, då ska du se Hamilton!

 

SERIER

Kärlek och anarki Reine brynolfsson
Ida Engvoll, Disa Östrand, Gizem Erdogan och Reine Brynolfsson i Kärlek & Anarki. Foto: Ulrika Malm/Netflix

Kärlek och anarki

Lisa Langseths Netflixserie Kärlek och anarki gjorde mig upprymd, både av själva innehållet och för att den var så bra. Ida Engvoll är helt suverän i huvudrollen som den karriärdrivna konsulten och tvåbarnsmamman Sofie, som kommer till ett bokförlag och börjar röra om i grytan. För alla inblandade, på alla möjliga vis.

Det är roligt och sorgligt, väldigt underhållande och väldigt känslosamt. Det är 8 ganska korta avsnitt, och slutet kändes tillfredsställande, men jag kan ändå inte låta bli att vilja se mer. När sluttexterna kom i sista avsnittet fick jag separationsångest av att skiljas från de där personerna. Och det är ju ett verkligt gott betyg om något.

Roadkill

Det har blivit mycket sci-fi, fantasy och superhjältar för mig under året. Verklighetsflykt, kan jag tänka mig. Men plötsligt blev jag bara så sugen på ett brittiskt lite torrt drama, och då satt Roadkill på HBO perfekt. En miniserie dessutom, ibland är det verkligen skönt att det inte finns femtielva säsonger.

Hugh Laurie är lysande som den populistiske politikern Peter Laurence, som är inblandad i en mängd olika potentiella skandaler och problem, men som verkar ha förmågan att hela tiden klara sig oskadd. En slags House of Cards light, kan man kanske kalla Roadkill.

Jakten på en mördare

Mikael Marcimains dramatisering om det verkliga polisarbetet för att lösa Helénmordet i Skåne var precis så som true crime-fiction ska vara. Inte överdramatiserat, utan liksom sakligt och autentiskt. Tempot var lugnt, fotot var snyggt men visade också verkligen skiten och misären, och skådespeleriet var på topp. Av inte särskilt kända skådespelare, vilket bara det var ett stort plus (tänk vad många bra skådespelare det finns i det här landet, som vi nästan aldrig får se). Och i stort sett alla pratade faktiskt skånska i Skåne.

Skådespelaren som gjorde starkast intryck på mig var Lotten Roos som utredaren Monica Olhed. Så otroligt bra, och liksom tilldragande. Henne vill jag se mycket mer av.  

Jakten på en mördare
Jakten på en mördare. Bild: SVT

What we do in the shadows, säsong 2

Serien om vampyrerna som bor i ett kollektiv på Staten Island blir bara bättre och bättre, och överträffar nu till och med långfilmen från 2014 som var föregångaren (fast den är fortfarande en modern klassiker).

Grejen är att serien är så otroligt bra castad. Det är bara ren njutning att se Kayvan Novak, Matt Berry, Natasia Demetriou, och Mark Proksh som de där patetiska vampyrerna. Och Harvey Guillén som stackars Guillermo, förstås. Helt geniala skådespelare. Maner, ansiktsuttryck, sätt att uttala ord, kroppsspråk, det är så roligt att jag inte kan få nog. Jag tror jag kan se de här säsongerna hur många gånger som helst. 

The Mandalorian

Den är lite ojämn, och väldigt mallad. Varje avsnitt följer ungefär samma form, där Mando måste vinna över en fiende för att komma vidare på vägen mot sitt mål. Ja, som i ett dataspel ungefär. Men det gör inte så mycket, jag älskar ändå The Mandalorian. Produktionen är lysande, och det är liksom mysigt att hänga med Mando och The child i Star Warsvärlden, och få träffa på alla möjliga karaktärer och varelser som man känner igen från filmerna. Framför allt gillar jag verkligen stämningen, och det är ju mycket på grund av Ludwig Göranssons mäktiga musik. Det är långt från John Willliams, men passar ändå väldigt bra in i Star Wars-universat.

Om du är en bakomkulissernanörd som jag så rekommenderar jag att kolla dokumentärserien Disney Gallery: Star Wars: The Mandalorian som också finns på Disney Plus. Såklart väldigt “medhårs” produktion eftersom det är Disney Plus själva som gjort den, men väldigt värd att se. Varje avsnitt fokuserar på en särskild aspekt, som regin, tekniken, musiken och så vidare, och det är inte minst hjärtevärmande att se hur de jobbar med de praktiska effekterna, som dockor och modeller. 

The Mandalorian
The Mandalorian . Bild: Disney Plus
Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.