Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2021 – Cissi

Mina kära kollegor har redan dragit upp mycket av det bästa vi bjöds på 2021 men jag gör ett försök att komma med lite nytt till samlingen. God fortsättning kära läsare!

Årets ”ska aldrig mer klaga på att behöva betala skatt” går oavkortat till Netflixs miniserie Maid. Den unga mamman Alex (suveränt spelad av Margaret Qualley) vars babypapa (en mycket obehaglig Nick Robinson) inte kan låta bli alkohol och tar ut sin aggression på Alex. Psykisk misshandel som Alex inte kan bevisa när hon försöker bryta sig loss enligt det skeva rättssystem som historiskt sett aldrig varit bra på att hjälpa utsatta kvinnor. Mitt i allt detta finns en oskyldig liten flicka och dennas mormor som är spritt språngande galen. Förmodligen ryms alla psykiska åkommor som existerar i Alex konstnärsmamma Paula (Andie MacDowell i sitt livs roll) som även hon tycker om att missbruka alkohol, droger och även låta sig missbrukas av diverse män. Alex bestämmer sig för att jobba hårt för att skapa en framtid för sig och sin dotter men det är lättare sagt än gjort i ett land som är skoningslöst mot de som lever på existensminimum trots att de jobbar dygnet runt. Maid är en oförglömlig berättelse som fick mig att uppleva alla känslor i registret men framförallt blev jag fly förbannad över vilket jädra skitland USA är om du är längst ned i näringskedjan. Skådespeleriet (mor och dotter är även mor och dotter i verkligheten), manus, regi är mästerligt och Maid fick mig att inse att inte gnälla över den skatt jag betalar varje månad. Det kan vara så mycket värre.

Årets ”familjemys” går för tredje året i rad till familjen Roy där kriget trappas upp rejält. Jargongen och språket i nya säsongen är måhända ÄNNU råare än tidigare säsonger (hur är det ens möjligt) och det är ännu tightare skådespel (hur är det ens möjligt). Det är fenomenalt med andra ord, speciellt för oss med en väldigt svart själ. Exakt ALLA vill ha makt, pengar och förnedra sina släktingar. INGET är heligt för familjen Roy då det är mer regel än undantag att slänga sina släktingar under varenda buss som finns på Manhattan. När man är trött på sin egen familj efter julens påtvingade möten är det bara att slänga ett getöga på rövhattarna i Succession så kommer man genast uppskatta sina familjemedlemmar igen. Nåja, kanske inte alla men värre kan det knappast bli än i familjen Roy.

Årets fulgråt går definitivt till miniserien It´s a sin som utspelar sig i London i början av 80-talet när AIDS slog ned som en atombomb. Skaparen Russell T. Davies har sagt i intervjuer att det delvis är en självbiografisk berättelse, en chans för honom att bearbeta vad som skedde under denna tid som en del homosexuella har liknat vid ett krig när deras vänner dog som flugor. Vi får lära känna Ritchie (Olly Alexander) som kommer från Isle Of White för att börja läsa juridik (hans föräldrars önskan) men när en dröm att bli berömd skådespelare, propra Colin (Callum Scott Howells) från Wales, orädda Roscoe (Omari Douglas), intelligenta och exotiska Ash (Nathaniel Curtis). Den som håller ihop gänget är dramaläraren Jill (Lydia West) som blir en mammafigur för gänget. Det är fem avsnitt av briljant humor, vänskap, glamour, skuld, skam, vidriga sjukdomsförlopp och ett hav av sorg vilket fick mig att fulgråta a´la Helena Bergström. Ett mästerverk som kommer beröra dig långt efter sista avsnittet.

Årets bästa action går definitivt till Daniel Craigs sista föreställning som Bond i No Time To Die. Den mannen har en förmåga att trollbinda mig men detta var en helt ny nivå. Craig presterar på toppen av sin förmåga då han framställs som mer mänsklig under den exceptionellt hårda och perfekta ytan. Bakom de fantastiskt blå ögonen får vi denna gång se mer värme, kärlek, förundran blandat med en helvetes massa jävlar anamma som sig bör när man trots allt är en tränad dödsmaskin. Mer djup i manuset gav en intressant handling vilket inte är vanligt inom denna genre, tack för detta. Tekniken, specialeffekterna och explosionerna borde med all rätt kamma hem varenda teknisk Oscarsstatyett för mästerligt är ordet.

Årets mest bisarra tv-serie är definitivt Squid Game som knappast kan ha undkommit någon med fungerande syn och hörsel. Skådespeleriet är bland det sämsta jag har skådat men det gjorde inget då hela upplevelsen var så jäkla bisarr men ändå svårt beroendeframkallande. Att det ska göras en säsong 2 är en missbedömning av episka proportioner då denna typ av historia bara kan skapa en ”wow-upplevelse” en gång. Men vem vet, jag kan ha fel så bring it Netflix!

Årets duo är Oscar Isaac och Jessica Chastain i adaptionen av Bergmans Scenes from a marriage. Satan i gatan vilken stark föreställning dessa två giganter till skådespelare bjuder på. Första avsnittet var segt men ge INTE upp, det är en makalöst bra uppvisning i skådespeleri och en föreställning värdig Bergmans kulturarv.

Årets svensk är definitivt Tunna Blå Linjen om polisernas vardag i Malmö. Här hittar ni min recension: https://onyanserat.se/recensioner/tunna-bla-linjen-svidande-realistiskt-om-polisens-otacksamma-verklighet/

Årets norsk är självklart finansgrisarna i Exit. Ny säsong är på väg till allas vår glädje.

Årets dansk är del två av Den som dräper – mörkret. Minst lika bra som säsongen dessförinnan men denna gång är det män som är mordoffren (för omväxlings skull). Favoriten Tobias Santelmann spelar Peter, en far och make med ett mycket mörkt inre som han döljer väl. Men när hustrun lämnar honom och deras gemensamma son för ett toppjobb i Asien har Peter svårt att lägga band på sitt inre mörker. Otroligt spännande och välspelat från alla inblandade (som alltid i danska produktioner).

Årets roligaste var Drugdealer där geniet Jonatan Unge driver om allt man inte får skämta om i vårt lättkränkta samhälle. Men han kommer undan med det vilket är en bedrift i sig. En annan serie som gav många skratt var underbara Ted Lasso. En jänkare får jobb som fotbollstränare i England vilket inte är helt smärtfritt för alla inblandade. En serie där birollerna är bättre än huvudrollen (som i klassikern Fyra Bröllop Och En Begravning) som mycket välförtjänt tog storslam vid senaste Emmygalan. Sist men inte minst måste även Hacks komma med på listan där Jean Smart dominerar som den legendarisk komikern Deborah Vance i Las Vegas. Sorgligt nog avled Smarts man hastigt när det endast var en vecka kvar av inspelningen vilket hon pratade om i sitt känslosamma tal på årets Emmys där hon fick pris för sin skildring av Deborah. Säsong 2 är på ingång 2022.

Årets käftsmäll var definitivt den makalöst briljanta miniserien Dopesick. Gör dig själv en tjänst och se den, NU!

Årets käraste återträff bjöd Solsidan och Bonusfamiljen på. Bland det bästa som har skapats i vårt land och Fredde är en nationalskatt som bör skyddas till varje pris. Avsnittet när han ska finna meningen med livet fick mig att gå runt och fnittra i flera dagar. Mer Freddan åt folket!

Vad jag ser fram emot 2022 är The Batman (är löjligt pepp på denna), Top Gun 2 (kan bli hur som helst!), sista säsongen av Peaky Blinders, tredje säsongen av underbara After Life, ny säsong av The Boys med världens bästa Karl Urban, knappt är säsong 4 av Yellowstone över men jag hoppas verkligen att säsong 5 kommer 2022, Downtown Abbey: A new era (love it), ny säsong av Bridgerton (klarar den sig utan hunken Regé-Jean Page), säsong två av Tunna blå linjen (lyckas man hålla liv i mästerverket) och mer Fredde i Solsidan.

Foto: Netflix.

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.