Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Sound of metal
Listor & Tips

Onyanserats årslistor 2021 – Lindman

Då har vi stängt ännu år med slätstrukna storfilmer och briljanta serier. 2021 blev året då jag såg 96 TV-serier och 44 filmer utan att egentligen känna någon större glädje. Ända sedan den där dagen i mars för ett år sedan, när livet knackade på, hårt och brutalt i form av social isolering har det varit så. Jag har vaknat kallsvettig mitt i natten utan att veta vad som är verklighet och vad som är dröm. Är det mina egna minnen, något jag faktiskt har upplevt eller är det bara något jag har sett i en TV-serie? Är det morgon? Är det kväll? Är det januari eller kanske september? Till slut har verkligheten kommit ikapp mig. Jag har nu tryckt så mycket streamingmaterial att dagar och nätter flyter ihop. Månader blir år och det är för mycket helt enkelt. Jag ser inte längre skogen för alla träd och det är inte förrän nu, när årets skall summeras som jag inser att det ändå har avverkats en del storslaget i Lindmans residens. Det är bara att hoppas på att 2022 blir ett lättare år. Men det är väl som alla säger på LinkedIn. Nytt år, nya möjligheter. Potentialen är oändlig! 🎉

Men nog tjötat om det, nu kör vi listan!

Timothée Chalamet och Rebecca Ferguson i Dune
Foto: Warner Bros

 

Årets dåliga stämning

När karantänångesten låg som tätast damp den ner. Likt ett illavarslande omen. SVT:s skotska drama i fyra becksvarta delar. Med den svenska titeln En Mördare Bland Oss var det lätt att tro att det var en simpel whodunnit, likt många andra men egentligen handlade det aldrig om att hitta en mördare, det gick djupare än så. Det stod dessutom klart redan från början att det bara kunde vara en av två personer som kunde ha gjort det obeskrivliga och avslöjandet var också helt odramatiskt. Känslomässigt var det däremot en orkan som rev sönder hjärta och själ och dödade den lilla tro på mänskligheten man kanske ändå hade kvar men någon överraskning eller komplicerad twist var det inte tal om. Snarare en psykologisk skärskådan av ett trasigt hem, med trasiga människor och oskyldiga offer. Stämningen i En Mördare Bland Oss var ibland så dålig att det gjorde ont ända ner i mina förfäders själar. På den nivån var det.

Årets biobesök

Fick jag redan på första försöket. Dennis Villeneuves spektakulära och storslagna sci-fi-äventyr, Dune fick mig att tro på livet igen. Åtminstone för en stund. Den allra första pressvisningen efter ett års nedstängning och det var en smällkaramell direkt. Dystopiskt dunkelt och vackert där karga landskap i soldränkt sand samsades med futuristisk arkitektonik och Hans Zimmers patenterade domedagsdängor på öronbedövande nivå med mullrande toner som dränkte hela salongen i syntetisk krigsföring. Visst, upplevelsen var större än berättelsen men det var väl å andra sidan helt väntat. Det är ju ofta så han jobbar, Villeneuve och ibland är det gott nog. Det var dessutom en ofullständig historia som lade grunden till en mycket efterlängtad andra del, som vi nu också vet kommer att komma.

Årets sömnpiller

Awake. Filmen som ironiskt nog var årets tröttaste. Ambitionsnivån och energin i den här filmen var så ofattbart låg att det var omöjligt att se den som något annat än ren utfyllnad i streamingtablån. Något som normalt skulle åka rätt ner i reabacken för att aldrig plockas upp. En hutlöst plottrig story med logiska luckor stora som dammluckorna i Assuandammen och skådespelare som kändes utslagna redan innan katastrofen slog till och gjorde mänskligheten till sömnlösa zombies. Faktum är att en redan trist tillvaro blev rent outhärdlig under en och en halv timmas speltid. Det fanns bara en film som gjorde mig mer uppgiven och redo att kasta in handduken för gott. Plocka ner skylten och öppna dörren för liemannen en sista gång och det var förstås…

Foto: Netflix

Årets sämsta rulle

Ni som har sett eländet vet ju. Den osannolika storyn om IT-specialisten som under en kärlekssemester i ett dassigt Grekland, långt ifrån de vanliga Instagrambilderna med sina varma soldränkta sandstränder och mysiga tavernor plötsligt hamnade mitt i en politisk intrig och dubbla bilolyckor. Med hela den grekiska övärlden i hasorna lyckades vår flegmatiska rättsskipare i beiga chinos överleva skottskador, elstötar, knivattacker, rallarslagsmål, ilskna bin och ett Assassin’s Creed-hoppande från både byggnader och bergskedjor. Beckett var och förblir ett monumentalt fiasko i modern filmhistoria. Tempofattig och ointressant, utan ett enda ögonblick som sticker ut. Inte en enda scen som levererade ens ett embryo till extas. Högljudd och rörig. Ett fullständigt haveri till rulle. ”I’m having a love attack, right now” flämtade John David Washington med sitt genomgående apatiska ansiktsuttryck, själv sträckte jag mig efter Treoröret.

Årets överraskning

Att en serie, helt utan synliga skådespelare fullständigt skulle svepa mig av mattan hade jag aldrig trott. Visst, Fede Alvarez är bra på sin psykologiska skräck och att bygga atmosfär men ändå. Och det är ju populärt att racka ner på Hollywood och den forna drömfabrikens oförmåga att komma med nya idéer, för att istället servera kolossala mängder lastgammal skåpmat. Jag vet ju, för jag har själv gått där längst fram i protesttåget och raljerat högljutt över rebootade superhjältar och nyinspelningar av gamla rullar. Gastat över hur det minsann var bättre förr och att filmmagin är död. Så här i pandemiska tider, mer än någonsin. Calls var precis tvärtom. Någonting vi aldrig någonsin sett tidigare. Eller sett och sett, allt är ju relativt. Här fanns nämligen inget filmfoto i traditionell mening. Istället korta berättelser i ljudformat, illustrerade med ljudvågor. Men vilka berättelser det var! Som en mix mellan The Confession Tapes och Arkiv X. Minimalistiskt intensivt och simplistiskt gastkramande.

Årets krim

Den var kanske inte var direkt nyskapande men bjöd å andra sidan på en leverans jag inte sett sedan första säsongen av True Detective. Mare of Easttown var kvävande ångest. En alarmerande oroskänsla man riktigt kunde ta på. En förnimmelse av att vilket djävulskap som helst kunde gömma sig bakom nästa rangliga dörr. En konstant smärta, ett socialt lidande och meningslöst våld mot kvinnor. Döden som ständigt strök omkring och knackade på diverse dörrar i grannskapet, kikade in och annonserade sin närvaro. ”Tjena! Snart är det dags hörni.” Trasiga familjer som krossades under ödets och syndernas tunga ok och mörka hemligheter som långsamt flöt upp till ytan.

Foto: Capcom

Årets lir

Vad var det egentligen som inte stämde med den där brottsplatsen eller varför kändes inte just det där vittnesmålet trovärdigt? Risktagandet i rättssalen. Att med damoklessvärdet hängande över mitt huvud ändå tvingas fatta ett beslut. Adrenalinet som pumpar, blodet som kokar och hjärnan som jobbar på högvarv. Jag satsar allt på ett enda kort. Triumf eller nederlag. Det får bära eller brista. I och med briljanta The Great Ace Attorney Chronicles pangade Capcom ut ännu ett högkvalitativt kapitel i den klassiska japanska spelserien om nybakade försvarsadvokater som tvingas lösa de mest absurda av rättsfall och jag var där hela vägen in i mål. Nästan 100 timmar fördelade på tio magnifika case.

Årets platta

Och för att skingra tankarna från animerade mordfall lyssnade jag på världens finaste metalcore-britter i Architects som skriksjöng om en planet i upplösningstillstånd, en förgiftad himlakropp och döda fjärilar. En melodiös undergång. Lite som när orkestern fortsatte att spela när Titanic gick under. Riktigt där är vi inte ännu men vi ju jobbar på det och det går onekligen framåt. For Those That Wish To Exist slår hårt och precist. Träffar där det gör som ondast.

Årets svensk 

Visst fanns det starka svenska skådespelarinsatser, med Rebecca Ferguson och Alexander Skarsgård för att nämna två även i år men Linköpingssonen dansar just nu med stjärnorna. Döpt efter Beethoven tar Ludwig Göransson hela Hollywood med storm och priser och lovord faller som manna från himlen och nu med en tredje Emmy i år. Det talas redan om Hans Zimmers arvtagare men frågan är om inte Ludovin, som han kallas over there blir ännu större. Hattjäveln är av Ludde!

Foto: Netflix

Årets nordiska

Det var än en gång danskarna som gick i bräschen. Visade vägen i form av den mästerliga Kastanjemannen. Jag plöjde igenom samtliga avsnitt i en sittning och satt där både uttorkad och utsvulten men samtidigt överlycklig. Vägen fram till finalen var en nagelbitare av rang, en magnifik uppvisning i hur man skall hålla sin publik sittandes på nålar. Det var en berättelse så överjävligt morbid att jag nu kommer att lägga benen på ryggen vid blotta åsynen av en endaste liten kastanj. Är det dessutom flera staplade på varandra och med pinnar till armar och ben så kommer jag med största sannolikhet att vaporisera. Gå upp i rök. Försvinna i tomma intet.

Årets skräck

Mike Flanagan visade än en gång att han är Netflix i särklass vassaste namn när det kommer till att leverera skräck. Herrens vägar äro outgrundliga sägs det och det gjorde Flanagan smärtsamt tydligt för oss när han slängde ner religion, sorg, moral och ond bråd död i en bubblande kittel och lät det koka över. Livet på Crockett Island var ingen dans på rosor, snarare törnebuskar och jag njöt och led av varje minut av Midnight Mass.

Årets debutant

Jag fick bida min tid i två år innan den dök upp på en svensk streamingtjänst men det var värt all väntan. ”All aboard the pain train!” ropade unga regissören och manusförfattaren Rose Glass och bjöd in till en resa rätt ner i avgrunden. En resa lika obekväm som Jesu vandring längs Golgata. Samtidigt vackert och avskalat om gudsfruktan och palliativ vård i hemmet. Explicita sax och sexscener om vartannat. Saint Maud var inte för alla men den var definitivt för mig.

Adam Driver och Lady Gaga I House of Gucci
Foto: Metro-Goldwyn-Mayer

Årets snyggaste

Det var med blandade känslor jag gick på bio för att se Ridley Scotts skrytbygge House of Gucci. Jag kände att det fanns en överhängande risk för pekoralt tramsande i nästan tre timmar men samtidigt lockade storyn om den trasiga men framgångsrika familjen med sina ständiga svek och ond bråd död. Dessutom med en oerhört stark uppställning skådespelare och en stabil regissör. Filmen i sig var väl hygglig men inte överväldigande på något vis. Fotot däremot. En makalöst klassiskt vacker film som inte drunknar i specialeffekter och ständigt söker enkla lösningar utan bara är ren jävla extravagans. En modeälskares våta dröm. Vintage och velour värd att dö för och så ett Italien från sin allra bästa sida på det med sina soldränkta metropoler, storslagna salonger och lantlig lust. Retrobilar och rikligt med läder, plastrong och valnöt. Ett oavbrutet vindrickande, vulgär dålig stämning klädd i skräddarsydd Gucci-skrud och en cigarettrök som låg tät. Allt i House of Gucci andades estetik och klass.

Årets bästa film

Jag tänker tillbaka på året. Var verkligen Dune årets bästa film? Eller var den mest en vacker upplevelse för stunden, ett bleknat minne av någon man en gång älskat och kommer snabbt fram till att det faktiskt är så och minns i stället mars. Då jag såg en magnifik Riz Ahmed slakta både trumskinn och trumhinnor i Sound of Metal, som två år efter den amerikanska premiären äntligen kom till våra breddgrader via Amazon Prime och därmed kan utses till vinnare i kategorin utan att kränka några av mina egna regler. En föreställning i D-moll var det hur som helst. Med ett snortajt manus av Derek Cianfrance lyckades debutanten Darius Marders slänga ihop ett drama som slog allt. Ruben som gick all-in en kväll och förlorade allt. Hans oförmåga att acceptera sitt öde som döv som också gjorde honom blind inför verkligheten. Det var unikt, det var påfrestande, det var fasansfullt och det var inget annat än rent fenomenalt.

Årets dokumentär

Det är inte första gången vi blir serverade kombinationen katolska präster och sexuella övergrepp. Det är ett koncept som bara på senare år har använts flitigt i både film och TV-sammanhang men det har aldrig gjorts med sådan smärta, närhet och ett sådant mörker som i Procession. Nu skall det sägas att det var en hybrid av fiktion och verklighet men precis som i Tom McCarthys fenomenala Spotlight från 2015, på samma svåra ämne så byggde den ändå på överlevares historier och den är dessutom tydligt filmad och genrebestämd som just dokumentär och då var valet inte särskilt svårt. Det fanns många briljanta dokumentärer att välja på i år men Procession spelade ändå i en egen liga.

Michael Keaton i Dopesick
Foto: Antony Platt/Hulu

Årets självantändning

Orsakades av fenomenala Dopesick. Miniserien som var en av de allra starkaste upplevelserna på hela året. En magnifik miniserie, med briljant skådespeleri, baserad på den verkliga händelsen där miljontals helt vanliga människor utan missbruksproblem på bara ett par år blev pillerberoende. Mängden undertryckt ilska SPOILER: när jag insåg att den vedervärdiga familjen Sackler, som tjänade enorma summor pengar på att medvetet sprida smärta och död i hela USA lyckades utnyttja både kryphål i lagar och svågerpolitik för att slippa fängelsestraff var av bibliska proportioner.

Årets comeback

Det var åtta år sedan Dexter slutade. Den där sista säsongen som rev upp så många känslor och orsakade en åsiktsstorm som enbart kan jämföras med finalen av Game of Thrones. Då var det dock inte lika lätt att lufta sina åsikter offentligt och hota folk till livet under eget namn så det var ett mer isolerat och anonymt hat. Själv tyckte jag att det var ett fullt rimligt slut som jag köpte utan förbehåll. Låt gå för att säsongen i sin helhet var ett lågvattenmärke men det omstridda slutet hade jag inget emot. Men med tanke på hur serien sakta men säkert dök så var jag väl inte inte helt taggad när den plötsligt skulle rebootas i Dexter: New Blood men det är klart, med tanke på hur mycket jag älskade storyn om en seriemördare som rensade upp i samhällets mörkaste och mest illaluktande kloaker och gjorde sig av med det avskräde som försatt sina chanser att fortsätta andas samma luft som de skötsamma medborgarna i Miami så var det klart att jag tänkte kika. Tänkte väl att jag ser ett avsnitt eller två, inser att det är rent skräp och droppar skiten, går vidare i livet och hittar något annat men så visade det sig vara strålande. Och det sammanfattar väl 2021. Lyckan finns där om man gräver tillräckligt djupt och inte är rädd för att möta gamla demoner.

Ser fram emot 2022

Nästa år ser jag fram emot nya besvikelser och välbehag i form av House of the Dragon, The Last of Us, Lord of the Rings, Monster: The Jeffrey Dahmer Story, Gaslit och The Boys, säsong 3 på seriesidan. När det kommer till filmer så längtar jag efter att få bli besviken på nya Scream, Top Gun och The Batman och jag kan inte vänta på att få se Nic Cage i rollen som Nic Cage i filmen om Nic Cage. The Unbearable Weight of Massive Talent är filmen jag alltid velat ha.

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."