Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Eddie Murphy
Listor & Tips

Onyanserats favoritpoliser

Idag den 29 augusti är det polisens dag. Vi passar såklart på att fira detta genom att lista några av våra favoritpoliser från filmens och seriernas värld.

Thereses val: Forgotten och Happy Valley

När man tittat mycket på krim blir man lätt matt på hur mycket genvägar och dåliga val som filmpoliser gör, så för mig vill jag absolut lyfta några polis-produktioner som inte följer det mönstret alls. Kanske är det för att britterna inte är beväpnade och ska kasta in SWAT-teams i varje avsnitt, men båda mina tips är de brittiska krimserierna Forgotten (Saknad, aldrig glömd) och Happy Valley. Båda dessa frontas av kvinnliga poliser som har hög moral och har det riktiga detektiv-tänket. De arbetar grundligt och missar inte mycket mer än du som tittare gör. I dessa serier är det störst fokus på själva polisarbetet, men vi får lära känna karaktärerna bitvis även privat. Utöver det intressanta med att följa utredningarna, har skaparna valt intressanta och spännande fall som både utmanar och suger in en. Så, inga SWAT-teams, bara äkta och grundligt polisarbete. Precis som det ska vara.

Lindmans val: Snuten i Hollywood, The Departed och The Wire

Eddie Murphy
Foto: Paramount Pictures

Kunglig rulle som gav Eddie Murphy en fast track rätt in i stjärnhimlen. I en tid då inget togs på allvar var Eddie som klippt och skuren för rollen som den gatusmarta Detroitpolisen med sitt minst sagt välsmorda munläder och karaktäristiska asgarv.

I jakten på sin bästa väns mördare hamnar Axel Foley i Kalifornien för att utreda på egen hand, gärna helt utan regelbok men möter snart en hel del utmaningar i form av paragrafrytteri i den lokala poliskåren. Något som sedermera resulterar i ett miljöombyte som får anses vara allt annat än enkelt. Och så var det faktiskt med det! Det var hela storyn och ibland behövs det inte mer än så.

Under senare delen av 80-talet blev det vanligt med så kallade ”buddy-cop movies”, där en polis parades ihop med en annan, ofta med helt skilda personligheter och värderingar, vilket resulterade i stor komedi. Snuten i Hollywood lade faktiskt grunden till den trenden, trots att det här var Eddie Murphy all the way. Visst, han fick samarbeta med två lokala poliser (Judge Reinhold och John Ashton) lite sporadiskt men det rådde inga som helst tvivel om att det här var Eddies show. Pluspoäng för en ung och redan då bister Jonathan Banks, mest känd som Mike Ehrmantraut i Breaking Bad och Better Call Saul. Rullen spelade in 300 miljoner dollar, slog både Ghostbusters och Indiana Jones på fingrarna och blev nominerad till en Oscar i kategorin ”bästa manus.” Som sagt, det här var en tid då inget togs på allvar.

Foto: Warner

När det skall bedrivas mer seriöst och nervdallrande polisarbete faller mitt val ofta på Scorseses tolkning av Hong Kong-thrillern Infernal Affairs. En makalös uppvisning i karaktärsbygge med en stjärnspäckad ensemble som levererar hårdkokt filmmagi i två och en halv timma utan att någon gång tappa tempo, trovärdighet eller smartness. Scorsese styrka är ju just karaktärsdriven film så det kommer väl egentligen inte som någon större överraskning att The Departed bjuder på extraordinärt skådespeleri men så är det i alla fall.

Nicholson gör sin paradroll som praktsvin – ständigt precis på gränsen till parodisk, Wahlberg är rapp i käften och allmänt dryg, Matt Damon lysande som pressad dubbelagent men det är ändå DiCaprio som övertygar mest i rollen som den emotionellt uppfuckade polisen och mullvaden Billy Costigan. När paniken slår in, när väggarna börjar krypa allt närmre och paranoian tar över känns DiCaprios plats i världen plötsligt väldigt liten och känslan av att någonting kommer att gå riktigt illa är hela tiden närvarande. The Departed kvalar visserligen inte riktigt in som en 2000-talets Maffiabröder men den är ändå där någonstans och sniffar, i häraden så att säga. En så kallad edge-of-the-seat-rulle.

Foto: HBO

Den har av både kritiker och tittare länge kallats ”världens bästa TV-serie” men trots detta faktum har HBO’s The Wire faktiskt aldrig vunnit en Emmy, något som är både en synd och skam och dessutom högst märkligt. Eller som en kritiker en gång uttryckte det ”I fucking love this show but apparently getting people to watch it is like pulling teeth.”

Och ni har väl hört det till leda vid det här laget men eftersom jag ständigt får höra att man fortfarande inte sett The Wire och eftersom jag håller med nämnda kritiker så kommer jag att fortsätta nöta in budskapet.

Du kommer att häpna över hur seriens skapare, David Simons målar upp ett naket, våldsamt Baltimore där droghandeln tagit överhanden för länge sedan. Hur snyggt och gripande serien avhandlar politik, gängkrig, fackbråk, utbildning och media. Tunga och ständigt aktuella ämnen som kräver en uthållighet och perfektionism för att det inte bara skall resultera i löst hängande trådar i bakgrunden. Detta till trots så hade The Wire aldrig klarat av att trollbinda sin publik under fem säsonger utan ett persongalleri utöver det vanliga. För att svärtan och smärtan skall nå oss tittare  måste både den goda och den onda sidan lida, vi måste känna det de känner, de måste se vad andra inte ser och varje dag vakna upp till en ny dag i helvetet. Bakfyllan och drogabstinensen skall tränga igenom varje por i kroppen och ångesten skall ligga där, tung som en filt dränkt i formalin.

The Wire är inget man tittar på, man lever The Wire. Här finns inga cliffhangers, inga hjältar och heller inga lyckliga slut, bara ett starkt jävla beroende efter mer.

Anettes val: 21 Jump Street

Foto: Columbia Pictures

Lindman nämner här ovan ”buddy cop”-movies och det här är exakt en sån. 21 Jump Street är en otroligt rolig actionkomedi med poliser i fokus! Två killar (Channing Tatum och Jonah Hill) går i samma highschool och är varandras totala motsatser. Sju år senare korsas deras vägar när de börjar på samma polisskola. De blir bästa vänner och får senare i uppdrag att jobba undercover som elever på high school för att komma åt ungdomsbrottsligheten. Båda skådespelarna är utmärkta i sina roller. Det gjordes även en uppföljare, men den höll tyvärr inte lika hög nivå.

Emblas val: Léon och Bedrag

Jag är ju, som många kanske vet, en sucker för deckare. Slukar allt brittiskt och danskt jag kan komma över, inte sällan med hull och hår och helt urskiljningslöst. Det blir dock en amerikansk filmpolis som kommer med som ett av mina val. Alla poliser är ju förstås inte goda, vilket förmodligen inte kan illustreras bättre än av Gary Oldman i Léon. Få karaktärer lyckas kännas så genuint jävla elaka – och ändå vara så underhållande. Gary Oldman är i vanlig ordning helt galet överspelad, men ändå övertygar han om att hans polis nog är precis sådär. Exempel nedan, inte för de svaghjärtade.

En annan snut som inte riktigt är enbart schysst är polisen Alf i danska serien Bedrag (Follow the money i Sverige). Han börjar ganska lugnt i säsong 1 och 2 och jobbar mest bredvid sin kollega Mads (som spelas av den sällan godhets-skildrande Thomas Bo Larsen). Men i säsong 3 går allt åt helvete. Alf börjar äta smärtstillande, blir nekad recept, testar det där med att självmedicinera och blir allmänt paj. Vid sidan av det vill han ju bara sköta sitt jobb och sätta fast bovar – en brottningsmatch som inte är lätt att vinna.

Adriannas val: Brooklyn Nine-Nine

Workplace-komedier finns det ju som bekant miljarden på dussinet, men när de lyckas riktigt riktigt bra kan de få vem som helst att desperat längta efter att jobba på ett anspråkslöst pappersföretag ute i förorten. Detsamma gäller för amerikanska Brooklyn Nine-Nine, men här suktar vi istället efter en polistjänst på distriktet med samma namn i södra New York.

Komikern och Lonely Island-medlemmen Andy Samberg utgör fixstjärnan i rollen som detective Jake Peralta, en älskvärd och tävlingsinriktad spexare med en förkärlek för sarkastiska punchlines. Med sig har han en genomsympatisk ensemble av färgstarka karaktärer som tar arbetet på mer eller mindre allvar, men som alla bidrar med sina egna underhållande kvaliteter till denna extremt lättsedda och i grunden ganska vettiga kommissariepärla.

Brooklyn Nine-Nine duckar de uppenbara polisstereotyperna och har ett, särskilt för att vara en bred amerikansk komediserie, förvånansvärt intelligent och medvetet manus som lyckas klämma in passager om alltifrån fördomar och rasism till genus och HBTQ – samtidigt som det är fantastiskt kul. De stora kriminalgåtorna lyser såklart med sin frånvaro, men vem behöver sånt när man har så himla trevligt.

Emils val: Training Day och Fargo

Foto: Warner Bros.

Det är någonting med korrupta filmpoliser som får det att vattnas i munnen. Kanske är det kontrasten mellan de stora PR-orden som omgärdar lagens väktare och den faktiska ”verkligheten”. Av alla skrupelfria bylingar, och det finns en hel radda skådespelare som levererat fantastiska rollprestationer: Nicolas Cage, Harvey Keithel och Matthew McConaughey för att nämna några, så är det ändå Denzel Washingtons Oscarsbelönade tolkning av Alonzo Harris i Training Day (2001) som ligger mig allra närmast om hjärtat.

Alonzo Harris ego är lika uppblåst som den då passerade IT-bubblan. Och precis som den bubblan så spricker tillsist Alonzo med en smäll, när filmens hjälte Jake Hoyt (Ethan Hawke) slutligen sätter ned foten. Innan dess hinner den smutsige länsmannen råna knarklangare och hasardspelare och uppvisa ett dopat Donald Trump-språk och minspel på ett sätt som bara egentligen Denzel kan.

RIP Alonzo Harris <3.

Foto: MGM Home Entertainment.

Alonzo Harris raka motsats är Marge Gunderson (Frances McDormand) i Fargo (1996). Frågan är om inte hon är den absolut mest utmejslade karaktären i bröderna Coens karaktärgalleri. Marge dyker in i sitt jobb med total hängivenhet och lever så moraliskt rättfärdigt som det bara går. Men ingenting av detta skriks någonsin ut. Och i de små sprickorna i hennes mjuka person blottas kanske mindre moraliska tankegångar. Man får liksom aldrig klarhet i detta. Hon är metodisk, diskret, nedtonad och hennes kärlek till maken Norm Gunderson (John Caroll Lynch) lyser starkt i de små gesterna. Om man vill skulle man kunna kalla henne högst ”oamerikansk”, om man med amerikansk menar megaloman, skrikig och okänslig.

Höggravid leder hon arbetet med att utreda de för Brainerd, Minnesota så ovanliga morden. Kanske är det Marges uppenbara sätt att bara streta på som gör att jag beundrar henne så mycket. Det går igen ett slags närmast religiös mytologi i hennes karaktär. Ett sätt att vara och bete sig på som ingen någonsin kan uppfylla i det verkliga livet. En liten människa som gör det bästa hon kan och på så sätt överträffar alla hjältar som någonsin fantiserats ihop.

Tack alla fantastiska poliser för det grymma arbete ni utför!

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.