Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Listor & Tips Serier & TV

Redaktionens favoritserier just nu!

Det kommer så många nya serier att det nästan är omöjligt att hänga med. Risken är överhängande att man missar något riktigt bra, att man inte ser skogen för alla träden och allt sånt där tjafs. Vi på redaktionen funderade på vilka nya serier vi tittat på och gillat mest det senaste halvåret, och det blev en diger lista. Så här kommer våra tips på de bästa serierna som haft premiär på någon svensk streamingtjänst de senaste sex månaderna.

Eduardos val:

It’s Bruno. Foto: Netflix

It’s Bruno (Netflix): Netflix trycka-upp-saker-du-borde-gilla-i-ansiktet-algoritm har sina ups and downs men ibland briljerar den och här är ett sånt tillfälle: Jag ligger och återhämtar mig i sviterna av en alkoholfylld kväll och funderar på om jag ska titta på The day after tomorrow för femte gången men beslutar mig för att att testa något nytt och bläddrar slött med TV-kontrollen när jag ser bilden för It’s Bruno. Thumbnailen är dum, namnet är dumt och beskrivningen om att “Malcolm är uppvuxen i Brooklyn och ägnar dagarna åt att ta hand om sin gulliga hund Bruno” är dum. I mitt nuvarande tillstånd är jag väl inte heller någon som var på Svenska Akademins shortlist, så där lyckade algoritmen väl ganska bra.

Föga förvånande handlar serien alltså om Malcolm som bor i Brooklyn med sin gulliga pugglehund Bruno och deras lokala äventyr som bland annat innefattar att tävla mot kvarterets andra hundägare om att få sin hund på omslaget till den lyxiga hundmaten, eller kampen om att få ta in hunden på den lokala mataffären eller varför inte en 2018-take på hundtricket?

Som en person med hunddrömmar men med noll hunderfarenhet kan jag absolut relatera till alla scenarion som utspelar sig på Brooklyns gator. Avsnitten är korta (15-20 minuter), karaktärerna charmiga och Malcolms resonemang om att om någon klappar hans hund kan han klappa deras barn är ganska talande för serien som helhet. En serie som inte handlar om något speciellt är ju alltid ganska speciellt och It’s Bruno är kanske det mest lättillgängliga vi har just nu.

Derry Girls. Foto: Netflix

Derry Girls (Netflix): I 90-talets Nordirland i Derry finner vi en ungt kompisgäng: Erin, Orla, Clare, Michelle (och hennes engelska kusin James) som lever ett så normalt tonårsliv någon kan göra samtidigt som en av de mest infekterade konflikterna i modern tid pågår runt omkring dom. Att använda begreppet ‘konflikt’ hör väl till de mer nedtonade beskrivningarna en kan använda om  situationen på Nordirland under den här tiden, medan det engelska namnet – ‘The Troubles’ – däremot är en bättre beskrivning av situationen. Speciellt i en tonårskomediserie som denna.

För samtidigt som konflikten är ständigt närvarande tillåts den aldrig bli den dominerande faktorn i gängets liv, utan snarare ett nödvändigt ont att förhålla sig till utan att för den skull tona ned  vad det faktiskt är. Som när integrationsarbete mellan katoliker och protestantiska ungdomsgruppen i kontexten av tonåringar blir ett utmärkt tillfälle att utforska vad katoliker går för i sänghalmen istället för att prata om några egentliga värderingar och andra olikheter. Ensemblen innehåller många olika stjärnskott men mina personliga favoriter är den lätt hypokondriska/hysteriska Clare (Nicola Coughlan) som utgör gängets kvasimoraliska kompass och svärfadern Joe vars enda syfte i familjen är att racka ner på familjens pappa i tid och otid. Kanske inte de mest originella karaktärerna, men briljant porträtterade.

Derry Girls är i grunden en komediserie (en jävligt bra därtill) som gör livet så roligt det kan vara när The Troubles pågår runt knuten och det gör den briljant. Det är vad det är (fantastiskt).

Cissis val:

Fleabag. Bild: Amazon

Fleabag (Amazon Prime): Definitivt en av mina favoritserier med sin blandning av brittisk humor av den allra bästa sorten blandat med tragik. Baserad på en pjäs om en kvinna som försöker hitta sin plats i dagens London då hon har varit med om ett trauma hon gör sitt bästa att förtränga.

Fleabag är en berg-och-dalbana av känslor för mig som tittare då den helt makalösa huvudrollsinnehavaren Phoebe Waller-Bridge (seriens skapare och manusförfattare) har en karisma och en närvaro som är få skådespelare förunnat och jag föll handlöst för henne. Att hon är omgiven av en hel drös av fantastiska birollsinnehavare gör verkligen inte saken sämre. Se nu!

13 Reasons Why. Bild: David Moir/Netflix

13 Reasons Why, säsong 3 (Netflix): En serie vars säsonger har dröjt sig kvar hos mig som en envis finne som gör ont så fort man råkar nudda vid den. En serie som handlar om hur svårt det är att växa upp i en värld som blir hårdare och hårdare för varje år känns det som. Att hur mycket man än blundar finns det fortfarande ett patriarkat som går allt längre ned i åldrarna, en våldtäktskultur som är farligt nära att bli ett normaltillstånd, psykisk ohälsa, utanförskap och ett samhälle där man kan köpa sig fri från skuld. Samtidigt är det en serie om den djupaste vänskap och en lojalitet som växer starkare ju jävligare saker ter sig. Allt detta utspelar sig i highschoolmiljö och de unga skådespelarna förtjänar stående ovationer.

Black Spot. Bild: Netflix

Black Spot (Netflix): Kan bäst beskriva denna serie som en fransk Twin Peaks fast minus agenter och damer med vedträn. I den lilla byn Villefranche händer det mycket skumt och dödsantalet är högt då det försvinner människor till höger och vänster på sätt som inte alltid går att förklara. Polisen, ledda av Weiss (Suliane Brahim), har med andra ord att göra samtidigt som Weiss har en mystisk historia i bagaget som hon var med om i sina tonår.

Black Spot omges av mystik och samtidigt lite komik, speciellt när Weiss och åklagaren Franck Siriani (Laurent Capelluto) försöker samarbeta. En mysrysare jag varmt kan rekommendera.

Anettes val:

Euphoria. Foto: HBO

Euphoria (HBO Nordic): Sex, droger, psykisk ohälsa och sociala medier präglar ungdomarnas värld i denna serie, men här finns också kärlek och vänskap. Det här är SÅ mörkt. De första avsnitten är nog det deppigaste jag har sett i serieväg. Och då följer jag ändå liksom Cissi den omtalade 13 Reasons Why – vars andra säsong var den bästa serien jag såg under 2018. Kanske är jag extra känslig för att jag själv är tonårsförälder? Måste erkänna att jag var tvungen att ha minst en dags paus mellan avsnitten för att inte sjunka för långt ner. Att sluta titta på Euphoria var det dock aldrig tal om – serien är sjukt bra. Efter fem blytunga avsnitt vande jag mig och blev nog lite avtrubbad.

Det är lysande skådespelarinsatser av hela ensemblen! Eric Dane (Dr Mark ”McSteamy” Sloane i Grey’s Anatomy) spelar pappan till en av huvudkaraktärerna. Sydney Sweeney, Jacob Elordi, Zendaya, Hunter Schafer och Barbie Ferreira är några av ungdomarna som vi lär få se så mycket mer av framöver. Är otroligt imponerad! I Euphoria finns det scener jag knappt kan förstå hur de har kunnat spela in. Jag är smått besatt av Zendayas berättarröst, den sätter verkligen tonen. Fotot är fantastiskt och serien är genomtänkt och oerhört välgjord. Må det regna priser över denna ungdomsserie framöver – det förtjänar den!

WhenTheySeeUs
When They See Us. Foto: Netflix

When They See Us (Netflix): Fem tonåringar från Harlem fastnar i en mardröm när de blir falskt anklagade för ett brutalt överfall i Central Park​.​ Baserat på verkliga händelser. Det här är sommarens kanske viktigaste miniserie!

Precis som med Euphoria är det här smärtsamt att se. Att detta ofattbara dessutom har hänt i verkligheten är nästintill ogreppbart. Tårarna rann. Skådespeleriet är mycket bra, framförallt av de fantastiska barnskådespelarna!

Big Little Lies. Foto: HBO

Big Little Lies säsong 2 (HBO Nordic): Dramathriller om några mödrar från norra Kalifornien med till synes perfekta liv som halkar in på fel spår. Den första säsongen bjöd på mycket hemligheter och lögner och makalöst bra skådespeleri. Att klara av att leva upp till en helt fantastisk första säsong är svårt, men efter att ha sett klart den andra säsongen av Big Little Lies konstaterade jag nöjt att de lyckades med bravur.

Att ta in Meryl Streep var ett genidrag. Kan inte få nog av hennes passivt aggressiva härskartekniker. Scenerna där Streep spelade mot Nicole Kidman och Reese Witherspoon blixtrade. Är otroligt nöjd! Tänk om man kunde få se mer framöver! Jag lever på hoppet.

Störst av allt. Foto: Netflix

Störst av allt (den första svenska originalserien från Netflix): En skolskjutning äger rum på ett gymnasium i Stockholm. Maja Norberg blir gripen och misstänkt för mord. Hon erkänner skjutningarna i ett tidigt skede men nekar till brott. Handlingen kretsar kring frågan varför snarare än om hon är skyldig.

Blev väldigt imponerad av Störst av allt. Bra manus, strålande skådespelarinsatser av Felix Sandman, Hanna Ardéhn och David Dencik samt flera högaktuella ämnen. Har inte läst Malin Persson Giolitos roman som den baseras på, så mycket möjligt att boken t.o.m. är ännu bättre. Jag hoppas hursomhelst att hela världen kommer att se denna eminenta miniserie. 

Lindmans val:

The Boys. Foto: Amazon

The Boys (Amazon Prime): Jag har redan hyllat The Boys bortom både rim och reson men eftersom jag nu har sträckglott igenom första sässen två gånger om och för närvarande överväger en tredje körning så vore det ju ett direkt tjänstefel att inte nämna den i en lista likt denna. Har du ännu inte välkomnat the Supes och deras monumentala mörker i ditt liv är det bara att dyka ner i årets än så länge bästa TV-upplevelse.

Bosch. Foto: Amazon

Bosch säsong 5  (Amazon Prime / HBO Nordic): Bosch fortsätter att leverera klassiskt amerikanskt kriminalmys av osedvanligt hög kvalitet, så här fem säsonger in. Sedvanligt övertygande skådespeleri från Titus Welliver, Jamie Hector och Amy Aquino i tätt morddrama av modernt snitt. Jag gillar Bosch, han förändrar inte mitt liv och jag ramlar aldrig av stolen eller hulkar i extas, men han sviker aldrig och jag vet alltid vad jag får med en ny säsong och det känns så tryggt och fint på något sätt.

Warrior. Foto: HBO

Warrior (HBO Nordic): Jag saknar fortfarande Banshee. Det är inget att hymla med. Det var trots allt min go to-serie då när det begav sig, mitt guilty pleasure och en serie som vid första anblicken var så korkad och absurd att samtliga inblandade borde suttit i stupstocken och skämt ögonen ur sig. På pappret alltså. I verkligheten var det härligt våldsamt och vällustigt.

Nu har skaparen bakom serien släppt sin nya skapelse Warrior, baserad på en story som Bruce Lee filade på i hemlighet när han var i livet och det är en välriktad rundspark i både kropp och själ. Tämligen omgående står det klart att det här i grund och botten är mer av Banshee men i annan miljö. Farväl amerikanska södern, hembränt, rednecks och sheriffer. Välkommen martial arts, Chinatown, maffia, opium och blodstänkt sammet. Hejdlöst mycket naket är det fortfarande. Förstås.

I Love You, Now You Die. Foto: HBO

I Love You, Now Die: The Commonwealth v. Michelle Carter (HBO Nordic): Ibland smäller det bara till. I både halsgrop och hjärta. Den tragiskt sanna historien om tonårstjejen som hetsade sin pojkvän till att ta sitt eget liv slog ner som en bomb och skapade en hatstorm och ett krig på sociala medier som saknade motstycke. Michelle Carter måste dö, det var man snabbt överens om men kunde man verkligen döma någon för mord ”begånget” genom sociala medier och SMS? Etik fick stå åt sidan när känslorna styrde i ännu en amerikansk rättegång som lämnade en hel del att önska.

Ingrids val:

Babylon Berlin. Foto: X Filme 2017/Frederic Batier

Babylon Berlin (SVT Play): Den tyska storserien Babylon Berlin är ett riktigt maffigt kriminaldrama i en av Europas mest spännande epoker: 20-talets tyska Weimarrepublik. Det är politisk omvälvning, korruption och dekadens, i den mest påkostade europeiska serien någonsin.

Kriminaldramer har vi ju sett förut, men här gör den spännande historiska och politiska kontexten att det blir något mer spännande. Särskilt när det också är så här himla snyggt producerat, med fantastiska detaljer i scenografi, kostym och musik. Missa inte den mäktiga cabaretscenen i slutet av avsnitt ett – tänk lite Baz Luhrman-vibb fast mycket mer tyskt. Mustigt!
Hela säsong 1 av Babylon Berlin finns på SVT play till och med 6 november.

Barry. Foto: HBO

Barry säsong 2 (HBO Nordic): Bill Hader, Bill Hader, Bill Hader. Jag vet, man överanvänder lätt ordet geni, men jag vill ändå använda det här. Bill Hader är ett geni! Vi har ju vetat länge att han är ett komiskt geni (han är lätt en av de bästa medlemmar Saturday Night Live har haft), men han visar mer och mer hur mångsidig han är. Den svarta komedidramaserien Barry har han både varit med och skapat och regisserat, och han spelar också huvudrollen som den motvillige lönnmördaren som vill byta jobb och bli skådespelare istället.

Barry liknar ingenting annat, och är något av det mest välskrivna jag sett. Tonen i serien är helt perfekt, inget känns skevt. De lyckas verkligen få ihop den galna absurda komiken med svärtan och allvaret, så det blir något helt unikt. Vissa avsnitt sticker ut och kommer garanterat finnas på listor över tidernas bästa serieavsnitt. Som avsnitt 5 i säsong 2, ”ronny/lilly”, som är som en komprimerad 38 minuter lång absurd mardröms-actionfilm med en helt oförglömlig gästinsats från elvaåriga skådisen Jessie Giacomazzi (Lyssna gärna på podden IndieWire’s Filmmaker Toolkit från 24 maj, där Bill Hader berättar om inspelningen av det här avsnittet). Barry är en fullpoängare, något av det absolut bästa jag sett på länge.

Chernobyl. Foto: HBO

Chernobyl (HBO Nordic): Miniserien om den sovjetiska kärnkraftsolyckan kommer garanterat finnas på många framtida listor om tidernas bästa tv-serier. Chernobyl är som en isande spännande thriller. Inte sällan en ren skräck-thriller. Både på grund av det som faktiskt hände, det som kunde ha hänt, och den sovjetiska mentaliteten som omringar allt och gör att situationens extrema allvar ska tystas ner och döljas.

Craig Mazins (manus) och Johan Rencks (regi) serie är extremt välproducerad, i alla beståndsdelar. Manus, regi, skådespeleri, foto, casting, scenografi, kostym och mask. Allt är högsta klass. För att inte tala om ljudbilden, med den suggestiva musiken och det läskiga knattrandet från strålningsmätarna som får mig att rysa. Det behöver väl knappt påpekas att det här är en måste-se-serie!

Emmas val:

Gentlemen Jack. Foto: HBO

Gentleman Jack (HBO Nordic): Den verklighetsbaserade Gentleman Jack om borgarkvinnan Ann Lister i 1800-talets England gjorde mig så lycklig. Äntligen en queer kostymserie, allt jag har önskat mig! Och vilket drama sedan. Allt från den makalösa introt, den rappa humoristiska dialogen som hör brittiska kostymdramer till – till det faktum att det bygger på verklig historia. Dessutom en som länge osynliggjorts. Allt det är som en härlig godispåse för en PK-tant med sykunskaper som jag. Kärlekshistorien mellan Ann och hennes deprimerade ”väninna” Anne är det finaste jag sett på länge. Så ska kärlek skildras.

Killing Eve. Foto: Aimee Spinks/BBC America

Killing Eve (HBO Nordic): Det finns många anledningar att se Killing Eve: Den nagelbitande och psykosexuella storyn om yrkesmördaren Villanelle som jagas av MI5-agenten Eve. Miljön är delvis den brittiska underrättelsetjänsten MI5 och MI6 och delvis yrkesmördarlivet i Europa. Dialogen är rapp, rolig och oväntad. Men så finns det andra anledningar, eller snarare personer. Den läskiga och instabila och samtidigt ljuvliga Villanelle (Jodie Comer) eller den vanliga (men samtidigt ovanliga) Eve (Sandra Oh) är såklart anledningar. Deras märkliga katt-råtta relation, vem jagar egentligen vem, är fascinerande. Men den främsta anledningen till att jag är så förälskad i serien är eleganta men hänsynslösa Eves chef på MI6, Carolyn Martens (Fiona Shaw). Jag förstår inte hur jag ska klara mig ända till nästa år för säsong 3. 

Succession. Foto: HBO

Succession s 2 (HBO Nordic): Succession är en favorit för flera av Onyanserats skribenter. Dramakomedin om överklass och mediemogulfamiljen med pappa Logan i toppen som styr företaget och barnen med järnhand var något av det bästa på seriefronten 2018. Säsong 2 håller lika hög klass. För min del handlar det om den rappa och bitande dialogen, de osympatiska men ändå behjärtansvärda karaktärerna. Man hatar dem, men tycker ofta väldigt synd om dem.

Jag har funderat på varför jag är så svag för serien och kommit fram till att det finns något teatrigt över den – och nu menar jag i positiv bemärkelse. Det finns ett stråk av Norén och Tjechov över allt det absurdistiska, över de i sann mening ensamma människorna som är alltför narcissistiska för att på riktigt mötas – även om det sker ibland. Och då är det otroligt vackert.

Adriannas val:

Gösta (Foto: HBO)

Gösta (HBO Nordic): När HBO Nordic gör sin första svenska originalserie är det ingen mindre än Lukas Moodysson som håller i tyglarna. I Gösta får vi följa en ung psykolog med samma namn som får jobb på BUP i en liten småländsk håla någonstans på vischan. Där, i en hyrd stuga bland granar och ödetorp, gör han sitt bästa för att hjälpa och stötta alla i sin närhet – vilket inte visar sig vara det allra lättaste.

Den som är ute efter en Jason Statham-ig actionorgie med kulregn och knytnävar kanske redan nu har på känn att detta är på väg någon helt annanstans, men för den som söker sina kickar i småskalig svensk mysångest finns här mycket att hämta. När Moodysson är som bäst skapar han en äkthet som nästan går att ta på, en liten glimt av en flyktig folksjäl och det svindlande stora i det till synes lilla. Det är sårbart, sympatiskt och lågmält humoristiskt på klassiskt ”Jag vill knarka!”-manér. Det händer inte mycket, men det som händer betyder desto mer.

 

State of the Union. Foto: HBO

State of the Union (HBO Nordic): Äta frukost, peta naglarna, gå på personalmöte, ha klimatångest, klappa katten, borsta tänderna, kolla internet, bli glutenintolerant, vattna växterna, missa bussen, dricka kaffe, kolla internet, kolla internet, kolla internet. Det är mycket en endaste liten människa förväntas hinna med i dagens moderna samhälle så det är inte konstigt om man inte har tid att hänga med i alla nya serier som kommer ut. Därför känns det extremt uppfriskande och väldigt välkommet att det även från etablerat håll nu börjat experimenteras lite mer med det vanligtvis så statiska serieformatet.

Ett sånt exempel är underbara State of the Union, som i rappa 10-minuters segment lägger ett krackelerande äktenskap under lupp. Handlingen är begränsad till att enbart utspela sig på (och i närheten av) den pub där det tvivlande paret, briljant spelat av Chris O’Dowd och Rosamund Pike, brukar stämma träff inför sin äktenskapsrådgivning. De frågar sig själva, och varandra, hur de hamnat där de hamnat och försöker reda ut det lilla nystan av förbittring som kilat sig in emellan dem. Det är en både lekfull och skarpsinnig verbal dans som skaparen Nick Hornby tråcklat ihop, med perfekt intensitet för det korta formatet samtidigt som den inbjuder till att sukta efter nästa.

Thereses val:

Mindhunter (Netflix): Intervjuer med kända seriemördare, gå på djupet med varför och vad som driver dem till deras ondska. I Mindhunter får vi följa starten av FBIs avdelning för gärningsmannaprofilering, BSU (nu BAU), och de personer som var med och satta det på kartan. Med intressanta karaktärer och ett snyggt berättarsätt har David Fincher lyckats fånga intresset för även de mest inbitna krim-fantasterna.

För mig som slukar krim blir jag nästan aldrig förvånad längre, men med Mindhunter känns hela konceptet lite nytt på något sätt. De har lyckats hitta en vinkling som känns fräsch, och håller en intresserad från början till slut.

Den här artikeln är producerad av Onyanserats redaktion.