Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Listor & Tips

Våra bästa streamingtips just nu

Februari är visserligen en kort månad, men nog kan den kännas väl så lång med sitt ändlösa mörker och tröstlösa regntunga skyar. Då passar det lite extra bra att upptäcka en ny film eller serie som inbjuder till långa, härliga kvällar i tv-soffan. Här listar vi i redaktionen några av våra egna favoriter som är aktuella på de större streamingstjänsterna – det enda du behöver göra är att välja.

Adriannas val:

Cheer (Netflix)

Den amerikanska cheerleadingkulturen kan kännas väldigt exotisk och främmande för en mellanmjölkssvensk, men jävlarns vad den är beroendeframkallande. I det här nya dokudramat får vi följa USA:s allra bästa cheerleadinglag på collegenivå när de med blod, svett och tårar (bokstavligt alltså) förbereder sig inför det så viktiga nationella mästerskapet. Den fysiskt krävande och extremt livsfarliga träningen är lika rafflande att följa som den avslutande tävlingen, och längs vägen möter vi färgstarka karaktärer med brokiga livshistorier som trots det lättsmälta upplägget verkligen griper tag och stannar kvar. Detta är sportunderhållning när den är som allra bäst.

The Outsider (HBO)

Nog för att det går inflation i Stephen King-filmatiseringar just nu, men ska man bara välja en att ge sig på ska det vara den här övernaturliga thrillerserien. Det är mörkt, suggestivt och obehagligt på EXAKT rätt sätt utan att gå överstyr samtidigt som det underliggande temat av förlust och försoning ger det hela en känsloladdad grund att stå på. Ben Mendelsohn spelar fingertoppskänsligt i huvudrollen som sörjande polis i en amerikansk småstad och Jason Batemans regi av de första avsnitten är minst lika mästerlig. Enda problemet är att veckan blir olidligt lång när man redan några timmar efter att det senaste avsnittet släppts börjar vänta på nästa.

The Morning Show (Apple TV+)

Jennifer Aniston, Reese Witherspoon och Steve Carell. Det är verkligen ingen dålig uppställning som den här dramaserien om ett morgonprogram i gungning kommer dragandes med. Storyn, om en metoo-skandal som briserar kring ett hyllat nyhetsankare, känns brännande aktuell samtidigt som den är popcornig nog för att ge en känsla av underhållande mediasåpa snarare än superseriöst debattinlägg. Det hålls överdrivet många bombastiska brandtal och de riktiga skådespelarprestationerna hittar man först i de urstarka birollerna, men allt som allt landar det i en proffsig laginsats som är mer än sevärd.

Servant (Apple TV+)

M. Night Shyamalan har fått utstå mycket spott och spe sedan hans dundersuccé med Sjätte sinnet för 20 år sedan, men med denna subtila rysarserie gör han väl lite av en comeback som en regissör att räkna med. Serien förlitar sig på en kusligt krypande stämning snarare än direkta skrämseleffekter – känslan av en stundande katastrof lurar ständigt i kulisserna och det gnagande obehaget växer sig starkare minut för minut. Det är oerhört snyggt och härligt hotfullt, och Lauren Ambrose som vi tidigare sett som Claire i Six Feet Under gör storstilat intryck som en kvinna i förnekelse. Förvänta dig inga stora skräckfyrverkerier men väl en lockande olustig åktur.

Anettes val:

Taylor Swift: Miss Americana (Netflix)

Mycket intressant och sevärd dokumentär, även för dig som inte gillar hennes musik.  Taylor Swift berättar öppenhjärtigt om skandalerna som skett under karriären och ger sin sida av saken. Jag var ett fan redan innan jag såg denna, nu beundrar jag henne ännu mer! Hade lätt kunnat fortsätta att hänga med henne minst en timme till och de hade gärna fått addera ännu fler inslag där hon skapar musik.

Grace and Frankie – säsong 6 (Netflix)

Serien handlar om hur två 70-plussare som aldrig har gillat varandra bondar när deras respektive män lämnar dem för att gifta om sig – med varandra. Jag älskade de första säsongerna, men blev otroligt besviken på säsong 5. Det var således med viss nervositet jag började titta på säsong 6, men jag lugnade mig snabbt. Visst det är inte fullt lika bra som tidigare, men ändå mysigt, roligt och trivsamt.

Jane Fonda (Grace) och hennes ena dotter Brianna, som spelas av June Diane Raphael, är mina favoriter, men hela skådespelarensemblen är faktiskt underbar. Graces fåfänga och Briannas egocentrism är extra rolig att följa. Jag är mindre förtjust i Frankies drogromantik, den blir bara mer och mer tröttsam. Deras gemensamma strandhus däremot, det tröttnar jag aldrig på.

The Kominsky Method – säsong 2 (Netflix)

Sandy Kominsky (Michael Douglas) är en skådespelarcoach i Los Angeles. Hans bästa vän är Norman (Alan Arkin) och vi får följa med dessa gamla gubbar både i vardag och arbetsliv. Dialogen är underbar och Michael Douglas är makalöst bra i rollen. Gubbarna gnäller om livet i allmänhet och att bli gammal i synnerhet. Humor och allvar varvas på ett lysande sätt. Tempot är befriande lugnt och denna bromance känns så himla fin och äkta. Både säsong ett och två är topp!

Next in Fashion (Netflix)

Realityserie där talangfulla designers från hela världen tävlar om 250 000 dollar och chansen att bli modevärldens nästa stora stjärna. Programledarna Tan France (Fab 5) och Alexa Chung (fotomodell och programledare) bjuder på stiltips och berömda gästdomare.

Om du liksom jag älskar att se kreativa människor skapa fantastiska kläder och saknar Project Runway kan nog detta vara något även för dig. Inte särskilt originellt och saknaden av Tim Gunn är stor, men det är ändå småtrivsamt att följa dessa begåvade designers och se vad de skapar och hur de samarbetar och utvecklas.

Lindmans val:

BoJack Horseman, säsong 6 – del 2 (Netflix)

Nej, det var ingen överraskning det här. Inte det minsta faktiskt. Will Arnett kommer att gå till filmhistorien som bäst häst. Avslutningen var precis så emotionell och nedbrytande som jag innerst inne redan visste att den skulle vara och i synnerhet de två sista avsnitten är något utöver det vanliga. Det kan till och med vara bland det absolut bästa i manusväg jag upplevt. Fullständigt briljant, becksvart, rosa, mjukt och hårt på en gång.

Jag skrev förra året att när BoJack Horseman lämnar oss kommer livet att kännas hopplöst dränerat på både hjärna och hjärta och det står jag fast vid så här med facit i hand. Det var dock ett värdigt avslut och det känns såklart fint. Det gör det lite mindre smärtfyllt ändå.

Överklassmördaren (SVT Play)

Som sucker för true crime nappade jag förstås direkt när SVT lockade med ett av de mer uppmärksammade mordfallen i hyfsat modern tid. Det brutala mordet på Jennifer Levin är dock relativt okänt för allmänheten utanför USA och i synnerhet New York, där tragedin ägde rum 1986. Det skulle snart visa sig att en högst osannolik gärningsman låg bakom dådet. Bakom en fasad av anatomisk perfektion och med utstrålning likt en filmstjärna på Hollywood Boulevard dolde sig Robert Chambers, en preppy boy från samhällets övre skikt som inte alls visade sig vara den alla trodde.

Naturligtvis var det här en veritabel guldgruva för journalistiken och det blev en hysterisk mediabevakning, där alla inblandade helt tappade koncepten och förblindades av yta och sina egna fördomar. Det fanns naturligtvis inte en chans att detta snyggo hade mördat sin flickvän i en park. Det var såklart offrets fel. Hon lockade honom med SEX! och då får man ju skylla sig själv. Hälften så stor som Robert hade hon tydligen dessutom övermannat honom och tvingat den två meter långa Chambers till självförsvar.

Sällan har väl en rättsprocess varit så smutsig och fylld av victim shaming. När till och med advokater ansåg att gärningsmannen inte borde åtalas för att han ser så otroligt bra ut förstår man ju exakt hur skev den där rättviseapparaten kan vara ibland.

Erkännandet (SVT Play)

Då var det dags att bänka sig för ännu en omgång briljant brittisk brottsdramatik. Miniserien har endast kommit halvvägs så det är lite tidigt att komma med några slutintryck men det är ju så där anglosaxiskt mustigt som man vill ha det. Landsbygd, blåsigt, ond bråd död, fårade ansikten och lidelsefulla skådespelare. Kan man bara komma över den bråkiga kameran och det chockerande faktum att Martin Freeman röker och svär så känns det fina fisken det här.

https://www.youtube.com/watch?v=pMkwiNrskYU

The New Pope (CMore)

Okej, den nya påven är kanske inte riktigt lika lysande som den unga från 2016, i alla fall inte än så länge med två avsnitt kvar men det är sannerligen inte långt ifrån. Än en gång visar Paolo Sorrentino och Jude Law att estetiskt fulländade intriger, maktkamp och galenskap i Vatikanstaten kan vara den bästa och klart snyggaste kvällsunderhållningen.

Och yes, det är lite av en slow burner de första avsnitten men halvvägs in är det helt klart värt det och slutspurten är rent av magnifik och förhoppningsvis håller det hela vägen. Det återstår förstås att se men det verkar onekligen lovande. Dessutom är John Malkovich strålande, föga överraskande förstås men så är det i alla fall.

Thereses val:

Locke and Key (Netflix)

Jag är precis just nu sugen på något övernaturligt och spännande och Locke and Key är precis just vad jag letar efter. Den är lite som om Narnia, Coraline och Haunting of hill house fick ett barn. Inget för en yngre tittare, även om om man tro det i beskrivningen på Netflix.

 

Miracle workers (HBO)

Daniel Radcliffe slår sig fri från Harry Potter med den ena knäppa rollen efter den andra. Här är han ängeln Craig som jobbar på avdelningen för besvarade böner. Han sköter sitt jobba galant, men fokuserar på de allra minsta bönerna, som när någon slarvat bort sin nyckel eller en vante. När avdelningen får tillökning av hoppfulla Eliza förändras allt.. men kanske inte alltid till det bättre och en hel del människor får stryka med när hon ska besvara böner. Gud har tröttnat på projekt Jorden, och börjar bli rätt deppig över hela grejen. Självklart spelar Steve Buscemi självaste Gud, och det är snudd på perfektion.

Atypical säsong 3 (Netflix)

Sam och hans familj är tillbaka, och nu är det dags för college. Något som kanske är lättare sagt än gjort om man ligger på autistismspekrat och har en överbeskyddande mamma. Jag tycker att den här serien är så fin och kärleksfull, och även om jag störde mig ganska mycket på mamman i början så växer även hon på en och i säsong 3 är man helsåld på hela familjen. Välspelad och rolig, perfekt om man är sugen på lite feel-good.

 

Toppbild: Beth Dubber, Netflix

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.