Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Beautiful Noise
Onyanserat

Beautiful Noise – Recension

Beautiful Noise

Under 1980-talet startade en våg av gitarrbaserade band som med disharmonier och bröt skapade ett helt nytt ljud trots en någorlunda konventionell melodi- och låtstruktur i grunden. Dokumentären Beautiful Noise av Eric Green försöker penetrera detta musikaliska fenomen och kronologiskt avverkar band efter band fram till idag genom intervjuer med journalister, musiker, branschfolk och banden själva.

Som pionjärer pekas skotska Cocteau Twins ut med efterföljande band som The Jesus and Mary Chain och My Bloody Valentine. Dessa tre får mest utrymme i dokumentären, men senare band som Lush, Ride, Slowdive, Curve och fler därtill är också med.

Cocteau Twins
Cocteau Twins

Låtarna är inte helt tillgängliga, och även om Jim Reid (The Jesus and Mary Chain) är helt övertygad om att de vid tiden är världens bästa band står det lika klart att många tycker att de istället är världens sämsta. Många av dessa band har gemensamt att medlemmarna är blyga och introverta och inte har någon som helst lust att ha med media att göra. En image att inte ha en image, som Trent Reznor (Nine Inch Nails) säger. Just The Jesus and Mary Chain skiljer sig något från de andra banden med en mer aggressiv punkattityd och rykte om sig att vara ett fullständigt vilt liveband. Men sångaren Reid vidhåller att det enbart var musiken och låtarna som betydde något, allt annat var ovidkommande. Robert Smith (The Cure) förundrades lite över ilskan som projicerades, men han är ju också en väldigt timid man å andra sidan.

The Jesus and Mary Chain
The Jesus and Mary Chain

Billy Corgan (The Smashing Pumpkins) gör ett försök att förklara hur förloppet egentligen ser ut när man skall lyssna på spontant helt olyssningsbara låtar. De första minuterna är outhärdliga, och efter 6-7 minuter kan man bara skratta åt det. Men efter en kvart eller så har man kommit förbi en tröskel och plötsligt förstås storheten. Reznor liknar det vid en mycket abstrakt upplevelse, som när man är hög eller är under vatten.

Producenten Alan Moulder hyllas unisont för det sätt han lyfter fram just gitarrspelarna, och pekas ut som hjärnan bakom den musikaliskt framgångsrika noise-vågen. För ekonomiskt var det inte alltid så lyckat. Kevin Shields i My Bloody Valentine berättar att ingen hade koll på pengar eller hade speciellt mycket heller för den delen. Men ser man på det sätt banden influerat hela musikscenen, att främja ett innovativt användande av gitarrer, är det förstås en enorm framgång för dessa band oavsett antal sålda skivor.

My Bloody Valentine
My Bloody Valentine

Medan första halvan av dokumentären ger en bakgrund till banden och deras musik, delas den andra upp i ett antal teman såsom den då rådande experimentlusten, det faktum att det var väldigt vanligt med könsmixade band inom denna genre (något som faktiskt inte alls känns lika vanligt idag), medias roll och sen hur vågen bara dör ut i mitten av 90-talet då många av de mest stilbildande banden lägger ner. Men Green visar ett hopp om en fortsatt alternativ framtid, med dels många intressanta band och musiker såsom Sigur Rós, M83 och Ulrich Schnauss, men också att nya generationer med hjälp av internet lättare kan upptäcka den äldre musiken. Flera band som splittrades på 90-talet har också på senare tid återförenats igen.

Ett visst musikintresse krävs av betraktaren för att dokumentären skall kännas helt relevant att se på, men Beautiful Noise bjuder annars på en musikhistoriskt intressant resa. Personliga funderingar och instick av framförallt nämnda Reznor, Smith och Corgan och ärliga kommentarer från banden själva (som jag förstår regissören fått kämpa flera år för att få till på grund av mediaskygga musiker) bidrar till en positiv upplevelse.

Beautiful Noise hade nordisk premiär på Way Out West 2014 där förövrigt Slowdive gjorde en alldeles lysande spelning.

betyg4

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.