Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Cannes – ”Been there, done that” del 3

Del 1 Del 2

Maj 1999

3. Finding Tarantino

– Vad är din plan Måns?

– Plan?

– Ja, du hade en plan om hur vi skulle få Tarantinos autograf?

Måns tog av sig Elvis-glasögonen, kliade sina rödsprängda ögon (För mycket sprit? För lite sömn? Nej. Man kan väl säga att Elvis-brillorna inte hade världens bästa UV-skydd, men vad gjorde man inte för att se ”cool” ut) och pekade.

– Du står framför den.

Jag vände mig om och såg det enorma Carlton Hotel. Måns förklarade att Tarantino garanterat bodde där, att vi skulle höra oss för i vilket rum eller åtminstone våning han bodde på och ja, hänga där tills han dök upp, få hans autograf och sedan äta musslor med våra (vid det laget garanterat starstruckade) tjejer som aldrig skulle få nog av dom fantastiska reportrarna dom skulle surpla rosé med.

Vi går fram till receptionen. Ännu en gång så måste det vara åldern som gjorde att vi var så fantastiskt orädda.

– Bonjour. We are wondering in what room Quentin Tarantino is staying.

– Tarantino?

– Oui.

– I am sorry monsieur…

Måns avbröt.

– We understand.

Sedan sänkte Måns rösten och viskade.

– Just tell us what floor.

Kvinnan skakade på huvudet och vände sig om. Vi förstod vad vi måste göra. Gå igenom varje våning i hopp om att hitta ledtrådar som ledde till Tarantinos rum alternativt springa på honom.

Varje våning var fylld med journalister och rummen/sviterna användes som en liten marknadsplats. Så absolut, vi samlade på oss en massa merch från alla möjliga filmer (tänk filmer som ”Killer Alligator 2”, ”Young, Sexy and Killing” och ”Entrapment”) jag tror vi satte något typ av rekord i kapsylöppnare med reklamtryck. Man kan säga att vi kombinerade nytta (hitta Tarantino) med nöje (samla saker till vår framtida butik).

Vi ändrade taktik. Vi kom på att den bästa platsen att springa på honom måste ju vara hotellreceptionen.  Vi tog hissen ner och ställde oss och väntade.

Vi väntade.

Och väntade.

Ingen Tarantino. Vi blev trötta och törstiga och bestämmer oss för att ta en öl i baren (Vi ser receptionen från baren. Vad trodde ni? Att vi gett upp? Nej.)

– Sorry guys, is this chair taken?’

Vi vänder upp huvudena och ser en man. Han har sin keps långt neddragen och en svart huvtröja och en ryggsäck. Vi skakar på huvudena och han sätter sig bredvid oss.

Jag börjar bli desperat. Jag frågar vår kepsprydde bordsgranne;

– Have you seen Quentin Tarantino?

– Sorry?

– We are two journalists waiting for Tarantino.

– Quentin? Is he here?

– Well, we have been waiting for him all day.

– I didn´t know he was here.

– Where else would he be? It´s Carlton…

Mannen avbröt mig.

– I don´t think he is in Cannes at all.

Ridå.

Så klart. Vad fan skulle Tarantino göra i Cannes? Hans senaste film var Jackie Brown och kom 1997. Vi suckade. Vi hade förlorat.

Mannen tog av sig sin keps och torkar den begynnande svetten i pannan. Jag ser hur Måns plötsligt rycker till. Mannens mobil ringer och Måns passar på att informera mig om vem mannen i kepsen som just informerat oss om Tarantinos ickevarande på festivalen är – Spike Lee.

Spike Lee reste sig upp, nickade mot oss och gick. Jag tittade på Måns som nickade mot mig. Vi kanske inte kunde få Quentins autograf men Spike Lee’s autograf måste ju väga nästan lika tungt tänkte vi.

Gick vi fram direkt och bad om autografen? Naturligtvis inte. Vi började ”skugga” honom i väntan på rätt tillfälle. Vi följde efter honom ut och smög efter honom säkert en timme. In i diverse turistbutiker, snabbköp och slutligen tillbaka in på Carlton. Vid det här laget var klockan ganska mycket och för att hinna hem till Nice och äta middag med våra nyfunna tjejer var vi tvungna att gå fram och be om autografen.

Jag blev plötsligt väldigt nervös. Måns likaså. Vi körde sten sax påse och jag vann. Måns gick med nervösa steg fram till Spike.

Jag ser på behörigt avstånd hur Spike signerar baksidan av våran tågbiljett, ler, vänder sig mot mitt håll, vinkar och försvinner iväg. Måns kommer tillbaka riktigt nöjd.

– Supertrevlig verkligen!

– Få se autografen!

Måns visar mig den skrynkliga biljetten. Det står:

”For my biggest fan Christopher, God bless/ Spike Lee”.

Måns förklarar att han varit så jävla nervös att han ljugit ihop att jag är hans bror och världens största Lee-fan men är för nervös för att gå fram själv.

Vi inser att vi misslyckats kapitalt. Tarantino är inte i Cannes. Alltså, ingen Quentin-autograf, vi hade kanske lyckats charma tjejerna med en Spike Lee-autograf men den är pga nervositet dedikerad till mig.

Vi gick ändå till Mussel-restaurangen. På vårt hotell hade vi nämligen skrivit egna Tarantino autografer dedikerade till Anna och Sofia (varför tänkte vi inte på det direkt?).

Om ni undrar ifall tjejerna (som vi vigt en hel dag för att imponera på) dök upp, tror ni fel.

Vi åt musslor själva i våra Elvis-brillor och våra nysnodda Killer Alligator 2-tröjor.

Behöver jag säga något om passformen? Nej. Tänkte det.

To be continued…

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *