Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Onyanserat

Dokumentärvecka: Så Jävla Metal

Dok2

Nyligen läste jag Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingbergs Blod Eld Död. En bok som behandlar den svenska metalhistorien, och i viss mån den norska. En helt fantastisk kultur- och historieberättelse, oavsett om man uppskattar metal eller inte. I samma veva tänkte jag att jag nu verkligen måste se dokumentären Så jävla metal, jag har liksom inte kommit mig för tidigare. Oundvikligen ställde jag också därmed dessa konstnärliga produktioner mot varandra, vilket är orättvist, mot dem båda.

Jag kan säga det på en gång, Blod Eld Död är ett mycket intressantare dokument än Så jävla metal. Av den enkla anledningen att den tidigare träffar rätt i magen i sin närmast psykoanalytiska natur – utan att för den skull vara alls akademisk – medan den senare snarare är ett (simpelt) tidsdokument. Blod Eld Död avhandlar också mer om dödsmetall och black metal, två genrer som båda innehåller mer intressanta figurer än den ”vanliga” hårdrocken. Framför allt black metal tycks befolkad av fascinerande, och samtidigt mycket skrämmande, individer.

Så jävla metal uppehåller sig tyvärr ohjälpligt länge vid Europe. Jag vet att de var så där otroligt superframgångsrika en gång i tiden, men det är verkligen ett dötrist band, i alla bemärkelser. Jag skiter ärligt talat fullständigt i Ian Hauglands sexliv. Och vad gäller bandets kulturella och historiska påverkan, förutom att fördärva en hel generations musiksmak, kan ju den hårdrockare som startade ett band till följd av Europes musik ge sig tillkänna i kommentarsfältet.

Så jävla metal 2

Fördelen och nackdelen med Så jävla metal är just att den är en kastad smörgås över metal-sjön snarare än en djupdykande batyskaf. På så sätt får man en översiktlig bild över den svenska metalhistorien, men samtidigt lämnas man kvar med en massa frågor. Sedan är den kul som tidsdokument betraktat, med de där bilderna man sett så många gånger, men som alltid roar, bland annat Siewert Öholm med sin moralpanik och misantropi – det är en skam för alla att den där personen fått så mycket medialt utrymme genom åren. Och visst är det lite småkul med Yngwie Malmsteen och allt vad han kommer med. Hela den där You’ve- released-the-fucking fury-historien redogörs för, återigen. Yngwie beskrivs av musikjournalisten Anders Tengner som den enda svenska artist som verkligen ”släppt fram rockstjärnan i sig”. Ärligt talat, är det så man släpper fram rockstjärnan får hen gärna hålla sig outsläppt.

Det är också intressant att följa hur metalen förändrats genom åren, från den grooviga rocken, till pudelrocken, till thrash, till dödsmetall, till black metal och slutligen till Göteborgs-soundet. Som sagt, många och korta nedslag. För er som söker djupet rekommenderar jag däremot boken Blod Eld Död. Framför allt får de mörkare sidorna av metalscenen där större utrymme. Och de band som verkligen betytt mycket redogörs för grundligt, jag tänker främst på black metal-bandet Bathory.

Filmen driver också frågan om varför vi har, och har haft, så många framgångsrika svenska band inom metalscenen? Svaren varierar, men ofta återkommande är tillgången till ungdomsgårdar och replokaler, samt musikskolor och studiecirklar. Det vill säga, helt vanlig välfärdspolitik. När Hiro Arishima, journalist på japanska Grindhouse Magazine, får frågan, svarar han: ”Freedom”. Inga konstigheter.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *