Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

En Onyanserad Halloween

halloween

Finns det ett bäst före-datum på Exorcisten? Hur många gånger kan man egentligen glo på Evil Dead och Terror på Elm Street? Orkar man med ännu en rulle som fått epitetet ”torture porn?”
Det är snart Halloween och mitt Facebookflöde badar redan nu i gamla hederliga skräckfilmer där Scream just nu leder och det är så klart inget fel i det. Ingen kan väl säga att Michael Myers inte är en kall typ som man inte gärna åker och campar med en kulen oktobernatt eller att Jasons blodiga hockeymask inte väcker gamla minnen till liv. Men om man skulle vilja vidga sina vyer lite och se bortom det uppenbara. Vad finns det då där ute som lämpar sig för denna makabra natt? Jag har tittat närmare på alternativa skräckfilmer för den lite mer vågade publiken. Här kommer fem tips för dig som vågar sticka ut och tänka utanför den berömda boxen.

ST1
Street Trash (1987)

Om vi vänder blickarna mot det, i skräcksammanhang stora landet i öst så hittar vi en pärla i Street Trash. Japan brukar som bekant leverera när det gäller psykologiskt påfrestande upplevelser men det här är något helt annat. Street Trash kan närmast liknas vid en fullständigt vansinnig freak show där vad som helst kan inträffa. Redan i den inledande scenen är det grand slam när en man sakta smälter ner i en toalettstol och härifrån blir det bara värre, tro mig. Om det är möjligt, försök gärna att undvika att äta korv stroganoff.

TB1
The Brood (1979)

David Cronenberg, numera en åldrad skräckmästare som blandar och ger. En gång i tiden var han dock i sitt esse och gav oss en åktur ner till Helvetet djupaste avgrund, en resa man aldrig glömmer. The Brood, eller missfostret som den så vackert heter på svenska är en mardröm man inte gärna återvänder till. Oliver Reed spelar här psykiatrikern som släpper loss ondskan när rejält hämndlystna muterade barn ger sig ut på en bloddrypande mördarturné. Även om filmen innehåller ett par djupt stötande scener så är det ändå den mentala tortyren som är värst. Cronenberg som själv genomgick en rejält smutsig skilsmässa vid den här tiden har plockat bitar från sitt eget liv och adderat sina klassiska Cronenbergska vibbar och resultatet är både förbannat otäckt och märkligt.

Burning1
The Burning (1981)

Vill du se Fredagen den 13:e men ändå inte så slår jag gärna ett slag för 80-talsslashern The Burning. Vid första anblicken är den som vilken klassisk ”random kids go to camp to get slashed by a disfigured maniac lurking the premises” som helst men skenet bedrar. The Burning är faktiskt bättre än de flesta klassiska skräckrullarna. Den har egentligen allt, inklusive Jason. Och då menar jag inte den Jason du tror utan Jason Alexander, allas vår George Costanza i rollen som ung hjärtekrossare. Läbbigare än så blir det knappast.

D&B1
Dead & Buried (1981)

Vad händer om man slänger ett skräckfilmsmanus i händerna på skaparna till Alien? Du får en rysare som är lite för atmosfärisk för slasherfansen men samtidigt lite för brutal för medelsvenssons av skräckfilm. Dead & Buried har alla ingredienser från en klassisk slasher men en betydligt vassare story och ett skådespeleri som ändå måste benämnas som klart habilt. Något som också håller hög klass är miljöerna. Dead & Buried har den där sköna men samtidigt isolerade småstadskänslan över sig. En liten kuststad där invånarna mördar intet ont anande turister. Man vet att det kommer att rulla huvuden men man vet inte riktigt när det brakar loss. Dead & Buried  är inte för de lättskrämda. Det här är hard-core.

Frailty1
Frailty (2001)

Är det någon som kommer ihåg tiden innan True Detective, Mud, Dallas Buyers Club och nu snart även Nolans efterlängtade rymdepos Interstellar? Långt innan Matthew McConaughey fick upprättelse och äntligen visade alla belackare sin sanna potential efter åratal av harvande i romcom-träsket så var han en av alla de där unga amerikanska skådespelarna som fick finna sig i att vara ”lovande”. Men mitt i det smörigaste av barbröstade smörgåsbord så lyckades han hitta helt rätt med den mörka, påfrestande och oerhört mindfuckande Frailty. Vi snackar ett upplägg med en ensam man, en yxa och Gud Faders röst. Bill Paxtons regidebut är en smart crossover mellan snut och seriemördare och det här är en jobbig historia som verkligen kryper under skinnet på dig. Jag tror att många har missat den här åsidosatta lilla klimpen som inte fick särskilt stort utrymme någonstans egentligen men faktum är att Frailty tillhör de bästa i genren och varje gång jag ser om den upptäcker jag något nytt.

Har du några egna lite udda favoriter som du gärna plockar fram lagom till Halloween?

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."