Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Onyanserat

Fruntimmersveckan – Ellen Ripley står när män faller

testa

Det är ingen särskilt välbevarad hemlighet att komplexa och självständiga kvinnor fortfarande är alltför sällsynta i stora filmproduktioner, det har dessvärre varit så sedan tidernas begynnelse och framför allt lyser kvinnor ständigt med sin frånvaro i betydande huvudroller. Det finns dock några som har fått chansen, tagit den, sagt ”well, fuck you patriarchy!” och för evigt förändrat feminism på film genom att vara starka, heroiska och suveräna. Mitt tidigaste och tydligaste minne av detta är Alien och Ellen Ripley. Det var väl inte meningen att jag skulle se den typen av film vid så unga år, jag tror att jag var 11-12 någonting när jag fick tag på en skakig VHS-kopia utan textning. Om inte annat kan jag hävda att jag lärde mig engelska tidigt och en hel del om anatomi men framför allt gav den mig en actionhjälte som slog allt jag tidigare sett.

That’s right, min första actionhjälte var kvinna och vilken kvinna sen! Ellen Ripley fick mig att gå upp tidigare än jag behövde för att hinna se ett par väl utvalda scener innan plugget varje dag och på något sätt fick hon mig att se kvinnor på ett helt annat sätt, redan då. Det låter förmodligen som ren bullshit nu men innan Ripley stampade in i mitt liv såg jag på kvinnor (d.v.s. min mamma) som annorlunda, gnälliga och lite läskiga, ungefär som de flesta tolvåringar antar jag men Ellen Ripley fick mig att inse att det inte är någon skillnad. Om något så var hon ju faktiskt hårdare och smartare än männen, hon överlevde och männen dog. Vad säger det?
Jag skulle mycket riktigt också upptäcka att även min mamma var hårdare än granit och hon skulle senare också bli känd under smeknamnet ”krutet.” Det var ingen av mina polare som var uppkäftig mot den kvinnan under hela min uppväxt, det var ett som var säkert. Nu hade jag helt plötsligt två starka kvinnliga förebilder i mitt unga liv. Sicket jävla flyt!

Ripley
Sigourney Weaver som Ellen Ripley

När sedan Aliens kom var jag ännu mer såld. På den tiden var det inte riktigt som det är i dag, filmer dök inte bara upp på några schyssta streamingtjänster ett par månader efter biopremiären och det fanns inga torrents, man fick tålmodigt vänta tills någons föräldrar var utomlands på affärsresa och plockade upp fulfilm från någon skum marknad eller tills filmerna helt enkelt började cirkulera i vänskapskretsen. Några år äldre och eventuellt även klokare insåg jag nu att, trots att jag vid det laget hade sett mängder med manliga actionhjältar passera så var det ändå Ripley som fortfarande var grejen och jag slet snart ut min VHS-kopia. Panasonics toppmatade bandare med trådad fjärrkontroll tog genast tillfället i akt och käkade helt enkelt upp rullen. Jag kommer ihåg att jag försökte fixa kassetten med både eltejp och en fickkniv med 18 olika verktyg men insåg snart att det var kört. Det var bara att ge sig ut på jakt men att få tag i en kopia under den här perioden och i ett välartat småsamhälle var svårt nog, att få tag i två? Nästan omöjligt men via en snubbe i nian som jag normalt aldrig skulle snacka med fick jag efter mycket om och men tag i en skaplig kopia med japansk textning. Det blev både dyrt, pinsamt och skrämmande men i tider av nöd…

Alien
”Get away from her, you bitch!”

Alla hardcore-fans av sci-fi vet att det är helt omöjligt att undvika att se Aliens när den går på TV. Det spelar ingen roll när skiten sänds eller på vilken kanal, det är helt enkelt alldeles för mycket awesomeness i den här rock ‘n’ roll-rullen att det skall gå att stå emot. Där första filmen var klaustrofobisk grumlig skräck så är Aliens högoktanigt rymdröj. I rymden kan alla höra dig skrika om du dör tillräckligt högljutt. Och om vi tittar på vad vi får i uppföljaren till första filmen så får vi en Ripley i en ännu tydligare huvudroll, ett av filmhistoriens hårdaste kvinnoporträtt men vi får också ett tekniskt fulländat monster i drottningen, en av tidernas bästa och mest skrämmande ”filmskurkar.” Och detta i filmer som kom redan 1979 respektive 1986.

Egentligen var detta något mer eller mindre otänkbart vid den tiden och faktum är att karaktären Ripley lika gärna kunde ha blivit en man. I originalmanus som skrevs av Dan O’Bannon och Ronald Shusett var alla karaktärer i Alien män, inklusive Ripley, som då hette Roby men producenterna Walter Hill och David Giler ville se Sigourney Weaver i rollen som Ripley och i slutversionen ändrades karaktären till en kvinna, ett kontroversiellt beslut som alla är tacksamma för i dag. Detta var kontroversiellt på många sätt så här i en tid av diverse slasher flicks som mer eller mindre symboliserade årtiondet, filmer där kvinnor var handlingsförlamade mordoffer som dessutom skulle hinna visa brösten åtminstone en gång innan de halshöggs av en man i mask. Alien ändrade på det genom att vara både skräck och sci-fi men samtidigt peka ut samhällsproblem som kapitalism, könsroller och våldtäktskultur. Det var helt enkelt en film som var oerhört långt före sin tid. Det förstod jag givetvis inte då, på den tiden var Ellen Ripley bara det coolaste man kunde se på film och jag var nöjd så länge hon sparkade utomjordisk röv men årtionden senare är kontexten tydlig. Alien är inte bara en riktig höjdarrulle och en av de bästa filmerna någonsin, det är även en av de bästa feministiska filmerna som gjorts.

Aliens
Ripley tar striden

Om vi tittar på hur Alien börjar så är det same old, same old. Männen ombord på Nostromo ifrågasätter ständigt Ripleys auktoritet och snackar skit bakom ryggen på henne och mest uppenbart blir det när de två teknikerna Parker och Brett i en dialog beklagar sig “What the hell is she coming down here for? What is she gonna do? She better stay the fuck out of my way that’s for sure.” Grejen är bara att det är hon som slutligen fattar alla de rätta besluten och ständigt får försöka rädda männen från sina idiotiska infall. I ett av filmhistoriens mest ikoniska scener och tillika filmens mest freudianska och psykoanalytiska ögonblick hostar Kane plötsligt och kollapsar över frukostbordet, hans bröstkorg exploderar i ett blodigt inferno och en ålliknande best med rakbladsvassa tänder tittar ut och kryper iväg. Kane har skrivit in sig som första dödsoffer. Otaliga är analyserna som har gjorts gällande denna scen där författaren David McIntee har pekat ut Alien som en våldtäktsfilm med manliga offer och i den här scenen får vi se konsekvenserna, graviditeten och födseln. Kritikern Barbara Creed har tagit det ännu ett steg längre, kallar filmen ”monstrous feminine” och hävdar att Alien speglar mäns rädsla för feminism och pekar på penisformade monster, en interiör som påminner om en livmoder och den blodiga födseln.

Man kan givetvis vrida och vända på det hur man vill och sanningen kommer förmodligen att ligga någonstans mittemellan, det brukar den göra men faktum är att i början var Ripley bara ett av sju ansikten men i slutet var hon ensam överlevande. Och det finns absolut ingenting som tyder på den utgången de första 45 minuterna, som har kallats ”45 of nothing”, vilket givetvis inte är sant, de behövs för att bygga upp den grandiosa finalen. Hennes dominans visar sig egentligen inte förrän efter den där ikoniska scenen och när Captain Dallas dödas tar hon över befälet. Att Ripley är den naturliga ledaren visar sig extra tydligt om man ställer filmens båda kvinnliga karaktärer mot varandra. Precis, det finns ju faktiskt en kvinna till, Lambert och hon är precis som kvinnorna i de där slasherrullarna, konstant gråtande och livrädd för minsta ljud. Nu kan man visserligen, varken i verkliga livet eller på film förutsätta att alla människor, vare sig de är män eller kvinnor skulle agera precis likadant i en given situation men kontrasten är enorm och därmed också intressant. Hade Lambert varit en manlig karaktär skulle han förmodligen inte tillåtas sitta i ett hörn och gråta, just for the record.

Newt
Hon är inte bara alienjägare, hon är mamma också

I Aliens gjorde man Ripley till en ännu tydligare feminstisk förebild, inte bara genom att ge henne ännu mer utrymme utan också göra henne mer empatisk. Hon kunde minsann både utrota utomjordisk ohyra och ta hand om ett barn i form av den övergivna flickan Newt. Då skall man även ta i beaktning att Ripley nu har legat nästan 60 år i kryogenisk sömn och vaknat upp till en verklighet där hennes nära och kära inte längre existerar så hon har samtidigt en monumental sorg att bearbeta. Gör det henne till ett pillerknaprande nervvrak som måste tas om hand? Nej, hon gör som varje man har gjort på film de senaste 300 åren, köper läget, spottar i nävarna och räddar världen.

Det är också omöjligt att bortse från det faktum att hennes kamp i slutändan handlar om att slåss för sin ”dotters” överlevnad. Och vem slåss hon mot? Jo en annan mamma som bara försöker att skydda sina barn, visserligen barn som dreglar frätande syra men ändå.

Sigourney Weavers roll som Ripley gjorde henne berömd över en natt och hon skrev in sig i histiorieböckerna som den mest framgångsrika kvinnliga actionhjälten någonsin. Nu fanns det visserligen inte så många att utmana om den platsen men vad som var ännu viktigare var att hon öppnade dörren för ett betydande antal framtida kvinnliga hjältar. Det är till exempel svårt att se att Linda Hamilton hade sett dagens ljus i T2 eller Uma Thurman i Kill Bill, eller Carrie-Anne Moss i The Matrix eller Angelina Jolie i Tomb Raider utan Ellen Ripley.

Sigourney Weaver säger det bäst själv så jag avslutar med ett citat från Time Magazine:
“Usually women in films have had to carry the burden of sympathy, only coming to life when a man enters. Doesn’t everyone know that women are incredibly strong?”

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."