Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Post Type Selectors
Onyanserat

Gazas Tårar – Recension

gaza3

Dokumentärfilmen Gazas Tårar visades på svensk TV för ett par år sedan, något som resulterade i ett rejält ramaskri och stort missnöje. Det blev anmälningsstorm till granskningsnämnden som fick ta emot över 30 anmälningar mot dokumentären som anklagades för att vara partisk och endast visa ena sidan av myntet. Man tyckte dels att Vibeke Løkkeberg helt utelämnat den israeliska synen på konflikten och man hävdade dessutom att hela inspelningen övervakades av Hamas. Jag missade Gazas Tårar men fick nu en ny chans på Way Out West och jag tog tillfället i akt. Å ena sidan var jag intresserad av att se hur dokumentären kunde orsaka så mycket missnöje och andra sidan är ju tyvärr filmen minst lika aktuell nu som den var då.

Gazas Tårar handlar om de Israeliska räder som drabbade Palestina vintern 2008/2009 och oavsett hur vinklad den än må eller icke må vara så är det ett starkt och motbjudande samtida dokument som norska Løkkeberg ger oss. Jag skall vara helt ärlig och säga att vissa delar klarar man knappt av att se och den olustiga känslan försvinner inte i första taget. Nej, här finns scener som man önskar att man aldrig sett och det spelar ingen roll hur ”härdad” man är, det här gör ont.

Gaza2
En av många fruktansvärda scener i Gazas Tårar

I fokus står barnen. Tre barn som alla har förlorat någon i attacken. En pojke berättar att han försöker gå vidare och vill så gärna bli läkare så att han kan hjälpa andra offer. De två andra barnen är mindre optimistiska inför framtiden och att höra den lilla flickans berättelse om känslan att förlora sin pappa och lämnas att dö är fruktansvärt.

I pressintervjun innan premiären berättade Løkkeberg att hon var ute efter att göra en film som skulle fungera som en protest mot världens alla krig. Där målet är att visa hur civila, kvinnor och barn är de riktiga offren i krig och det lyckas hon verkligen med. Det är omöjligt att se Gazas Tårar och inte bli berörd, att inte avsky allt vad krig och motsättningar heter. Det hon dock misslyckas med är kontexten och jag var inne på det tidigare. Kritiken filmen fått motstå om att det bara är den ena sidan som får komma till tals gör att det är lätt att peka finger. Det blir som en rättegång med en partisk jury. Alla som ser filmen kommer ju att hata Israel och deras handlingar, precis som vi avskyr skurken som försöker döda vår favoritsuperhjälte. Det är ju han eller hon som är ond. Det har ju redan gjorts klart för oss. Jag hade önskat att Gazas Tårar hade berättat lite för sin publik om den långa historia av våld mellan Israel och Palestina som har pågått sedan början av 1900-talet där båda sidor har stridit för sin sak och därmed gemensamt bidragit till att det fortfarande inte finns en lösning på konflikten. Nu blir det ensidig propaganda, framför allt för den publik som kanske inte ens har koll på vad konflikten beror på från början.

Filmen är 90 minuter lång och det är påfrestande minuter och ja, det här är en film alla bör se, för att se hur krigets fasor ständigt drabbar de oskyldiga men visst hade man tjänat på att göra filmen något längre och upplyst sin publik så att alla kan förstå varför kriget i Gazaremsan fortsätter att skörda offer så här sex år senare.

betyg3_5

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."