Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Grattis, alla singlar!

Nu har jag kollat på första dejten igen. Jag älskar ju det där programmet. Det är något så otroligt fint med människor som öppnar sig och erkänner att de vill ha kärlek i sina liv. Men det finns en sak som stör ihjäl mig. Det spelar ingen roll om jag kollar på den svenska, amerikanska eller engelska versionen av programmet. Båda produktionerna strösslar med floskler om kärlek. ”Kärlek är allt i livet”, ”Det finns någon för alla” och så vidare. Ni fattar. Det är något som skaver i mig, trots att jag är en gift och kär småbarnsmorsa. ÄR kärleken verkligen allt och finns det någon för alla?

Men det här programmet är långt ifrån ensamma om att späda på myten om ihop-skapet. Varenda film där folk inte har alvöron, skjuter varandra med Glocks, åker runt i rymden eller skildras dokumentärt (fast även ibland då också för all del) innehåller kärlek och inte nog med det – det är i 9 fall av 10 målet. Med allt! Om man inte har något verkligt specifikt som upptar ens tid måste det nästan handla om jakten på kärlek.

Helt ok situation att inte tänka på att skaffa en partner.

Har man kärlek är det förstås inte svårt att skriva på det. Kärlek är ju helt jävla awsome! Men det finns ju annat att leva för också. Nog fan kan man leva ert fullgott liv utan kärlek in man vill. Så jag frågade runt efter filmtips där singellivet skildras som något härligt och eftersträvansvärt. Svaren jag fick var antingen exempel på kärlek gone wrong, typ Dödlig förbindelse eller… njä., det var nog bara del. Någon skrev High Fidelity, men den handlar ju i allra högsta grad om kärleken. Om man inte tänker på Jack Blacks underbara rollfigur. Men en huvudkaraktär får inte vara singel och nöjd verkar det som.

För skön (eller dum) för att bekymra sig över om han är en eller två.

De här ”universella” sanningarna som vi bara matas med utan att de ifrågasätts blir ju såklart en del av vår egen sanning till slut. Jag kan inte låta bli att undra om allting är en enda stor konspiration! Vad händer om vi får se filmer om lyckliga singelskap och låter bli att söka partners på alla ställen vi befinner oss? Ja, konsumtionen skulle ju ritas om helt. Vi skulle förmodligen skita i att köpa konstiga dieter och krämer som ska få oss snygga, vi skulle gå mycket mindre på krogen och vi skulle med all säkerhets sluta köpa sexiga underkläder. Vi skulle bete oss som man gör när man har varit ihop så länge att man släpper på myten om sig själv – när det börjar bli lite skönt med andra ord. Marknaden skulle rasa! Och vi skulle må så mycket bättre – kanske skulle vi inte ens fortsätta vara ihop med folk som inte är bra för oss, nu när det inte är norm att vara ihop.

Men det finns förstås en sak som talar emot det. Och som också skildras i lika många filmer som de där singlar jagar partners. Myten om att man som singel ska passa på att ligga med allt och alla. I alla fall om man är man. Singeltjejer ska nämligen hatar sitt ensamma liv medan singelkillarna bara njuter. Hur krockat är inte det? Inte undra på att vi har svårt att mötas i relation sen?

Idag firar man något som är helt nytt för i år. ”Single’s Day”. Den går ut på att spendera pengar, vilket man såklart har räknat ut är ett smart drag pga singlar är många och köpstarka. Det känns även helt kontraproduktivt om vi vill ha någonstans att bo och vara singlar på i framtiden. Men det finns ändå något fint i att slå ett slag för tanken om det inte kan vara ganska gött att vara den enda man behöver ta hänsyn till ändå. Så istället för att spendera pengar på en massa skit du ändå inte behöver – ta en romantisk dag, en sån där de klipper ihop på film, med dig själv. Och är du som jag, ihop med nån, sluta fråga dina singelvänner om när och hur de tänker träffa nån. Det kanske är de som borde fråga dig när du tänker bli singel.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!