Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Heja Sverige

svenska-flaggan

Hurra, idag är det minsann vår nationaldag. Allt folk tar på sig Sverigedräkt, går runt och tokviftar med flaggor, hyllar kungahuset för alla deras enastående bedrifter under det gångna året och är allmänt alldeles yra av all nationalistisk eufori. Eller vänta nu, det kanske är ett grannland jag tänker på nu?

Oavsett vad ni hittar på, i Onyanserats värld omfamnar vi denna dag extra mycket eftersom det är en helgdag och erbjuder extra ledighet. Då passar vi givetvis på att konsumera ännu mer av film och TV, även om det faktiskt är en teoretisk omöjlighet för några av oss på redaktionen.

Dagen till ära listar vi några favoriter bland svenska produktioner.

 

JONAS VAL – RASKENS

Ibland undrar jag om jag inte omedvetet namngav min förste son Vilhelm efter författartitanen Moberg. Jag har så länge jag kan minnas alltid varit fascinerad av dennes berättelser om det fattiga Sverige med levnadsöden så sorgliga att hälften vore nog. Svenskt vemod när den är som bäst om man nu kan säga så. Raskens är måhända inte ett så spännande val då den setts av de flesta, men möjligen har våra yngre läsare ingen relation med den burduse drängen Gustav (Sven Wollter) och den späda pigan Ida (Gurie Nordwall) som bildar ett strävsamt par i ett anspråkslöst soldattorp. Ett tämligen erbarmligt liv i den småländska bygden där rädslan för landsfiskalen var ungefär lika stor som för Gud, åtminstone för dem som var gladare i flaskan än andra eller var lika bufflig och frispråkig som Raskens. Nu kommer jag inte ihåg om Raskens, när Ida ville vara ifred efter att åkt på däng av maken, fick ”ligga i stutabåset”, eller om det mustiga uttrycket kommer från Utvandrarna, men TV-serien är definitivt full med sköna ordväxlingar. Sen att urgöteborgare som Wollter och Nordwall kan vräka ur sig dessa allsköns repliker på skorrande småländska är också det smått imponerande.

LINDMANS VAL – TORSK PÅ TALLINN (EN LITEN FILM OM ENSAMHET)

Svensk film? Jag måste ju tyvärr säga att jag och svensk film har ett ganska ansträngt förhållande sedan tidigare. Länge funderade jag på både Hundtricket och Fäbojäntan men hur klassiska de än må vara så är de nog ändå inte klassiska i ordets rätta bemärkelse och därmed värda en plats på självaste nationaldagen. Bergman i all ära men det kändes lite för tungt idag så mitt val faller därför på en folkhemsklassiker som golvade hela svenska folket. En oväntad film från den tidens humorgiganter, Killinggänget. Torsk på Tallinn roade och oroade. Den charmade och förfärade och den gav oss odödliga karaktärer och citat. Vem minns inte Lasse Kongo, den ständigt förbannade och nerkrökade busschauffören som fick alla kidsen att skrika ”Eeh, håll kääften!” Fortfarande gångbart i vissa kretsar förresten. Eller den hjärtslitande historien om den något naiva helylle-dansbands-träningsoverall-värmlänningen Roland och hans inrutade liv. ”Det är Felix receptboxskrin, det är jättebra det. Du har kötträtter är grön, fiskrätter brun.”  Och så klassens pajas, bonnlurken Jan Banan som satte standarden direkt med ”Är det här spermabussen till Tallinn?” Ja, det var ett skönt men brokigt gäng som under ledning av den ständigt ödmjuke Percy Nilegård gav sig ut i världen för att leta efter kärleken. Tomas Alfredssons mockumentär är ett modernt mästerverk som ibland hugger dig rätt i bröstet. I nästa sekund ligger du på golvet och tjuter av skratt. Nej, sällan har väl balansen mellan humor och tragik varit mer knivskarp än i Torsk på Tallinn.

EMBLAS VAL – VUXNA MÄNNISKOR

Svensk film får ju ofta mycket skit – och inte undra på, med filmer som Tre Solar där Mickey P har en peruk som ser ut att vara från en sämre skolteater eller den uppsjö av polisfilmer där hälften av skådisarna av någon outgrundlig anledning (Tyskland) har dåligt läppsynk. Men jag är en vän av svensk film och tycker dagens uppdrag, att välja EN favorit, är sjukt svår. Gick igenom allt ifrån de klassiska Biffen och Bananen-filmerna och tokiga Pensionat Paradiset med Thor Modéen och till att försöka få in briljanta Bron (trots att den är halvt dansk och dessutom en serie). Och precis som för Lindman skriver ovan så  kliade det även i mig att välja Hundtricket som jag tycker är en av de bästa svenska filmerna nånsin (men tvekade pga nepotism).. Men här börjar vi ändå närma oss det jag tycker vi är så jävla bra på i Sverige – relationskomedier som känns äkta och verkliga men ändå är oh-så-underhållande. Och det finns en hel del att välja bland. Förutom vårt eget radarpar Panov/Eklöw finns briljanta filmer både av Måns Herngren och Hannes Holm (Smash, Adam & Eva, Det blir aldrig som man tänkt sig osv) och så upphovsmakarna bakom det som till slut blev mitt val: Felix Herngren och Fredrik Lindström. Jag pratar givetvis om filmen Vuxna Människor.

Här får vi följa Franks inre monolog med sig själv och känna igen sig i rädslan att bli avslöjad som någon som leker vuxen. Inget är så roligt som när man känner igen sig i karaktären och i Vuxna Människor får åtminstone jag en stor dos av lättnad att det inte bara är jag som har så störda tankar. Bra musik är det också, en annan sak jag tycker vi gör riktigt bra.

CHRISTOPHERS VAL – ADAM & EVA

Det är något med pressade människor som jag älskar. Dels, givetvis, en igenkänning – man vet hur jobbigt det är att bli tagen på pulsen och själv känna att man inte övertygar så mycket som man borde. Men framför allt är det sjukt kul att se på! I Adam & Eva ser vi Björn Kjellman och Josefin Nilsson vars förhållande inte bara kraschat, det har dessutom åkt utför ett stup och landat bland giftiga taggbuskar. Det är en både välskriven och välspelad film, men att mitt val föll på just den beror främst på Jacob Ericsson, som spelar den nya pojkvännen. Han vill vara så rätt och det blir så fel.Och pressen? Den är bombastisk!

INGRIDS VAL – FYRA ÅR TILL

Det är tröttsamt att folk så ofta bara dissar svensk film rakt av, det är nästan lite som ett tvångsbeteende. Man ”ska” tycka att svensk film är dålig. Punkt. Men man kan ju inte dra allt över en kam, det finns ju jättemycket bra svensk film! Dels mycket svärta, som Call Girl, Låt den rätte komma in, Play och  Darling, dels grymma ungdomsfilmer som Fucking Åmål och Hip hip hora, och inte minst komedier. Och jag tänkte, precis som flera av mina kollegor, tipsa om en svensk komedi. En lite bortglömd sådan. Nämligen Tova Magnussons romantiska komedi i politisk miljö Fyra år till.

Björn Kjellman är Folkpartiets partiledare som förlorar valet och som det går allmänt utför för. Han är gift med sin politiska rådgivare Fia (spelad av regissören själv), men blir plötsligt upp över öronen förälskad i en kollega. Som råkar vara man och dessutom, desto värre, en av Socialdemokraternas mest lysande up and coming politiker  (spelad av Eric Ericsson). Hur ska detta gå ihop?

Fyra år till är som en kombo av romantisk komedi och mild politisk satir kan man säga. Tova Magnussons manus är bitskt och lite rått, och med mycket väldigt roliga kommentarer om politiska företeelser och specifika egenskaper hos anhängare av de olika partierna… Skådisarna är lysande, och det faktum att de två politikerna möts genom sin gemensamma besatthet av Mauro Scocco i allmänhet och Ratata i synnerhet  gör också att det är ett riktigt bra soundtrack.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.