Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Jag, Tintin och Birgit

Min vänskap till Tintin startade när jag var fem år, bodde i Vetlanda och lekte med min bästa kompis Terry. Han hade alla Tintinböcker och man fick inte bläddra i dom. Det var bara Terry som fick. ”Det blir fula märken om någon annan än jag tar i dom” sa han. Jag var en snäll gosse och gjorde som han sa. En gång fick jag för mig att om jag hade på mig tumvantar skulle Terry inte märka att jag bläddrade i dom när han åt middag. Det gick sådär. Det är inte helt lätt att bläddra med vantar, så min kupp blev snabbt avslöjad. Terry blev sur, men det gick över när han fick två Dumleklubbor och en tablettask Zig Zag. Ibland läste Terrys mamma Birgit, högt ur Tintinböckerna och det var det bästa jag visste. Birgit, hade haft ambitionen att bli skådespelerska och åka till Amerika, men var tvungen att ge upp drömmen när hon fick Terry och jobbade nu istället på konditori. Hennes skådespelartalang hade däremot inte försvunnit bara för att hon sålde bakelser. Tvärtom. Hon levde sig in i varenda av Tintins karaktärer som om det vore casting för uppföljaren till Borta med vinden. Kapten Haddock gjorde hon bäst och jag fnittrade lika glatt varenda gång hon raspade till rösten och blev den packade kaptenen som svor om ”bomber och granater!”.

När jag flyttade till Stockholm så fick jag ”Enhörningens hemlighet” i ”farväl-present” av Terry.

– Min mamma kan inte läsa för oss nu när du åker till Stockholm, men när du tittar i den här kan du låtsas att hon gör det. Bra va? Läspade Terry.

Jag kramade honom och det började sticka i näsan. Jag tittade i boken varje dag.  Min pappa försökte läsa men det blev aldrig samma sak.

Vi spolar fram till förra veckan. Jag skulle äntligen få träffa min barndomskompis från Belgien på biograf Park.

Med hjärtat i halsgropen satte jag mig i biosalongen. Mina förväntningar kunde bara jämföras med känslan jag får när mina hjältar i Depeche Mode bestämt sig för att släppa en ny skiva. När ljuset i salongen sänktes stängde jag mina ögon och mumlade: ”Kom igen nu. Gör mig inte besviken”.

Två timmar senare kunde jag konstatera att jag inte blivit besviken. Tvärtom. Filmen var mycket bra och jag bestämde mig genast för att på nytt läsa Tintin. Jag hittade min slitna Enhörningens Hemlighet och började läsa. Nostalgi deluxe. Jag hörde Birgits röst långt därborta och det fick mig att inse en sak. Filmen var mycket bra. Men böckerna spelar på en helt annan nivå.

Sen må Andy Serkis vara helt fantastisk som kapten Haddock.

Men Birgit rår han aldrig på.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *