Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Hobo with a Shotgun
Onyanserat

När musiken är så mycket bättre

Kan man sminka en gris med fetare ljud? Det vete fan, men att en film kan förstärkas med ett schysst soundtrack är givet. Frågan är om musiken till och med kan rädda en filmupplevelse när regissören är talanglös, skådisarna suger eller manuset inte ens duger som toapapper.

Onyanserat har valt ut några personliga exempel på filmer där musiken faktiskt är bättre än själva filmen. Några bubblare som inte kom med denna gång är exempelvis Tron: Legacy, Go och Until the End of the World. Vilka soundtrack hade du valt? Kommentera gärna nedan.

JONAS VAL – HOBO WITH A SHOTGUN

Hobo with a Shotgun

Hobo with a Shotgun skulle egentligen inte ens vara en film. Det var bara tänkt som ett skämt i form av en fejkad trailer till Tarantinos och Rodriguez grindhouse-projekt. Tydligen fanns ändå ett begär efter mer för fyra år senare dök långfilmen upp, regisserad av samme trailer-makare Jason Eisener. Filmen i sig är en brutal upplevelse med mycket explicita våldsscener och hårdkokt dialog. Rutger Hauer, mannen som tyvärr har radat upp en imponerande mängd B-filmer sen lysande Blade Runner för över trettio år sen, gör sitt bästa för att rädda denna film, men det är inte så lätt när manuset är lika blåst som en sverigedemokrat. Målgruppen är fjuniga 15-åringar med tveksamma preferenser, känslan är mossigt 80-tal och det hela är ganska obehagligt att se. Inte bara för att man är lätt äcklad av vissa scener utan för att det är präktigt uselt.

Det föreligger därför goda förutsättningar för att soundtracket skulle vara bättre än filmen. Men jag kommer göra er lite besvikna. Det är inte heller speciellt bra. Men när jag sitter där och undrar varför jag ser på denna film och inte istället sorterar mina strumpor rycker jag till. Någonting alldeles särskilt fångar mitt intresse. Och det är musiken. Året är helt plötsligt 1981, och ljuva synthslingor från Flykten från New York gör sig påminda. Men året är inte 1981, det är inte Flykten från New York jag tittar på och det är heller inte John Carpenter som står för musiken. Det är i själva verket amerikanska Power Glove med låten Hunters som får det att rinna till. Eftersökningar på nätet ger att de verkar syssla med TV-spelsmusik och metal vilket uppenbarligen inte är något hinder för att göra förträfflig musik.

Det finns faktiskt en bra låt till på soundtracket. Det är The Naked And The Dead med britterna Simon Boswell och Andi Sex Gang som bjuder på röjig, svartrocksosande punk med skön basgång.

MÅNS VAL – ELIZABETHTOWN

Elizabethtown

Cameron Crowe är en man jag känner den djupaste respekt för. Eller nej. Om ärligheten ska fram – jag hatar honom. Det jag känner gentemot den här äppelkindade keruben är den svenskaste av alla känslor – avundsjuka. När han var 16 år började han jobba på Rolling Stone Magazine och inledde karriären med att hänga med The Allman Brothers på en tre veckor lång turné. Resultatet blev ett längre reportage som sedermera mynnade ut i den charmiga filmen Almost Famous. Under sin tid på tidningen intervjuade han i princip alla mina hjältar – Led Zeppelin, Lynyrd Skynyrd, Bob Dylan och Neil Young. Och då har jag bara nämnt en bråkdel. När han var 20 år fyllda ledsnade han lite på rocksvängen och började istället frilansa för tidningen, samtidigt som han började skriva sitt första långfilmsmanus. Fast Times at Ridgemont High kom ut 1982 då Cameron var 25 år gammal. Filmkarriären tog fart och han har genom åren gjort alla möjliga typer av filmer men det finns en gemensam nämnare – i samtliga fall är soundtracken bättre än filmerna. Och aldrig har klyftan varit större än i den makalöst usla Elizabethtown.

Lika mycket omdöme som han visade med de utsökta artistvalen; Tom Petty, Elton John, Ryan Adams, My Morning Jacket, Patty Griffin, Lindsay Buckingham och The Hollies, lika mycket sviktade det när han valde Orlando Bloom och Kirsten Dunst som huvudrollsinnehavare. Att se Orlando försöka gestalta en självmordsbenägen industridesigner är mer plågsamt än Ingvar Carlssons rappande, Göran Perssons dans med kossan och Birgit Friggebos We Shall Overcome-fadäs sammantaget. Och utöver detta förväntas vi även acceptera Kirsten Dunst som ett quirky livsbejakande väsen som ”gör allting bra igen”. Samma kritik går att rikta mot Singles – som förvisso är en mycket bättre film, men den står sig ändå slätt gentemot det urstarka soundtracket med Mother Love Bone, Pearl Jam och Alice in Chains i absolut zenit. Cameron Crowe och Quentin Tarantino har båda sagt att de ofta väljer låtar först och sen skriver scenen. Om ni undrar vem som behärskar detta märkliga arbetssätt bäst föreslår jag en titt på inledningen av Jackie Brown.

 LINDMANS VAL – LOST HIGHWAY

Lost Highway

Det här blir svårt för mig. Hur jag än gör så kommer jag att vara tvungen att svika en person som ligger mig nära om hjärtat och förtjänar all världens unisona hyllningar och jag vill verkligen be dig om ursäkt för det David. Jag vill be om ursäkt för den tå jag är på väg att trampa på. David Lynch, en av vår tids absolut största. En underlig men djupt fascinerande herre som ligger bakom flera av mina personliga favoriter. En man som aldrig lyssnar på någon, en man som gör precis vad han vill, hur han vill och med vem han vill. Lynch lyssnar inte på den stora massan, han går sin egen väg och oftast följer vi med honom, nyfikna på vad som finns i slutet av den där mörka vägen. För mörk, det är den, alltid. Det kan vara precis vad som helst som väntar där. En ståtlig vit springare, en dvärg som talar baklänges eller en uteliggare som inte tar någon som helst hänsyn till personer med svaga hjärtan. Med ett yvigt filmskapande som verkligen landar under kategorin konst och som egentligen inte borde gå hem hos kreti och pleti så lyckas Lynch alltid ge oss odödliga karaktärer och en berättelse som inte liknar någon annan. Dessutom kryddad med geniala dialoger om allt och ingenting. David Lynch ledde mig genom dörrar jag aldrig någonsin vågat öppnat tidigare så därför gör det ont i mig när jag säger att soundtracket till Lost Highway var bättre än filmen.

Visst, Lost Highway är väl egentligen ingen dålig film, älskad av många men hatad av fler är den både en klassiker och en kalkon. Själv tycker jag inte att den når de där höjderna som tidigare produktioner gjort. Det gör däremot musiken och soundtracket är inte bara bra, det passar dessutom fantastiskt väl med den rådande stämningen i filmen. Jag kan nog inte komma på en enda film som är så perfekt i samspelet mellan bild och musik som Lost Highway. Säkert är jag också något färgad av min förkärlek till elektronisk musik men jag vet att det inte bara är mina armar som täcks av gåshud när David Bowie lider sig igenom ”I’m Deranged”. En riktig prövning där man nästan kan höra hur både stämband och tårkanaler ligger på bristningsgränsen eller när Trent Reznor och hans Nine Inch Nails släpper alla spärrar och dyngar på som om det brann i latexbrallorna i ”Perfect Drug” eller när galningen Screaming Jay Hawkins gamla släpande ”I Put a Spell on You” genomgår en helrenovering i Marilyn Mansons hårda industrimetalfabrik och kommer ut tyngre, stökigare och skitigare än någonsin. Mitt i denna distade, hårda och problemtyngda canvas lyckas man dessutom placera ut perfekta små ångestfyllda instrumentala stycken av den ständiga vapendragaren Angelo Badalmenti, lågmälda stycken som på något sätt klarar av att samexistera med allt det brutala i perfekt symbios. Lost Highway ÄR tidernas bästa soundtrack, så är det! Hatten är av och konfettin ligger i drivor. Amen

 EMBLAS VAL – BLOW UP

blowup

Jag ville så innerligt gärna tycka om Blow Up – denna kultchock från 60-talet. Det hade nämligen passat min image perfekt! Den är snyggt förpackad med en stilren filmaffisch, den utspelar sig i helt rätt tidsera och dessutom i the swinging London! Och handlingen, sen! Hör bara: en popfotograf tar bilder av en kvinna i en park och ser, när han förstorar bilden, ett lik i bakgrunden. När han återvänder till parken är liket givetvis borta. (DAM, DAM, DAMMMM!)

Det finns liksom inget att inte gilla, ja förutom själva filmen i sig. För ärligt talat – det händer ju ingenting. Jag har vid flera tillfällen försökt se den, enbart för att kunna säga att jag sett den coh gillar den, och jag tror till och med att jag någon gång låtsats att jag sett den baraföratt. Men det finns en sak som är fantastisk. Filmmusiken, förstår ni ju med tanke på resten av inlägget. Det är som en enda drömspellista med jazzlegenden Herbie Hancock. Det här är jazz och 60-tal när det är som allra bäst! (Och bli nu inte rädda för att jag sa jazz, det finns bra och dålig jazz, den här är ypperlig!) Lyssna själva: BLOW UP SOUNDTRACK!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.