Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Om hur Pete Postlethwaite förändrade mitt liv

Pete Postlethwaite (1946 - 2011)

Vilken fantastiskt överdriven rubrik tänker ni antagligen! Det är som om Jan Gradvall eller Andres Lokko helt plötsligt skulle få för sig att skriva en hyllande minnestext om ”geniet” Per Oscarsson och framhäva honom som den ”viktigaste” och ”mest nödvändiga” skådespelare Sverige någonsin har haft. Ett ytterst fånigt sätt att positionera sig helt enkelt.

Så är inte fallet. Jag ska förklara varför lite senare.

Det är alltid en tragedi när någon dör och jag blev ärligt talat förvånad när jag läste att Pete Postlethwaite bara blev 64 år gammal. Han såg ju ut att vara runt 80 i minst ett par decennier. Jag tycker inte att han var en direkt lysande skådespelare, men han var helt klart habil. Varken överskattad eller underskattad. En skattad skådespelare om du så vill. Och om den typen av skådespelare kan du läsa mer om här.

Den roll som stack ut under Pete Postlethwaites karriär var givetvis hans oförglömliga insats som den gåtfulla ”Kobayashi” i ”De Misstänkta”, han var även bra i en lite mindre roll i den fantastiska ”The Constant Gardener” men allra bäst var han som den skuldtyngda Guiseppe Conlon i ”I Faderns Namn”.

När jag såg den filmen en vårdag 1994, jobbade jag på en dyster lunchkrog i Göteborg. Varje morgon satte jag mig på en buss som avgick 05.43 för att hinna fram i tid så jag kunde skala min lök och potatis samt tillverka diverse pajer. Jag var vad man på den tiden kallade ”köksslav”. Mina framtidsutsikter såg väldigt mörka ut. Lönen var 11 600 kr i månaden, jag bodde hemma och jag hade ingen flickvän. Jag hade dessutom en viking tatuerad på armen.

Att säga att jag var en förlorare är en underdrift av om inte episka så i alla fall grandiosa mått.

I Faderns Namn

En dag efter jobbet bestämde jag mig för att gå på bio och valde lite av en slump filmen ”I Faderns Namn”.

Efteråt var jag helt knäckt. Det var den bästa film jag hade sett i hela mitt liv. Den sanna historien om den engelska rättsskandalen där 1974 en hel familj från Nordirland blev oskyldigt dömda för ett bombdåd som IRA hade utfört gick rakt in i hjärtat. Jag brann av patos och stilla tårar rann ned för kinderna på vägen till bussen. Jag kunde inte smälta hur fantastiskt bra Emma Thompson och Daniel Day-Lewis var, men filmens själ och hjärta, det var Pete Postlethwaite som den oskyldigt dömda Guiseppe Conlon. Hans obrottsliga lojalitet och stöd till den arroganta sonen Gerry (Daniel Day-Lewis) var hjärtskärande och en stor anledning till att filmens mer melodramatiska partier fungerade så otroligt bra. På bussen hem bestämde jag mig för att göra något vettigt av mitt liv. Lunchrestaurangen hade blivit mitt fängelse och jag ville ut.

Att skola om sig var inte det lättaste med ett betyg från restauranggymnasiet i kappsäcken. Att kunna räkna ut hur många matskedar det går på en liter ger väl inte automatiskt plats på juristlinjen i Uppsala om man säger så. Att läsa upp betygen på Komvux kändes sådär. Lösningen stavades folkhögskola och när jag bläddrade genom en av kurskatalogerna fastnade blicken på en rubrik:

Internationell Journalistlinje med inriktning på Nordirlands-konflikten, 1-årig utbildning.

Jag såg det som ett tecken. Ett kall. Nordirlandskonflikten! Filmen hade pekat ut riktningen. Det var som om Pete Postlethwaite själv hade skickat kurskatalogen till mig.

Jag sökte, kom in och sa upp mig samma dag. Det ledde några år senare till en annan folkhögskola där jag träffade Christopher. Så man kan med fog faktiskt säga att Pete Postlethwaite även hade del i skapandet av den här bloggen.

Tack för allt Pete. Vila i frid.

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".