Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Önskerecension – Diktatorn

Betyg

”Patriotismen är den värsta galenskapen världen lidit av. Jag har rest runt i Europa i flera månader nu. Patriotismen är allerstädes närvarande och den kommer att leda till ett nytt krig.”

Det var med de orden och den inställningen Charlie Chaplin beslutade sig för att gå mot strömmen och göra precis tvärtemot vad resten av Hollywood gjorde. När etablissemanget stack huvudet djupt ner i sanden av rädsla för att förlora den europeiska marknaden tänkte Chaplin istället ”Äh, fuck it, jag kör!” För trots en överhängande risk för repressalier bestämde han sig för att öppet driva med nazistledaren och diktatorn Adolf Hitler.

Detta var genialt av flera anledningar. Dels fanns det naturligvis ett stort behov av någon som tog bladet från mun och stämde i bäcken. Någon som stod upp mot dispoterna och proklamerade att det som pågår i Europa inte kan accepteras. Men sedan fanns ju också likheten. Ingen hade förstås missat mustaschen men det var inte det enda de hade gemensamt. Både Chaplin och Hitler var födda i april 1889, samma vecka till och med, med endast fyra dagars mellanrum. De älskade Wagners musik, vilket också belyses i två signifikativa scener i filmen och de kom båda från svår fattigdom. En fattigdom som senare i livet övergick till oerhörd framgång och de var båda envåldshärskare. Den ene drömde om Tredje Riket, den andre över ett eget filmimperium. Sedan var det dock slut på likheterna. Nazisterna hatade Chaplin och Chaplin hatade nazisterna och på frågan huruvida han verkligen var jude, som nazisterna envist hävdade, svarade han att ”man inte behöver vara jude för att vara emot nazism. Det enda som behövs är att man är en normal, anständig människa.”

Foto: TriArt

Att Chaplin blev framgångsrik i Hollywood vet förstås de flesta vid det här laget men hur kommer det sig egentligen att den folkkära engelsmannen fick den där ikoniska mustaschen som dessvärre senare kom att delas med tysklands föraktliga rikskansler?

Året var 1914 och Charlie skulle precis ha en provspelning i USA. Han skulle in och improvisera framför kameran, köra fritt helt enkelt men tiden var inte direkt på hans sida. Samtidigt var det viktigt att göra ett bestående intryck. You never get a second chance to make a first impression och first impressions last. Ni vet, alla de där bevingade orden vi ser i Instagramflödet i dag, gärna mot fluffiga moln eller en rosa solnedgång med palmer. Anywho. I tidsnöd tog han i alla fall en sväng in i kostymförrådet där han fiskade upp en sliten frack, en rundkullig och lite för trång hatt, ett par alldeles för stora skor, en käpp och en lösmustasch. Han sotade sina ögon och ögonbryn och resten är så att säga filmhistoria.

Faktum är att Chaplins karriär fortfarande saknar motstycke i filmhistorien. På den tiden, innan digitalisering och social media var en grej var det betydligt svårare att ta sig från zero to hero men inom ett år var han världsberömd och inom ungefär lika kort tid var han högst betald i Hollywood och Diktatorn är hans mest framgångsrika film. Det var också den filmen som förflyttade honom från den lättsamma genren harmlös snubbelrolig stumfilm till den betydligt mer allvarliga: cynisk politisk satir med tal. Lägg därtill att detta alltså skedde i en tidsera där det var närmast tabu att blanda politiska budskap med sådant man betraktade som ren underhållning och ni förstår att det icke var utan problematik Diktatorn såg dagens ljus 1940.

Foto: TriArt

Chaplin började filma Diktatorn i september 1939, bara dagar efter att Tyskland invaderat Polen. Han hade dock planerat en film betydligt längre än så och genom nyhetsklipp hade han studerat Hitlers manér och hur han talade till folket. Chaplin hade även sett Leni Riefenstahls propagandafilm Viljans Triumf otaliga gånger för att säkerställa att han verkligen hade koll på vad nazisterna sysslade med. Filmarbetet tog lite över ett halvår och precis när han skulle påbörja musikediteringen tog Tyskland över både Belgien och Holland och Frankrike var också på god väg att falla i Hitlers händer. När Diktatorn hade biopremiär i USA föll Luftwaffes bomber över London och Warzawas judar placerades i nazistledda ghetton och det här perspektivet är förstås viktigt att ha med sig för att kunna förstå hur långt före verkligheten Chaplins satir var men också hur problematiskt det hade varit att skämta hade han vetat omfattningen av Hitlers planer.

Foto: TriArt

Diktatorn utspelar sig i det fiktiva landet Tomania som precis fallit i första världskriget och handlar om en fattig, judisk frisör utan namn och hans dubbelgångare, den karismatiske och judehatande diktatorn Adenoid Hynkel. Barberaren har förlorat minnet efter en flygkrasch i krigets upplösning och när han äntligen kommer hem upptäcker han till sin fasa att hans hemland har förändrats. Tomania leds nu av hans look-alike Hynkel som placerar barberaren och hans flickvän Hannah (Paulette Goddard) i ghettot bland övriga judar. Till saken hör att barberaren under kriget räddade livet på det tyska flygaresset Schultz (Reginald Gardiner), utan att veta att de under denna tid faktiskt var fiender. Nu känner han igen sin frände och återbetalar skulden genom att rädda hans verksamhet. Ingen lycka varar dock för evigt och snart genomskådas bluffen och både barberaren och Schultz hamnar i koncentrationsläger.

Det uppenbara inträffar i slutet och det är dags för the old switcheroo, där Hynkel och barberaren förväxlas vilket förstås innebär att diktatorn låses in och barberaren flyr i Hynkels uniform. Nu är han diktator och skall leda landet med sina närmsta män Garbitsch och Herring. Nu har han möjligheten att förändra, något som det ikoniska slutet vittnar om. Ett slut som har blivit något av en vattendelare där vissa tycker att det är problematiskt att han kliver ur sin roll för att helt plötsligt förvandlas till någon helt annan. Andra tycker snarare att filmhistoria skrevs de avslutande fem minuterna och att talet är själva filmen. Det som ger den relevans och syre och för egen del sällar jag mig tveklöst till den senare kategorin, det är en fantastisk scen.

Foto: TriArt

Chaplin är magnifik i sina dubbla roller. Det som är särskilt imponerande är hur väl han balanserar scenerna med Hynkel och barberaren. Så tydligt inspirerad av Hitler och allvaret men hur han fortfarande, trots allvaret huvudsakligen fortfarande rör sig i Chaplins välkända territorium bestående av slapstick och komisk pantominteater. Chaplin har i efterhand sagt att om han vetat där och då hur långt nazisternas ondska verkligen sträckte sig hade han aldrig skämtat på det viset han gjorde och han var noga med att understryka det absurda i att två människor, fysiskt identiska påstods tillhöra vitt skilda raser där den ena skulle vara överlägsen den andra.

Allt i Diktatorn är nämligen träffsäkert. Naturligtvis Hitlers persona Hynkel och Garbitsch, som helt uppenbart är Joseph Goebbels. Herring som i sin tur är Herrman Göring men också själva riket Tomania, vilket såklart är en tydlig hint mot Germania, huvudstaden i Hitlers planerade världsrike. Eller Jackie Oakie i rollen som Benzini Napaloni från det närliggande landet Bacteria. Benzini Napolini som förstås skall föreställa Benito Mussolini. Hela filmen dryper av sarkasm och den är oblygt riktad mot Adolf Hitler och hans planer att erövra Europa.

Filmen totalförbjöds i Tyskland, föga överraskande och den hade heller inte premiär i Sverige förrän efter andra världskriget var slut 1945. Enligt en omdiskuterad uppgift såg Hitler själv filmen vid minst två tillfällen, detta enligt hans adjutant, Reinhard Spitzy. Dock närvarade varken Spitzy eller någon annan som överlevde kriget vid dessa visningar så Hitlers reaktion är inte känd, även om Spitzy har sagt att han tror diktatorn skulle förmått att uppskatta humorn i filmen. Chaplin själv sa: ”Jag skulle ge vad som helst för att få veta vad han tyckte om den.”

Själv säger jag. Se den om du inte redan gjort det. Diktatorn är en legendarisk rulle och ett mästerverk som lyckas med konststycket att balansera ett mörkt gravallvar med varmhjärtad humor och den är ständigt aktuell. Tyvärr.

Diktatorn finns att hyra och köpa på iTunes

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."