Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Onyanserats Årslista 2012 – Lindman

Årets comeback – Okej, The Expendables 2 var en gigantisk lekstuga för mer eller mindre avdankade och botoxade actionhjältar. En film som trots högoktanig non-stop action inte gjorde några större avtryck men den gav oss i alla fall Chucken tillbaka och scenen där Chuck Norris gör entré till ledmotivet till ”The Good, The Bad & The Ugly” var ett genidrag av upphovsmännen.

Årets förolämpning #1 -Den salufördes som en rolig och lättsam komedi om graviditet. Vi skulle få krypa upp i famnen på varandra och mysa och skratta åt situationer vi skulle kunna känna igen oss i. Det vi fick var en snyting och ett ifrågasättande av vår intelligens när J.Lo, Cameron Diaz och Chris Rock gjorde allt för att förvrida vår syn på könsroller samtidigt som man fiskade efter billiga skratt med hjälp av smygrasism och mobbing. Med ett skådespel så styltigt att man önskar att skämskudden tryggt fanns där bredvid var What to Expect en stinkbomb, en styggelse och ett straff, en filmupplevelse som var mer smärtfylld än kalsongrycket.

Årets upp som en sol och ned som en pannkaka – Först hyllades Johannes Brost av den samlade kritikerkåren i sin känsliga roll som den tragiska övervintrade stekaren Janne i succén Avalon. Några månader senare lallade han runt i folkdräkt och skrek rasistiska tillmälen i dynghögarnas dynghög Sean Banan: Inuti Seanfrika och jag undrar fortfarande, vad fan hände där?

Årets TV-serie – Det börjar bli tjatigt nu men när det kommer ny säsong av Breaking Bad vet man att den kommer att ligga i toppen när året skall summeras. Säsong fem sparkade upp både tempo och twister till extrema höjder och serien slåss just nu faktiskt med The Wire om förstaplatsen som tidernas bästa show. Vince Gillian verkar vara precis lika diabolisk som hans antihjälte, Walter White men Gillian har förmodligen mycket roligare. Det kaos han bygger upp med sitt metodiska berättande som hela tiden tar plötsliga, våldsamma svängar saknar motstycke. Lägg därtill Bryan Cranston och Aaron Pauls snygga samspel och vi har en solklar vinnare.

Årets djur – Den animerade tigern Richard Parker i Berättelsen om Pi var så perfekt gjord att djurrättsaktivisterna skrek djurplågeri och lämnade biografen i vrede.

Årets mustasch – Killer Elite gick direkt till DVD. Det här var en dag på jobbet för Jason Statham som väl tänkte spela hem några enkla poäng i rollen som återinkallad pensionerad S.A.S.-soldat men han fick snabbt se sig besegrad av Clive Owens ståtliga mustasch som stal hela showen.

Årets plagg – Förhandssnacket inför Lawless handlade mycket om hur badass Tom Hardy var i sin slitna cardigan och när filmen slutligen gick upp på bio i september skulle det visa sig att ryktena var sanna. Att en smutsig cardigan med hål och luggade kanter kunde uttrycka så mycket känslor och visa så mycket karaktär var svårt att föreställa sig. Det var faktiskt nästan så att den borde fått vara med i eftertexterna.

Årets Kristen Stewart – I tre helt olika filmer lyckades Kristen Stewart vara precis lika usel och uttryckslös som vanligt. Visserligen en bedrift i sig. I Snow White and the Huntsman spelade hon Snövit med flämtande och flåsande röst och gnydde med halvöppen mun i två timmar. I On the Road visade hon brösten, delade ut handtrallor till höger och vänster och gnydde med halvöppen mun i två timmar. I Twilight: Breaking Dawn Part 2 iklädde hon sig åter rollen som Bella Swan, hånglade med glittrande vampyrer och gnydde med halvöppen mun i två timmar.

Årets besvikelse – Efter Lost och Fringe var förväntningarna skyhöga på J.J. Abrams nya alster Alcatraz. Kom igen! En isolerad fängelseö som en gång inhyst tidernas värsta rötägg och ett gäng FBI-agenter som var där för att utreda försvinnandet av alla dessa bindgalna och kriminella masterminds. Skulle det kunna bli dåligt? Ja, det kunde ju det. Med en usel casting och en story som gick på repeat så tröttnade vi snabbt och serien lades ner samma år och lämnade efter sig lika många frågetecken som klagomål.

Årets stjärnskott– Visst Ola Rapace var med i Skyfall. Hur mycket kvällspressen än vill lyfta denna insats till skyarna så var det inget som imponerade och det går bra för Kinnaman over there men det är en britt som förtjänar denna utmärkelse.  Han har varit med sedan 2002 och vi älskade honom i Sherlock som väl ändå får ses som det stora genombrottet. I år dominerade han i utmärkta Parade’s End men nu börjar Benedict Cumberbatch sitt stora erövringståg på allvar. Under nästa år kommer han att ha roller i Hobbit-trilogin, Star Trek och Steve McQueens nya slaveridrama med Brad Pitt och Michael Fassbender. Utöver detta kommer Benedict dessutom att porträttera både Julian Assange och Beatles skandalomsusade manager Brian Epstein. Världen ligger för karlns fötter.

Årets mest otippade – Det är väl ingen överdrift att säga att förväntningarna var rätt låga när jag gick för att se Rian Johnsons film om tidsresor. Johnson, en debutant i sammanhanget som förutom ett par indie-rullar endast varit med och skrivit några avsnitt till årets TV-serie,  Breaking Bad. Nu sitter jag här och konstaterar att Looper förmodligen var årets bästa film. En film som till mångt och mycket påminde om Christopher Nolan’s Inception och det är en komplimang som heter duga. En film att analysera och häpnas över, en visuellt imponerande uppvisning som var både komplicerad och enkel i sitt berättande.

Årets egotripp – När Charlie Sheen åkte ut från 2 1/2 Men med huvudet före följde ett av Hollywoods mest uppmärksammade, infekterade och utdragna gräl på många år. Ashton Kutcher hoppade in och tittarsiffrorna sjönk. Charlie däremot, han gick till FX och hoppade på ett projekt baserat på den lökiga filmen Anger Management. Resultatet blev en illa dold narcissistisk självbiografi om Sheens vilda liv och leverne. Torra Viagra-skämt och en Charlie som dricker och ligger runt med kvinnor han inte vet namnet på. Anger Management skulle handla om terapi men skall man vara ärlig kunde serien lika gärna ha utspelat sig i en frukthandel eller biltvätt. I slutändan handlade allt om Charlie Sheen. Att framställa Amerikas folkkära åldrande bad boy som en kul och hyvens kille. Att genom tittarnas ögon förvandla en kvinnomisshandlande, antisemitisk kolatorsk till en skojsig party dude med charmig utstrålning och en schysst killen-hela-dagen-attityd.

Årets förolämpning #2 – Riksfånen Sean Banans långfilmsdebut sög verkligen roooooumpah. Sean Banan: Inuti Seanfrika innehöll mängder av scener på håriga arslen, djurplågeri, en rohypnoltrött Kikki Danielsson i nätstrumpor och vuxna män som plaskade i vattnet och gjorde pruttljud, Dr. Alban var med som envåldshärskare och sjöng sina egna låtar på en öde ö och dialogen, om man nu ens kan säga att det fanns någon var så infantil, korkad och ensidig att en manussida förmodligen räckt och blivit över. Jag var en av få recensenter som klarade av att stanna filmen ut. Det som inte dödar stärker sägs det ju men den här gången är jag tveksam. Jag kan fortfarande vakna mitt i natten, kallsvettig och skräckslagen och skrika ”vem fan gav grönt ljus?”

 

2 COMMENTS

  1. Herregud vad grym du är på att skriva! Det är en fröjd att läsa dina recensioner!!!

    Bäst i år: Looper och att du fick med IKEA – lakanen gör det extra kul!
    Sämst i år: Utlottningen av tre (3) James Bondparfymer men med bara en (1) vinnare… Vad hände där?!?!

  2. Tack Manne! Alltid kul att höra!
    Gällande parfymen så vet jag faktiskt inte vad som hände men jag skall kolla med ansvarig i den tävlingen och återkomma.
     

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."