Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Onyanserats årslista 2013 – Eduardo

årslista-2013

Årets jaha?: The Hobbit: The Desolation of Smaug. Jag är ganska övertygad om jag någon gång sträcksåg alla filmerna (inklusive sagan om ringarna) filmerna så skulle jag nog inte märka om jag missade någon av filmerna (Speciellt Hobbitfilmerna). Jaha det var en vacker kamerasvepning över ett sagolandskap med några snubbar som tydligen inte gillar prata med varandra utan går på ett led? Jaha Gandalf säger något dramatiskt för sjunde gången på 2 minuter och kollar snett ovanför kameran? Ok bra då kan jag gå på toaletten ett tag.

Jag vet inte men det känns som att det går inflation i det hela och slutligen så slutar jag bry mig. Den senaste Hobbitfilmen är stundtals mäkta imponerande men även stundtals lapptäcke av scener som ber om att portas till ett billigt TV-spel och dåliga datoreffekter. Och självfallet små broar/stigar/vägar där alla går på led. Hela tiden. Och håller käften.

 

Årets-fan-vad-jag-gillar-3D:

Gravity. Folk pratade mycket förra året om att Hobbit skulle filmas i 48fps och hur det skulle förstöra allt. Själv satt jag i en IMAX i Bangkok och såg det hela och det sista jag tänkte på var antalet frames. Istället så borde det talas om 3D och dess varande. Jag tycker det mest uppseendeväckande hitintills med 3D har varit den extrasumma som adderas till biljettpriset samt att bilden blir så mycket mer dovare (testa lyft på glasögonen under filmen så förstår ni vad jag menar). Tillbaka till ursprunget: Gravity och dess 3D är bland det grymmaste jag sett och en av få filmer där man verkligen lyckats med att implementera det hela på kusligt bra sätt. Detta i kombination med den avskalade men ack så starka ljudbilden gör att Gravity blev detta årets bästa 3D. Less is more ibland.

Årets dansscen:  I’m so excited – Kära Passagerare

Kanske inte direkt världens största konkurrens om den här platsen. Speciellt med tanke på att jag inte sett så många. Och speciellt eftersom jag inte sett ’Pina’ (jag ska). När man väl bortser ifrån dessa mindre faktorer så finns det en scen som utan tillstymmelse till konkurrens krossar allt. Kanske inte teknik men väl i glädje och det är väl antagligen det som räknas. http://www.youtube.com/watch?v=5izcGzirZHQ

 

Årets bästa feel good:

Kära Passagerare’, ’Känn ingen sorg’ och ’The way way back’.

 

Årets självrannsakan

Musik: Everytime – Britney Spears (Spring breakers). När Spring breakers använde sig av ’Everytime’ inte bara som en bakgrundslåt utan även genom att väva in det som en del av filmen så frigjorde den sig från att vara en låt till något som kom att definiera filmen i sig. Det är få låtar som jag omvärderat så mycket som just denna låten och jag tycker att det blev en låt för en hel förlorad generation.

Skådis: Gustav Skarsgård (VI). Jag gillar inte Skarsgårdarna. Stellan är grym men de övriga har jag ingen större aktning för. Gustavs roll (förstanamnsbasis för att särskilja dom ifrån varandra, dom är ju hur många som helst) i Vikings kändes som ett steg i rätt riktning men karaktären kändes malplacerad så mja. Men i VI så levererades den kalla känslan av den psykopatiska läraren på en mellanstadieskola äckligt bra av Gustav Skarsgård. Jag gillar honom inte helt än men detta är fortfarande ett steg i rätt riktning.

Film: Apornas planet (den med Mark Wahlberg) hade gett den en solid 7:a på min IMDB-lista. Ser att den skall visas på TV och förväntar mig ett kärt återseende.

Det vart det inte. Jag ursäktar mig själv och ändrar betyget till en svag 3.a. Vad tänkte jag egentligen på.

 

Årets musik:

Ancora Qui – Ennio Morricone och Elisa Toffoli (Django Unchained). När Tarantino släpper en ny film så är oftast soundtracket något som stiger utanför filmen och ibland inte kan upplevas i sig själv utan att hela scenen kommer med på köpet. I ’Pulp Fiction’ hade vi Chuck Berrys ’You never can tell’ och i Kill Bill 1 ’the lonely shepard’. Django innehåller för mig inga sådana spår men det betyder inte att det är mindre starkt här. Genom att använda sig av mannen som kommit att definiera hur västernfilmer låter så blir det som att musiken alla förväntar sig helt plötsligt bara finns där. Morricone är inte lika starkt på det sättet men det är helt rätt och exakt vad filmen behövde. http://www.youtube.com/watch?v=JIxTVNnamj0
Årets film som jag aldrig kommer se igen men är glad att jag såg:

Only god forgives. Jag fascineras av sådant som inte kommer ske igen. Det kan vara att du hamnar i en avlägsen stad på en lokal krog. Det kan vara folk du reser med eller träffar av en slump. När vägarna skiljs åt så vet du att du med största sannolikhet aldrig kommer korsa vägarna med dessa igen även om du gillat upplevelsen. Tanken på detta är alltid fascinerande. Only god forgives är en film som jag visste när sluttexterna rullade att jag aldrig kommer se igen. Samtidigt är jag glad att jag såg den för jag gillade den. Regissören Nicolas Winding Refn är fascinerande – ömsom gör han film som alla älskar, ömsom film som få förstår eller gillar. Från att ha gjort Pusher gjorde han Bleeder som småfloppade. Han gjorde Bronson, sedan Valhalla Rising sedan Drive sedan Only god forgives. Ni ser mönstret kanske? Jag rekommenderar alla som fascineras av den här mannen att se dokumentären om honom och hans press att leverera efter sin debutfilm Pusher – det kanske skänker lite förståelse. Only god forgives är pretentiös och kanske svårtillgänglig men främst pretentiös. Vilket avskräcker många – men jag ber er i alla fall att se den en gång. Inte med mig dock, jag kommer aldrig se den igen.

 

Årets animerade:

Monsters University. Min favoritfilm (jag har några men vi kör singularis här ändå) är Lejonkungen. Jag kommer ihåg när jag såg någon slags behind the scenes eller hur man gjorde filmen. Det var bland de första Disneyfilmerna där datorgenererade scener avvändes i stor utsträckning (döda mig inte om jag misminner mig) bl.a. där bufflarna rusar fram emot Simba. Sedan dess har Pixar totaltdominerat och datoreffekterna har resulterat i att jag med besvikelse jämför den inneboende raskattens päls med monsternas päls i Monsters university. Suckar lätt och inser att film är alltid lite bättre och sparkar ned katten ifrån soffan.

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.