Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Onyanserats Årslista 2013 – Emil

årslista-2013

Årets replik: ”My name is Daniel Lugo, and I believe in fitness.”

Den amerikanska drömmen odlar onekligen en del makabra avarter. I en rätt medioker film i övrigt levereras repliken ovan i en fantastisk inledningsscen, till tonerna av Steve Jablonskys I Believe in Fitness, som lovar mer än vad filmen Pain & Gain slutligen lever upp till. En lika fascinerande som horribel berättelse, based on a true story, och det stora landet i väst slutar aldrig att producera larger than life-historier som egentligen är alltför overkliga för att vara sanna. Hur var det nu egentligen med sanningen? Det sägs att den tillfogats en massa fiktiva ingredienser för att göra den till en sexistisk och homofobisk sörja som ”passar Michael Bays målgrupp”.

Men den innehåller ändå en hel del typiskt amerikanska one-liners som jag inte kan låta bli att älska. Här kommer en till: ”You know who invented salad? Poor people.”

Årets runner-up-replik: I ett år av totalt värdelösa temporullar var det en uppföljare som ändå tillfredsställde det eviga behovet av kreativa och köttiga actionscener, Red 2. Ställda inför en tickande bomb kräver en av rollfigurerna att något måste göras. Marvins (Johan Malkovich) svar: ”With what, acupressure?”

Hihi, kul.

Årets det-är-sanningen-och-därmed-per-definition-bättre-än-hittepå: Året 2013 såg, precis som de senast föregående åren, ett helt gäng med totalt fantastiska dokumentärer.

The Armstrong Story. Det går knappast att falla från högre höjd än den Lance Armstrong föll från när det visade sig att han varit dopad. Et tu Lance!? Et tu! Här hade den sjufaldiga Tour de France-vinnaren suttit på sina höga hästar och orerat om hur ren var. Han var en god, kämpande idrottsman som var utsatt för en smutskastningskampanj, orkestrerad av missunnsamma och avundsjuka människor som inte kunde stå ut med amerikanens framgång. Dessutom blev han spottad på av den franska publiken när han cyklade i alperna. Den gode amerikanen som spottas på av högnästa och arroganta fransmän som inte klarar av att han slår dem i ”deras sport” på ”deras mark”. Utöver det var han också en samhällsförbättrare av rang, med Livestrong och kampen mot cancer och allt.

I själva verket var han smutsigast av dem alla.

Filmaren Alex Gibney skulle egentligen göra en film om Armstrongs comeback i Tour de France år 2009. Men filmen kom istället att handla om dopningen. En film som utförligt redogör för hur det gick till, genom intervjuer med Armstrong och människorna runt omkring honom. Ett måste för den cykelintresserade, ett måste för dokumentärälskaren och ett måste för den samhällsintresserade. Den enda fråga som kvarstår, som inte riktigt blir klarlagd, är Armstrongs bevekelsegrunder på något slags djupare plan. Det berörs något, men inte helt tillfredställande. Filmen hade djupare kunnat gräva i klassaspekten och Armstrongs behov av revansch och att bevisa något. Sport är ju faktiskt allt som oftast arbetar- och underklassens barn som springer, hoppar, slår varann på käften eller utsätter sig för den orimliga ansträngningen som ett Tour de France innebär. Till de andra klassernas förtjusning.

The Act of Killing. Filmskaparen Joshua Oppenheimer drar ihop ett gäng gamla folkmördare för att skapa en spelfilm där de rekonstruerar händelserna när de mördade tusentals kommunister under sextiotalet. En bisarr, surrealistisk och djupt obehaglig film.

Jag har en polare som får något slags psykbryt varje gång han utsätts för något äckligt, oftast gäller det avföring i någon form. Han börjar liksom hulka okontrollerat, på reflex. Det kan till och med räcka att man bara pratar om det. Klassisk betingning kallas det väl inom psykologi. Det är  jättekul för oss runt omkring, folk som kräks eller gör kräksljud är ju humor i dess renaste form. Det här är dock för alltid sabbat efter att jag sett The Act of Killing. Anwar Congo, en av folkmördarna skildrad i filmen, hulkar vilt när han besöker en av de platser där han utförde morden. Det är som att minnet, och vad det egentligen betyder, kommer ikapp honom rent fysiskt där och då. Hans illamående sprider sig också, till tittaren. Det är svårt att inte se hans böjda kropp och höra ljudet utan att själv må illa. En fysisk kännbar upplevelse.

”Men varför ska vi alltid gömma vår historia, om det är sanningen?”

”Konsekvensen blir att allt vi alltid sagt är falskt. Det var inte kommunisterna som var grymma.”

”Men det är ju sanningen!”

Även dokumentären Blackfish måste nämnas. I övrigt har jag ännu inte heller sett At Berkley, Stories We Tell och Inequality for All. Så dokumentäråret 2013 kommer att fortsätta ända in i 2014.

Årets bästa slut: Sightseers

Tänker inte skriva mer, det skulle bara spojla för er som inte sett. Men se den! Eller se slutet i alla fall.

Årets det-är-ni-som-är-konstiga-och-jag-som-är-normal: Prisoners

Ormar och labyrinter som egentligen betyder noll för handlingen, samt intrigspår som bara dör ut utan vidare förklaring. En film som uppenbarligen föll verklighetens folk i smaken. I tider av pöbelmentalitet behövs det någon som säger sanningen: Det här är en skitfilm – sett till förutsättningarna. Läs min och Ingrids recension här.

Årets sämsta: The Mortal Instruments: Stad av skuggor

I jakten på en ny Twilight-story satte Hollywood tänderna i Cassandra Clares första bok ur serien kallad The Mortal Instruments. En jäkla soppa av vampyrer, skuggjägare, häxor, varulvar och släktband över antagonistgränserna, ja, mer eller mindre alla ingredienser som någonsin inkluderats i sci-fi- och fantasygenrerna genom historien. More är tydligt inte more. Där Twilight-serien ändå var spännande i sin svulstighet, och mormon-vibbarna till trots, serveras vi här bara pannkaka. Och när filmens protagonist dessutom hånglar loss med en polisong-lös kille i page – en look som får folk att se lent obehagliga ut – till tonerna av Demi Lovatos Heart by Heart, ja, då spyr jag, och tar mitt fantasy-intresse någon annanstans. Och snälla, jag vet att det är högtid för Paradise Hotel och allt. Jag vet också att det osar lite klasshat, men snälla, sluta med tatueringarna. Sluta bara. Sluta. Nu.

Bubblare: White House Down. Ingen sämsta-film-kategori är en riktig sämsta-film-kategori utan att i alla fall nämna årets Roland Emmerich-produktion.

Årets jag-ser-inte-vad-som-händer: Pacific Rim

Det är väl jag som börjar bli gammal eller något. Men, fan va rörigt, jag kollade inte ens klart.

Årets bästa animerade: Despicable Me 2

Ettan var bra. Den här var ännu bättre.

Årets du-kan-om-du-lägger-manken-till: Mud

Matthew McConagaguayeyughyey… har ju en tendens att prioritera barbröstade dagar på beachen samt att ställa upp i urusla filmer. Men när han väl gör bra val och lägger manken till, ja, då får vi rollprestationer som i Lincoln Lawyer och Magic Mike. Bra skit, helt enkelt. I pojkboksromantiska Mud spelar han Mud, en lidelsefull bandit på flykt från rättvisan. Bra skit.

Årets nja-jag-vet-inte: The Place Beyond the Pines

En film smått magisk i sin inledning, för att sedan förvandlas till någonting helt annat. Också en mer än lovligt ”amerikansk” take på hur kriminalitet ärvs. Har sociologin och samhällsvetenskapen överhuvudtaget sipprat ut från de ståtliga universiteten för att fästa på någon av verklighetens folk i det där landet? It’s sociology, not psychology, stupid!

Årets bästa-men-jag-får-sån-ångest: Frances Ha

I sina bästa stunder är Noah Baumbach en bättre Wes Anderson. Den Manhattan-doftande Frances Ha får mig att skruva på mig en hel del, det är ju så pinsamt. Och jag får ångest, av Frances beteende, av hennes liv, av livet. Jag har funderat på om det är för att jag känner igen mig i henne – du milde!

Årets you’re-missed: Marcia Wallace

Marcia Wallace gjorde rösten till Edna Krabappel i The Simpsons. Den 25 oktober 2013 tog bröstcancern till sist Wallace liv, efter flera decenniers sjukdom. Och den amerikanska tv-världen förlorade en av sina mest särpräglade röster.

The Simpsons 25:e säsong rullar för tillfället i amerikansk tv. Och Edna Krabappel kommer att gå ur tiden i serien, i slutet på denna eller nästa säsong, enligt The Simpsons-staben. Sedan rullar serien vidare, som den alltid har gjort, men med en karaktär fattigare. Serien som tappat i kvalitet de senaste åren, men ändå stått sig mot nyare upplagor som brunkarbrutala Family Guy.

Ett av Edna Krabappels mest utpräglade särdrag var hennes skratt. Kul, bittert, drygt och tragiskt på samma gång.

http://www.youtube.com/watch?v=_N0eqidz8kY

Årets bästa 1: 12 Years a Slave

Läs min recension här.

Årets bästa 2: Django Unchained

Årets bästa 3: Silver Linings Playbook

En film som jag vägrar kalla vid dess fåniga svenska titel, Du gör mig galen! Också en film som hatades eller älskades. Embla här på Onyanserat var inte alls imponerad. Men hon har fel. Visst har den brister, bland annat De Niros rollfigur, och slutet, kan diskuteras. Men ingen kan som David O. Russell blanda gravallvar med, egentligen, ganska fånig blockbuster-humor. Det är genreöverskridandet som ställer till det, eller överskridandet, kanske är det snarare tänjandet av genren som är problemet. All konst (?) kategoriseras i genrer. Genrerna dikterar hur vi ska reagera på ett specifikt konstverk, och den ger också ramarna, vad som är tillåtet och inte, och definierar hur man bryter mot konventionerna fast ändå håller sig inom ramarna. Russell struntar i sånt här, det är därför hans konst blir så svårsmält – man vet helt enkelt inte hur man ska reagera. Jag väljer att älska, trots bristerna.

Årets tunga ska-ha-sett-filmer-som-jag-ännu-inte-sett: Återträffen, Gravity, Smärtgränsen, Turinhästen, Belleville Baby, ”Paradistrilogin”, Jakten, Blå är den varmaste färgen… 2013 är inte slut på långa vägar, således.

Årets ser-fram-emot-som-kommer-nästa-år: Gentlemen

Efter en en massa turer och dryga trettio år ska Klas Östergrens fantastiska roman Gentlemen äntligen bli film. Mikael Marcimain står för regin, så det bådar ju gott. Sabba för Guds skull inte detta nu!

Till 2014 lovar jag att se fler tunga filmer och färre urusla B-filmer. NOT. Däremot lovar jag ett mustigt och omfattande skrivprojekt om Woody Allen.

Gott nytt!

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *