Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Onyanserat

På spårets 20 bästa liveframträdanden

På spåret

Japp, Onyanserat (det vill säga jag i det här fallet) har samlat ihop de tjugo bästa liveframträdandena ur SVT-flagskeppet På spårets historia. I huvudsak är listplaceringen baserad på artistens insats. Men också utifrån original-låtens kvalitet. Covers är ju intressant på det sättet, en usel låt kan bli fantastisk och tvärtom. Vissa låtar går heller aldrig att förstöra vem som än sjunger och hur illa det än görs. En hel vetenskap det där. Jag nöjer mig med att meddela att jag är enväldig domare. Dessutom har jag aldrig fel och alltid rätt – vilket ju passar perfekt med domarrollen.

God läsning, lyssning och tittning.

Lisa Nilsson På spåret

20. Lisa Nilsson har en fantastisk röst. Problemet har dock alltid varit att hon liksom låter skolad, alltför skolad. Perfekt och ointressant. Men här händer något ändå skulle jag vilja säga. Det mest intressanta med Manic Street Preachers är ju annars att gitarristen Richey Edwards försvann år 1995, och aldrig återfanns. Musiken de skapat har alltid varit andefattig och malande. I If You Tolerate This Your Children Will Be Next är det som att de har vridit den här andefattigheten till max, och därmed faktiskt åstadkommit någonting annat, något ganska bra. Man invaggas sakta men säkert i medioker FM-rock, och det är en rätt angenäm upplevelse. Givetvis passar Lisa Nilssons därmed utmärkt. Två minus blir ju som bekant ett plus.

Lisas liveframträdande hittar ni här.

Jens Lekman På spåret

19. Jens Lekman har verkligen satt sin prägel på den här covern av The Rose. Och då inte bara vad gäller sången. Jag tänker närmast på gitarrytmen, som så där stannar upp gång på gång. Prima, Jens.

Jens liveframträdande hittar ni här.

Salem

18. Salem Al Fakir inleder med Queens köttiga Who Wants to Live Forever, från filmen Highlander. För er som inte minns, så var ju Connor MacLeod och de andra krigarna odödliga. Enda sättet för dem att dö var medelst halshuggning – vilket gjorde att de sprang runt med svärd på New Yorks gator. Kött!

Låten övergår sedan i ytterligare en Queen-låt, en som gjordes tillsammans med David Bowie, och som sedan ­– givetvis – samplades av Vanilla Ice i låten… ja, den där enda låten han gjort.

Här är det inte så mycket Salems framträdande som glänser, utan det starka låtmaterialet.

Salems liveframträdande hittar ni här.

Timbuktu På spåret 1

17. Timbuktu och Augustifamiljen förvandlar Gasolin’s kraftlösa Hvad gør vi nu, lille du till en dansant och rytmiskt tät historia. Inledningen är givetvis Rasmus Seebach ljuvliga magplask Natteravn.

Timbuktus liveframträdande hittar ni här.

Eva Dahlgren

16. Alltså, jag har ingen aning om vad Kjell Höglund håller på med. ”Mina minnen är som körsbär i punsch”, ”bränna mina böcker som ved”. Wtf!? Men den här jäkla låten sätter sig med sin catchiga komposition, och när den dessutom görs av Eva Dahlgren, en röst så förknippad med mitt 80- och 90-tal. Ja, då är det nästan som att morsan skulle sjunga Eddie Meduza – nja, inte riktigt då, men nästan. Obehagligt och samtidigt tryggt familjärt.

Evas liveframträdande hittar ni här.

Olle

15. Hurricane Gilbert spelar akustisk gitarr i något slags rävjakts-stass och Olle Ljungström är så där lamt sårbar som bara han kan vara. Hans naivistiska framtoning, frasering och sång passar den simplistiska låttexten i Seasons in the Sun som handen i handsken. Från början en fransk låt som efter översättning och uppfräschning till slut blev den låt som Terry Jacks populariserade. Också det där partiet i inledningen är en franskklingande låt, det är belgaren Plastic Bertrands Tout petit la planète. I Sverige antagligen mest känd i Bob Hund-tappningen, Den lilla planeten.

Olles liveframträdande hittar ni här.

Salem 2

14. Den fjäderlätta Do You Know the Way to San Jose, som Burt Bacharach och Hal David skrev för Dionne Warwick, gör sig förträffligt i händerna på småspexige Salem Al Fakir. Därmed ser han sig också representerad två gånger på denna lista.

Salems liveframträdande hittar ni här.

Ebbot

13. Ingen bättre än Ebbot Lundberg att hantera Electric Light Orchestras Telephone Line. ELO var alltid bäst när de tog det lite lugnt. De är ju fortfarande storslagna i denna låt, med stråkar och körande, med de är ändå nedtonat bombastiska i jämförelse med de andra smällkaramellerna de hade i sin repertoar. I Ebbot och Augustifamiljens händer blir den än mer avskalad, och bättre.

Ebbots liveframträdande hittar ni här

Nina Ramsby

12. Nina Ramsby sjunger Sång till Karl-Bertil Jonsson, 14 år med den omistliga mjukhet och tydlighet som hon gjort sig känd för. Här gör hon det dessutom med ytterligare särpräglad stockholmska. En fantastisk sångerska, en fantastisk låt och en fantastisk Karl-Bertil Jonsson. Eller ”dåtidens AFA”, som Blondinbella kallade honom.

Ninas liveframträdande hittar ni här

Anna Järvinen

11. Periodvis har The Waterboys – eller ja, Mike Scott då, det är ju något av en enmansshow – varit ett smått storartat band. Fishermans Blues är en bra låt som Anna Järvinen sjunger så utpräglat Anna Järvinenskt som bara hon kan.

Annas liveframträdande hittar ni här.

Sivert Høyem på spåret 2

10. Sivert Høyem gör med sin barytonröst en av världshistoriens bästa låtar, Waterloo Sunset, från ett av världshistoriens bästa band, The Kinks. Då är det inte mycket som kan gå fel. Ignorera det lilla inskjuta stycket från Adeles Set Fire to the Rain, en medioker låt med en medioker artist. Jag vill dock påminna om låten Lift Me, en duet som Høyems gamla band Madrugada gjorde tillsammans med Ane Brun.

Siverts liveframträdande hittar ni här.

Theodor Jensen 

9. Vad är grejen med musikaler egentligen? Människor som brister ut i totalt orimlig sång för att illustrera diverse känslolägen. Stämningskranarna totalöppna, full fräs. Inte heller Bollywood-filmer har någonsin fallit mig i smaken. ”It tells nothing to me about my life”, för att citera poppoeten i nästkommande tabellplacering. Den enda fördelen musikaler har är att man i alla fall begriper vad de sjunger, till skillnad från opera. Trots det ÄLSKAR jag Sound of Music. Det beror kanske på åratal av indoktrinering. Jag kan helt enkelt inte låta bli att njuta. My Favorite Things är verkligen en bra låt, och inte då bara givet kontexten. Utöver det är Maria (Julie Andrews) bara så där mysig med alla barnen i mys-sängen när det stormar. My Favorite Things gick vidare och blev en sådan där låt som installerar sig i det kollektiva medvetandet – utöver den position den intog via Sound of Music – dels som jullåt, men också som en låt som spelades in i hundratals versioner. Bäst är givetvis John Coltranes. Det är också den version som spelas i På spåret, med tillägg av sång, som inte finns i Coltranes original-tolkning. Theodor Jensen spelar över, även sjunger över, och Augustifamiljen jazz-jammar vilt. Fantastiskt.

Theodors liveframträdande hittar ni här.

Nicolai

8. Nicolai Dunger har en röst som lämpar sig perfekt för sådana här stänkare, den balanserar perfekt mellan soul och rock. Och Stevie Wonders Sugar är en grym låt med sitt funkiga gung. När de sedan inflikar den ytterligt fantastiska blås-slingan från Dancing in the Streets (Martha & the Vandellas), ja, då är i alla fall jag såld.

Nicolais liveframträdande hittar ni här

Freddie

7. Fattig bonddräng är kronan på verket i Astrid Lindgrens digra produktion. Tillsammans med Georg Riedels musik utgör det en komposition som för alltid är inskriven i de svenska historieböckerna. Det är också rena historielektionen, den skildrar på dryga tre minuter ett Fattigsverige med hjälp av Alfreds krassa iakttagelseförmåga och (o)nyktra melankoli. Freddie Wadlings okonstlade framförande och chosefria sång är helt rätt melodi för denna historieskatt. Inledningen är ur Berg-Kristis polska med Jan Johansson. Tagen från skivan Jazz på svenska, ett magiskt album, även för de som inte är särskilt förtjusta i jazz.

Freddies liveframträdande hittar ni här.

Magnus Carlson 2

6. Magnus Carlson sjunger sig genom ett Manchester-Medley, som jag egentligen tycker saknar både Joy Division och New Order – två av de bättre Manchester-banden. Hur mycket Oasis än här dryftats så går det inte att förneka deras kvaliteter, och särskilt de som framkom på debuten Definitely Maybe, där Live Forever hämtas ifrån. Sedan The Hollies med He Ain’t Heavy, He’s My Brother. Ett habilt band, en habil låt, mer än så går knappast att säga. Även Micke Rickfors band under en period i början på 70-talet. Till sist The Smiths och There Is a Light That Never Goes Out och Marcus Birro går bananer… Ja, han borde ju vara luttrad, om jag inte missminner mig var det hans bror Peter som hade ett Morrissey-altare hemma hos sig, i den där dokumentären om Manchester-sångaren och hans svenska hardcorefans. Tror att Magnus Carlson själv också var med i dokumentären. Även jag är ju givetvis ett ohjälpligt Morrissey-fan – försöker sluta. Han gör det så bra Carlson, på sin knaggliga engelska, han har och har alltid haft en fantastisk pop-röst. Notera hur han med diskret kroppsspråk på sätt efterhärmar Liam Gallagher respektive Patrick Steven Morrissey. Händerna i fickorna på jackan under Live Forever och det där trummandet med armen i takt som är så karakteristiskt för Morrissey under There Is a Light That Never Goes Out. Fattas nästan bara kokain respektive påskliljor för en kusligt porträttlik teckning av de två popstjärnorna.

Magnus liveframträdande hittar ni här

Edith Backlund

5. Edith Backlunds röst till Annie Lennox Why är magi. När hon liksom visar att hon är arg på att kärleksobjektet inte förstår att ”this boat is sinking” med det knappt märkbara minspelet. Över till Lennox frågvishet hos en kärlekstörstande och utelämnad människa: ”why”, som levereras med obestridlig klarhet. Det är ABBA-låten Chiquitita de har bakat in också va?

Ediths liveframträdande hittar ni här.

Emil Svanängen

4. En Danny Boy som övergår i Jackie Wilson Said (I’m In Heaven When You Smile). Och Emil Svanängen, alias Loney Dear, gör låten bättre än den är i original med Van Morrison. Om man nu inte faller in i något slags filosofisk diskussion om att kopian aldrig kan vara bättre än originalet, eftersom originalet sätter ramarna för hur det verkligen ska låta. Den här versionen är i vart fall också bättre än covern med Dexys Midnight Runners.

Emils liveframträdande hittar ni här

Tallest Man 2

3. Inledningen är introt till I Don’t Like Mondays med Boomtown Rats. Ett intro som lovar betydligt mer än vad låten senare lever upp till. Här får vi dock bara russinen ur I Don’t Like Mondays-kakan, eftersom Augustifamiljen går över i Thin Lizzys Dancing in the Moonlight. Pubrockbandet par préferénce. Kristian Matsson (The Tallest Man on Earth) beter sig som den där gladfulla countrytrubaduren han alltid beter sig som. Men här är skådespelet nedtonat, på gott. Strålande.

Kristians liveframträdande hittar ni här.

Jaquee På spåret

2. Jaqee gör någonting eget av Beyoncés Halo. Också Ane Brun har ju gjort en cover på denna låt. Den versionen har, om än att den ändå är habil, ett visst drag av känsligare-artist-gör-än-känsligare-tolkning över sig. Jaqee är inte alls i den sörjan och traskar. Hon gör en egen version som är ganska flippad i all sin subtilitet. Hon tvistar till det och whailar på ett sätt som aldrig är påträngande eller show-off. Det är bara behagligt.

Dessutom inleds det med en fin slinga ur låten Islands in the Stream, mer vackert trevande än originalet. Förträffligt.

Jaqees liveframträdande hittar ni här.

Idiot Wind

1. En delikat inledning med Human Leagues Don’t You Want Me som sedan snyggt, med trummorna som ledning, går över i The Waterboys The Whole of the Moon. The Waterboys föräras givetvis två placeringar på denna lista. Mycket av det fantastiska i det här kommer ju sig av att det är en ypperlig låt. Men Amanda Hollingby Matssons insats är också den förträfflig. Hon har en ren och okomplicerad röst, med viss heshet, som lyfter den här låten till än högre höjder. Det här är top-shelf-cover, i nivå med Robyns version av Björks Hyperballad på Polargalan 2010 . Och vi har ett äkta par på vår På spåret-pall, Amanda är gift med Kristian Matsson.

Amandas liveframträdande hittar ni här

 

5 COMMENTS

  1. Sofia Karlssons framträdande av send me an angel tycker jag spontant saknas på listan.

  2. Håller helt med föregående visa människor. Var helt övertygad om att Creep skulle toppa listan.

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *