Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Steve McQueen och Hunger – Varning för starka bilder!

Hunger 5
Michael Fassbender som Bobbie Sands i Hunger.

Steve McQueen har verkligen hajat grejen. Kanske är det för att han kommer från konstnärsleden och verkligen lärt sig att förstå bilders kraft, samtidigt som han också kan att använda filmen som det den är – ett visuellt medium. Nu har jag själv inte sett Anna Odells Återträffen, men allt tyder ju på att också hon har hajat grejen. Och inte heller hon är sprungen ur traditionell filmskola. Skådespelerskan Rebecca Ferguson – nyligen Golden Globe-nominerad för sin roll som drottning i tv-serien The White Queen – sa i en intervju nyligen att hon hade pratat med John Hurt på inspelningen av kommande filmen Hercules. Denne lovordade uttryckligen skådespelare som inte gått scenskolor.

Det finns onekligen en poäng i att rekrytera människor ur andra led än de traditionella. Något för finansbranschen att ta en titt på kanske? Skolor är tyvärr ofta ett sätt att stöpa studenter i samma form. Få dem att tala samma språk och göra samma saker. Men nu är det ju inte riktigt så att McQueen pratar ett annat språk, han talar samma språk som andra filmmakare, han gör det bara så mycket bättre.

12 Years a Slave, McQueens tredje långfilm, har biopremiär den 20 december. Den visades dock redan på Stockholms filmfestival och kammade hem publikens pris. Jag recenserade och tilldelade den full pott – ett betyg jag inte ångrat för en sekund. Läs recensionen här.

Fassbender och McQueen
Fassbender och McQueen under inspelningen av 12 Years a Slave.

McQueen har hunnit med tre långfilmer till dags dato. Alla sevärda. Och alla med Michael Fassbender i centrala roller. 12 Years a Slave har ett något annorlunda tilltal än Shame och debutfilmen Hunger. Ett berättande som bättre passar in i Hollywood-mallen. Detta är dock ingen belastning, bara någonting annorlunda än de två föregångarna. Man kan säga att repliker har tilldelats en viktigare funktion för varje film. Hunger är i långa stycken helt fri från repliker, bortsett från diverse ”praktiskt” prat – vilket visserligen också det är betydelsebärande – och en lång scen där Bobbie Sands talar med en präst. Ingen mer än jag uppskattar ett välskrivet manus. Men det finns visst fog för en specifik kritik som ibland drabbar filmer. Förenklat kan det sägas att denna kritik frågar sig hur och varför den föreliggande filmen är en film? Kritiken är sprungen ur en idé om filmen som ett visuellt medium – det kan tyckas vara att slå in öppna dörrar, men det är inte alltid helt självklart – och hur detta (ut)nyttjas, eller framkommer, i kommunikationen?

McQueen är visuell. Det är ingen tvekan om vilket medium han jobbar med, och han utnyttjar visualiteten maximalt. Detta är genomgående i alla hans filmer. Men i Hunger är det som allra mest utpräglat, och jag vill också drista mig att påstå att det är en av de bästa filmerna som gjorts – någonsin.

Det finns några scener från Hunger som har planterats i mig på ett sätt som filmscener sällan gör. Det är klart, i min lättillgängliga minnesbank finns också ögonsoppan från Indiana Jones och de fördömdas tempel och en scen från den italienska tv-serien La Piovra (Bläckfisken), där en väldigt ung pojke agerar torped och skjuter en person. Den första scenen besitter ju en viss direkthet som det knappt går att värja sig mot, särskilt inte i den unga ålder jag befann mig i. Av den senare kan jag inte minnas om scenen var särskilt välspelad eller kraftfull. Jag minns den bara i kraft av att den unge torpeden var i min ålder – och hur absurt det skulle vara om jag knäppte någon.

Hunger 1
En svältande Bobbie Sands.

Hunger innehåller egentligen flera scener som är minnesvärda, hela förloppet när Bobbie Sands svälter sig till döds skildras ju osvikligt realistisk och gripande. Men det faller också inom ramen för något jag kallar ”extremskådespeleri”, en gren som bland andra Christian Bale excellerar i. Extremskådespeleriet går ut på att med kroppen fysiskt förflytta sig till den situation den porträtterade befinner eller befann sig i – det vill säga till exempel anpassa sin vikt, eller om man ska porträttera en fisk: leva under vatten. Jag sätter denna form av skådespeleri ganska lågt på kvalitetsstegen. I mina ögon är detta inte ett uttryck för gott skådespeleri. Det blir lite som den där trollkarlen, eller utbrytarkung kanske är ett bättre epitet, David Blaine, som svälte sig i små glasburar och vad annat, allt för konsten. Banalt och löjligt. Skådespeleri blir sällan bättre enkom i kraft av att skådespelaren lider såsom den porträtterade. Precis lika lite som ett konstverk blir bättre av att en konstnär reproducerar samma förtryck, som ständigt pågår, för att denne vill rikta blickarna mot detta förtryck.

Hunger följer Bobbie Sands sista tid i livet i det nordirländska fängelset The Maze, eller Her Majesty’s Prison Maze, som det officiella namnet så fint lyder. Bobbie Sands och de andra IRA-medlemmarna vill erhålla status som politiska fångar, istället för att klassificeras som kriminella. Protesterna inkluderar initialt en vägran att iklä sig fånguniformer för att till sist övergå i hungerstrejk. En strejk som tog livet av Bobbie Sands.

Hunger 2
Svältens konsekvenser.

Den scen som starkast etsats fast i mig är en scen som varken är särskilt subtil eller ”konstnärlig”. Men givet den kontext den levereras i blir den så ytterligt påtaglig och kraftfull. En konkret skildring av extremism och fanatism, eller om man nu väljer att kalla det övertygelse, en övertygelse som kanske också är rättfärdig. IRA-fångarna bär inte fängelseuniformerna och är nakna. De vägrar duscha och målar sina celler med avföring. Av maten de serveras, men i huvudsak inte äter, bygger de avrinningskonstruktioner som ser till att deras piss rinner ut i fängelsekorridorerna. De misshandlas mer eller mindre hela tiden av plitarna. Efter alla tilltag får de till sist sina egna kläder och nya rena celler. Kameran visar hur IRA-medlemmarna står i dessa celler, vid sina kläder, och väntar. Sands sitter på sängen och skakar med benet… väntar. Sedan slår han sönder ett nattduksbord mot väggarna och fortsätter med resten av inredningen. Detta är signalen för resten av IRA-medlemmarna att inte acceptera vad de givits, också de börjar förstöra möblerna. Samtidigt skriker de och skanderar ”I, I, IRA”. Som sagt, inte särskilt subtilt. Men givet det man sett innan, de umbäranden de valt att utstå för att få sin rätt, blir denna scen allt annat än trivial. De lever som djur, och svarar ändå med total vägran. Benhårt motstånd. Det är långt ifrån Nelson Mandelas ”mikromotstånd” på Robben Island – där han bland annat såg till att gå långsamt när vakterna sa åt honom att gå fort, och så vidare.

Hunger 4
Plit rengör cellvägg insmetad i avföring.

Den här vägran att inte vika ned sig förklarar också mycket av historieutvecklingen. Historien om ”The Troubles”. Och med Margaret Thatcher i den andra ringhörnan förstår man varför så mycket blod spilldes.

Plitarna svarar på denna vägran att godta eftergifterna genom att tvinga fångarna att löpa gatlopp mellan kravallutrustade fängelsevakter. Här spelas återigen en oförglömlig scen upp. Kamerabilden är delad av en vägg. På ena sidan står de kravallutrustade plitarna och manglar med sina batonger mot de liggande fångarna – i slow motion. På andra sidan står en ung plit med hjälmen i handen och gråter – i normal hastighet. Allt ackompanjerad av ljudet av batonger som slår mot sköldar. Det är en vansinnigt vacker och samtidigt fruktansvärd scen. Den skildrar den dualism som finns inneboende i människan: den unge mannen representerar ju på sätt godheten med sin fullt mänskliga reaktion, och de misshandlande plitarna representerar den andra sidan, den obehagligare.

Hunger, vakt gråter

Plitarnas tilltag i sin tur måste ju besvaras av IRA. Det tycks ju vara så våld fungerar. Specifikt våld är aldrig slutet på något, utan bara en beståndsdel i en lång kedja av våld. ”Överste”-pliten bestraffas genom att skjutas till döds när han besöker sin senila mor på ålderdomshemmet. Inte heller här har McQueen lämnat något åt slumpen. Hans sinne för detaljer är pricksäkert. Mördaren skjuter pliten bakifrån, genom halsen. När detta görs är pistolen fixerad rakt – som är det vanliga fallet när någon skjuter någon. Sedan får vi se hur pistolen vrids ned och undan. Det där knycket med vilket vridet görs är knycket hos någon som vet att denne gör rätt. En, ja, kaxighet och säkerhet i rörelserna hos någon som anser sig rättfärdig – utan någon som helst tvekan.

Hunger, slår sönder
Bobbie Sands godtar inte det fängelseledningen erbjuder.

Tre filmer. Tre mästerliga filmer. Och hur bra 12 Years a Slave och Shame än är så är det någonting speciellt med debuten Hunger. Se den om ni inte sett den. Se den flera gånger. Och måtte vi få flera konstnärer som gör spelfilm!

Måns Lindén har recenserat Steve McQueens andra film Shame här.

 

 

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *