Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Stjärnorna som försvann – Joe Pesci

Alla minns vi den snabbpratande arga killen i Dödligt Vapen. Visst, Leo Getz var en motbjudande, avskyvärd, outhärdlig och mycket irriterande liten karaktär men nog gjorde han avtryck alltid och blev snart lika populär som filmernas huvudrollsinnehavare, Mel Gibson och Danny Glover. Joe Pesci har tidigare också levererat stort i både Maffiabröder och Casino men efter Dödligt Vapen 4 1998 försvann karln spårlöst. Det kom något skumt pressmeddelande om att han skulle satsa på sin musikkarriär istället, vilken musikkarriär undrar jag då? Har ni ännu inte hört Pescis ljuva rap-stämma och har tillgång till Spotify så kolla in hans enda album som ligger där. För er som ännu inte har ett konto bjuder jag här på Wise Guy, som förresten är en ganska oblyg rip-off av Blondies hit Rapture. Seså lyssna nu och fortsätt sedan att läsa…

Har ni lyssnat? Ja, jag vet. Skall man skratta eller gråta? Okej, musikaliskt är det väl inte katastrofalt även om Pesci sannerligen inte är någon 50-cent men det är ju bara så fel. Det känns ungefär som när de svenska svärmorsdrömmarna i EMD gjorde sig till evigt åtlöje med covern av Gangsta’s Paradise. Vem tar tre överklasskids i slitna designerjeans, scarves och wayfarers sjunga om det hårda livet i ghettot på allvar? Här har vi den korta, lätt argsinta Joe Pesci som står där i sin mjuka sammetskostym, suger på en cigarett i munstycke och rappar om bitches ’n’ hoes, en driveby i det lugna samhället och misshandlade flickvänner samtidigt som han svänger på sina små höfter. Där EMD menade blodigt allvar med sin slakt av en modern klassiker kan man ju alltid spekulera i huruvida Pesci var på allvar eller bara ville driva med folk men med tanke på hur hans rykte i Hollywood var de sista åren tyder väl tyvärr det mesta på att han såg Benjamins och lättklädda kvinnor. Tydligen gjorde han sig känd för att att vara omöjlig att samarbeta med och hade nog lite väl höga tankar om sig själv i slutet av karriären. I takt med att framgångarna kom ökade väl hans ego och han ville ha allt men till sist tog det förmodligen sådana proportioner att ingen längre pallade med att jobba med honom varpå han tvingades att gå tillbaka till musiken.

Tillbaka? tänker ni. Ja, faktum är att Joe Pesci en gång började sin karriär inom showbiz med deppiga musikaler men bytte snabbt till skådespeleri där han fastnade hårt i maffiarollen men tack vare Snickers har han på senare tid faktiskt dykt upp i TV-rutan igen i små reklamfilmer där han fortsätter att spela den enda roll han behärskar. Bad ass med osedvanligt kort stubin.

Missförstått geni eller bara ännu ett Hollywoodoffer som inte kunde hantera framgång. Ja, vem vet? Innerst inne är Pesci säkert en klok kille, en person med en unik och övertygande världsbild som har mycket att lära oss övriga, mindre betydelsefulla människor om hur man lever livet men jag lämnar er med ett utdrag ur ett av hans charmerande musikstycken som sammanfattar det hela. Pesci var här 55 år gammal. Han var all attitude, han var street och sofistikerat bevandrad in da hood. Han var yin och yang och förkroppsligade en komplex, engagerande vitalitet när han gick i bräschen för den kulturella och sociologiska utvecklingen.

Her mother didn’t like me, I never gave a fuck

Her brother didn’t like me, I hit him with a truck

Her sister was a rip, everybody got a ride

Her father was a rat, so I buried him alive

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."