Ännu en Way Out West-festival till handlingarna, och vi på Onyanserat var förstås där och bevakade deras filmsatsning. Minst lika intressanta filmer som förra året, och det är till sådana här tillställningar en kloningsmaskin skulle komma till sin absolut bästa användning. En och annan rush mellan biograferna blev det med ett tajt filmschema med mycket sevärt.
Det verkar som fler och fler hittar till filmvisningarna också, lång kö till flera av filmerna, och att det nu är fjärde året som det också satsas på film börjar märkas. Kul för festivalen och filmansvariga. Vi får skylla oss själva att vi inte fick plats på Turist (en kollega såg den idag istället så lugn, en onyanserad recension kommer), och jag lyckades få sista platsen på Wish I Was Here efter ett så gudomligt ingripande en ateist kan drabbas av.
Här är länkar till de recensioner vi gjort i samband med Way Out West:
- 20 000 Days on Earth – vansinnigt snygg och cool dokumentär om Nick Cave och kreativitet.
- Beautiful Noise – historiskt intressant dokumentär där alternativ gitarrmusik granskas.
- Boyhood – är Linklaters film årets starkaste? Vi tror inte det, vi vet det.
- Gazas Tårar – tyvärr lika aktuell som när den kom för fyra år sen.
- Homesick (Although I no longer know where home is) – en tänkvärd berättelse om ensamhet och uppbrott.
- Pine Ridge – gripande debut om livet i ett indianreservat
- Wish I Was Here – nördhumor och tårar om vartannat i Zach Braffs nya.
Men såg vi ingen musik då? Jodå, det blev lite av den där andra kulturarten också. För egen del tyckte jag Slowdive var klart bäst, medan Lindman röstar på Outkast. Då vet ni det.
