Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Tema Skräck! Pet Sematary

ps1

Stephen King har skrivit ett fyrtiotal böcker och många har också blivit film. De flesta är riktigt risiga B-skräckisar, tänk Mangler, Sleepwalkers och Drömfångare men de som är bra är oftast riktigt bra och flertalet ligger t.o.m. i det absoluta toppskiktet när man pratar favoritfilmer genom tiderna. Jag säger bara Nyckeln till Frihet men man får heller inte glömma Stand by Me, Den Gröna Milen och The Shining. På temat skräck är det ju bara att välja och vraka bland verken men jag har valt att lyfta Pet Sematary eller Jurtjyrkogården som den heter på svenska. Det var en av mina favoriter bland skräckrullar när jag var en osnuten 16-åring. Det var något med stämningen och den där förbannade katten som sände kalla kårar nedför min rygg.

Mary Lambert regisserade när boken om familjen Creed och deras flytt till helvetet blev film och det var inte bara döda familjemedlemmar som fick nytt liv utan också den gamla urvattnade klyschan ”be careful what you wish for” blev pånyttfödd och nyttjad till max.

Ni kan storyn. Helyllefamiljen Creed har precis köpt ett hus i Maine (var annars) och livet leker. De har naturen inpå knuten, bra med deg och en flerplansvilla. De har dessutom en fin liten pojke och en äldre dotter. Ja, livet leker verkligen för den perfekta Amerikanska familjen. Det finns egentligen bara två problem. En högtrafikerad motorväg och en gravplats.

Grannen Jud, som inte blev nominerad för ”årets granne” det här året, upplyser paret om att man kan begrava döda i den gamla jorden med anor från indiantiden. ”If you do, they’ll be back in time for supper”. Till hans försvar skall man ändå nämna att han faktiskt upplyser familjen om att de inte riktigt är sig själva när de kommer tillbaka.

PS2
Små söta barn, om katten själv får välja

Men ok, vad händer? Katten blir ett offer för nämnda trafikled och självklart begraver man den döda kissemissen i den sura jorden och tillbaka kommer en kattjävel som vaknat på fel sida kistan den här morgonen. Om någon nu har missat den här guldrullen från sent åttiotal så skall jag inte gå in alltför hårt utan mer konstatera att det blir en snöbollseffekt av det hela och att alla tänkbara misstag görs.

Jag brukar tänka att jag inte skulle ha några större problem med att överleva i en skräckfilm. Jag kan alla reglerna från Scream. Låt bli att kröka, ligga runt och säg aldrig att du kommer tillbaka. Men också de mer självklara valen. Gå inte in i ett mörkt utrymme. Vistas inte på kyrkogårdar och begrav inte döda på platser där de kan återuppstå. Hur svårt kan det vara?

Om jag flyttade till Maine och någon gammal snubbe sa till mig i mörkret ”Hörru. Där borta ligger det ett ställe där du kan begrava dina nära och kära men de kommer att lukta som mina fötter och se ut som mitt arsle när när de återvänder” så hade jag nog avstått. Shit, jag hade förmodligen lyft bopålarna och dragit till, säg Florida, där är det alltid är soligt.

Som jag sade, det finns en uppsjö risiga adaptioner av Kings böcker men Pet Semetary har det mesta. Till och med skådespeleriet är över förväntan. Dale Midkiff spelar Louis Creed, överhuvudet i en familj som kommer att landa i avloppet snabbare än en vecka gammal kinamat. Fred Gwynne är riktigt bra som den skumme Jud vilket är kul att se eftersom han oftast återfinns i komedier men kanske vktigast av allt. Filmen följer boken väldigt väl. Visst, det finns några saker som har ändrats för att passa vita duken men överlag är det spot-on.

Det kom en uppföljare ett par år senare med Edward Furlong. Vad du än gör, se den inte!

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."