Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Onyanserat

Tema: Vampyrer

Vampyr1Inget ont som inte för något gott med sig heter det ju. Den redan klassiska bitattacken under fotbolls-VM i Brasilien gav oss på Onyanserat ett perfekt tillfälle att lyfta fram våra favoriter när det kommer till blodsugare. Ett tema som vi av någon underlig anledning inte tidigare berört men bättre sent än aldrig, här är våra bästa vampyrstunder.Vilka är era?

LINDMANS VAL

TLB1
The Lost Boys

Långt innan Buffy, Bella och barnvänliga demoner sköljde över oss likt en farsot så var det en viss Joel Schumacher som återupplivade, en vid den tiden stendöd genre och gjorde vampyrer coola, sexiga och rock ’n’ roll. The Lost Boys har över 25 år på nacken men det är fortfarande den bästa vampyrrullen som någonsin gjorts.

Vampyrer gestaltades alltid som samma gamla dammiga bleka varelser med svarta slängkappor och bakåtslick. Men så 1987 hände något revolutionerande även om revolutionen faktiskt höll på att gå i stöpet. Man ville hitta en ny vinkel men ursprungsidén om att göra en The Goonies-liknande vampyrfilm hamnade i papperskorgen flera gånger innan projektets producent Richard Donner slutligen anlitade nämnde Schumacher som lovade att regissera, under förutsättning att han fick ändra barnkaraktärerna till tonåringar eftersom det skulle göra filmen mer sexig och intressant. The Lost Boys blev en omedelbar klassiker bland tonårskidsen. Det var en modern saga fylld med relativt okända ansikten som svävade runt i utkanten av The Brat Pack och filmen lyckades trots sin våldsamma story fånga den där riktiga 80-talsandan till etthundra procent. Det var en skön blandning av skräck och humor och i huvudrollen såg vi en lagom nördig svärmorsdröm i nu bortgångne Corey Haim som tillsammans med sin namne Corey Feldman i Ramboutstyrsel skulle komma att balansera ut Kiefer Sutherlands grubblande ledare och hans bitiga polare, alla som stigna direkt ur en Duran Duran-video. Bakom den fantastiska make-upen stod Oscarsvinnaren Greg Cannom och han nöjde sig inte med några halvmesyrer. Han fortsatte på inslagen väg och nyttjade sina talanger som bl.a. gett liv åt Michael Jacksons video Thriller och körde på med hela paketet. Färgade kontaktlinser, långa tånaglar och mängder med kajal. Men det stannade inte där. Borta var de långa kapporna och trista kistorna. Nu var det skinnpaj med enorma axelvaddar, nitar och märken som gällde. Frillan fixades med tunnor av brylkräm. Det var höga spikes och gigantiska örhängen och man tog sig fram med trimmade crosshojar genom natten. Jag kommer ihåg att jag aldrig sett någon coolare snubbe på video än Kiefer. Sån skall jag bli när jag blir stor tänkte jag. Visst, gänget bodde i en krypta men den var dekorerad med porträtt av döda rockgudar och gjorde därmed inte lyan särskilt annorlunda från det egna pojkrummet. De var rockstjärnor som levde efter mottot: ”Sleep all day, party all night. Never grow old. Never die.” Nu, hyfsat lame. Då, asfräckt!

The Lost Boys kanske inte har åldrats med värdighet, kärleksscenen är särskilt smärtsam, för att inte tala om den inoljade saxofonsnubben men dess arv har levt vidare och gett liv åt mängder av framgångsrika franchiser, från Buffy till Dusk Til Dawn. Musiken, karaktärerna och stilen satte standarden för hur vampyrer skulle komma att gestaltas framöver och än i dag kan jag minnas tillbaka till de där dagarna när ingenting var jobbigt, när drömmen levde och Kiefer Sutherland var coolast i världen.

LINDÉNS VAL

61110694_dracula79_800x445-thumb-497xauto-1207
Dracula 1979
Historien om den blodtörstige rumänen har berättats ett otal gånger genom filmhistorien. Men sällan så här elegant. Regissören John Badham måste ha fått carte blanche efter dundersuccén Saturday Night Fever för den här versionen av Bram Stokers Dracula är rejält påkostad med enormt högt produktionsvärde och tunga skådespelare som Donald Pleasence, Laurence Olivier och Frank Langella i rollerna.
Till skillnad från Coppolas bombastiska version är den här mer strikt och viktoriansk i sin tolkning men filmhantverket är lika oklanderligt. Dessvärre har både Badham och Coppola misslyckats rejält med castingen av Jonathan Harker – Trevor Eve är om möjligt ännu mer blek än den obotligt usla Keanu Reeves. Men det är en radanmärkning. Anslaget, när skeppet som har Dracula i lasten går under i svår sjö strax utanför Englands kust, är magnifikt och sätter tonen för den här vackra och lite sorgsna historien om mannen med evigt liv och en törst efter evig kärlek.
Den här versionen av Dracula kom 1979 och har åldrats förvånansvärt väl. Miljöerna är utsökta och tempot är förvånansvärt högt. Musiken av den mästerliga John Williams är superb och slutet är faktiskt smått genialiskt.

EMBLAS VAL

Shadow of the Vampire

Det finns något tramsigt över vampyrer, har jag alltid tyckt. Även om det finns något väldigt lockande med ond bråd död och avsaknad av spegelbilder så är ofta  sugandet av blod så löjligt romantiserat och det där att evigt liv måste innebära evig kärlek (eller bristen på kärlek när the mortal dör ifrån sin vamp)… jag kräks lite i min mun och fortsätter – för det finns en film som helt saknar det sliskiga. Jag pratar förstås om briljanta Shadow of the Vampire där Willem Defoe spelar Max Shreck – en kuf som blir castad till en filminspelning för sitt briljanta method acting. Regissören spelas av John Malcovich och samspelet mellan dessa två är en ren fröjd att följa i 92 minuter. Det är med skräckblandad förtjusning Murnau (Malcovich) regisserar sitt skådespelarfynd och med en smygande känsla av att något kanske är lite fel på denne greve. Gillar du vampyrer och har missat denna pärla… nej förresten. Då kan du nästan inte gilla vampyrer – på riktigt.

CHRISTOPHERS VAL

600px-Daybreakers-ElvisShotgun10a
Daybreakers

 

Året är 2019 och världen är befolkad av vampyrer efter ett krig med människorna där vampyrerna vann. Bristen på levande människor och tillgång till blod hotar vampyrernas överlevnad och en forskare jobbar tillsammans med en hemlig grupp av vampyrer för att rädda mänskligheten och finna ett substitut för blod innan det är för sent. Daybreakers är en film som inte togs emot med öppna armar av recensenterna. Jag såg trailern runt 2009 och blev sugen men avskräcktes av det svala mottagandet. Spola fram till 2014 och en kväll i soffan med Netflix. Där var den! Filmen jag avstått! Jag körde igång och helvete vad bra den var. Spännande, snygg och välcastad. Willem Defoe är härjad och dansar som vanligt på gränsen till överspel, Ethan Hawke är pressad och lagom träig och Sam Neill är lika ond som i Ivanhoe. Ge Daybreakers en chans. Det är faktiskt en riktigt bra film.

INGRIDS VAL

only lovers left alive
Only Lovers Left Alive

I Only Lovers Left Alive har Jim Jarmusch gjort sin alldeles egna indieversion av vampyrgenren, med ljuvliga Tilda Swinton och Tom Hiddleston i huvudrollerna. Adam och Eve heter de, vampyrbohemerna som varit ihop i hundratals år, men som nu bor på olika håll i världen. Eve i Tangers i Marocko och Adam i Detroit, där han lätt kan gömma sig undan i de övergivna kvarteren med tomma hus, och spela in sin suggestiva instrumentalrock och deppa i fred. Många kända kulturpersonligheter har de känt och träffat (och smakat på) för länge, länge sedan. Exempelkonversation: ”What about Mary, what was Mary Wallstonecraft like? – She was delicious”. Adam och Eve förenas igen och Eves jobbiga (och hungriga) vampyrlillsyrra Ava (mia Wasikowska) kommer på besök och ställer till det mesta.

Det är inte mycket huggtänder och blottade halsar i Only Lovers Left Alive, men desto mer fokus på blodet. Adam och Eve har fått hitta sina egna sätt att få tag på blod i den här världen, vilket bland annat innebär absurt komiska scener på ett sjukhus, med Tom Hiddleston i tvivelaktiv doktorsutklädnad. Det är inte heller mycket till handling, men det gör inte så mycket när stämning, musik och skådespeleri är så här bra. Och scenerna när vampyrerna får sina bloddoser är fantastiska.

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."