Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Army of the dead
Film Recension

Army of the Dead – Zack Snyder öser på med allt han har i medelmåttig zombieapokalyps

Betyg

En sak måste man ge Zack Snyder. Han är inte rädd för att ta i så att blöjknutarna går upp när det skall göras film. Inte buskablyg direkt. Det är bara att vräka på med allt som finns, oavsett om det hänger ihop eller inte. Strunta fullständigt i rim och reson och kasta allt vad karaktärsutveckling heter ut genom fönstret. Ju mer röj dess bättre. Filmer som är kortare än två timmar är inte intressant. De steks redan i planeringsstadiet. Nej, gärna upp emot tre timmar och kan man komma upp i fyra så är det förstås alltid att föredra. Håller inte manus för en sådan speltid så är det bara att trycka in lite slo-mo och om inte det heller räcker är det ren utfyllnad som gäller. Meningslösa sidospår segare än kola och med skådespelare tröttare än en indolent sengångare på Skansen. Om resultatet sedan går att se överhuvudtaget spelar mindre roll så länge visionen är äkta.

På det sättet är han ganska lik en viss Micke i Bukten som har byggt hela sin karriär på sina explosioner och ren Bayhem. Efter Snyders i särklass största stund, Watchmen, så är ju min känsla att det har varit ett tronskifte på gång ett tag nu, att han mer och mer närmar sig Bays hjärndöda men spektakulära sprängningstäta actionrullar där det smäller innan filmloggan ens har hunnit ur bild. Zack Snyder senaste streamingrulle Army of The Dead ger mig inga anledningar att ändra på den uppfattningen any time soon. Men han har fortfarande en sak som inte Michael Bay har och det är en spetskompetens inom visuellt berättande. Där ligger han högt på listan men till skillnad från sina största konkurrenter inom området, som Christopher Nolan, Stanley Kubrick, David Fincher och Ridley Scott så klarar han inte av att leverera på alla fronter. Casting och manus kommer ju förstås inte i närheten av tidigare nämna herrars. De besitter en helt annan förmåga när det kommer till att få alla delar att arbeta tillsammans. Att faktiskt få ihop en film helt enkelt. Och det är ju ändå ett rimligt krav på en regissör kan man tycka. Det är lite därför de är där så att säga.

Foto: Netflix

Army of the Dead är en typisk Snyderfilm. Den har precis allt det där bombastiska och pompösa och det är fullt ös medvetslös direkt. Den levererar krypande skräck och sanslöst snyggt foto redan i första scenen men det var ju det här med att inte lyckas få ihop helheten. Det borde inte vara möjligt i en film om en zombieinvasion i Vegas men tempot är stundtals i paritet med när Bengt Alsterlind satt i skogen och byggde kor av grankottar och tändstickor i Hajk. Resultatet är dessutom lika svajigt och klarar knappt av att stå på egna ben. Någon som dock klarar av att stå upp själv men inte kan leverera en enda replik utan att jag börjar tänka på omedelbar självantändning är den monumentalt menlösa Dave Bautista. Ännu en wrestlingstjärna som har sadlat om för att bli skådis. Han får dock Dwayne Johnson att framstå som rena Marlon Brando. Att se denna botoxstela proffsbrottare som knappt klarar av att förmedla en enda känsla i en huvudroll under så lång speltid är som att utsättas för tusen nålar och turbotutte i två och en halv timma. Oavbrutet.

Lägg där till alla tänkbara klyschor. Filmen saknar inte idéer, snarare har den ganska många och på pappret också flera goda sådana, men Snyder lyckas inte göra något av dem och en stor del av det skall tillskrivas en av de i särklass sämsta ensembler jag har stött på i en film på år och dar. Det är nämligen inte bara Bautista som är en ren katastrof, det är hela gänget. Kanske tänkte man att, hey det är zombies liksom vem bryr sig om skådespelare? Och det hade väl varit okej om de bara var dåliga men de är så ju ohyggligt platta att det knappt går att greppa. Hur kunde någon vara nöjd när kameran slutligen stängdes av?

Foto: Netflix

Filmen har ju hur mycket potential som helst egentligen. Den hade kunnat bli en ny Dawn of the Dead men kommer inte ens i närheten. Sedan skall det ju även tilläggas att zombie-genren är rejält mjölkad och många har tröttnat vid det här laget så att det skulle krävas något speciellt för att än en gång sparka liv i det gamla liket stod väl klart rätt tidigt. Själv tänkte jag att om det var någon som faktiskt skulle klara av det så är det ju Zack ändå.

Jag menar vilken story! En zombietransport från Area 51 som inte riktigt går som planerat. Ett Las Vegas som plötsligt kryllar av odöda. Militärinsatser, kärnvapen, bomber och granater och samtidigt en rånarliga som tänker plundra hela ökenstaden. Inte de sämsta premisserna för något så simpelt som en zombierulle. Efter den magnifika inledande scenen där zombies från Area 51 stormar Vegas så är det dock nedförsbacke som gäller och det är en riktigt brant sådan. Nu har nämligen affärsmannen Bly Tanaka (Hiroyuki Sanada) filat på en plan som skall ge honom miljarder men för att utföra den behöver han förstås ett gäng råbarkade busar. Ett crew som inte räds ett par trehundratusen zombies. De skall bryta sig in i ett casino och dubbla vinsten. Både stöld och försäkringspengar in på kontot. Vilket jävla drömliv! 🥳

Foto: Netflix

Så vem dimper då ned som ett mjältbrandsfyllt brev med posten? Jo, den före detta elitsoldaten som numera flippar burgare på något sunkhak, Scott Ward (Dave Bautista) och nu är det dags för det oundvikliga, rekryteringsturen. Han fiskar upp diverse drägg lämpliga för uppdraget och det är precis lika roligt att se på som det låter. Har vi sett det förr? Japp. Han lyckas i alla fall till slut landa en brokig uppställning bestående av helikopterpiloten Marianne Peters (Samantha Win), två andra krigsveteraner i Maria Cruz (Ana de la Reguera) och Vanderohe (Omari Hardwick), en tysk kassaskåpsexpert Dieter (Matthias Schweighöfer) och sist men inte minst en zombiedräpare som också är influencer. Jag har svårt att välja vem jag avskyr mest, det är ganska jämnt skägg, men det slutar ju inte där. Som i alla kupper måste man också ha, av uppdragsgivaren utvalda, personer som man sedan inte vet om man kan lita på och som hänger efter en som ett aggressivt akneutslag i den bakre regionen. I det här fallet är det Martin (Garret Dillahunt) som föräras det uppdraget. De behöver även en vägvisare för att lokalisera rätt casino så med på tur, alltid sur, är ”Coyote” (Nora Arnezeder.) Hon har dessutom en personlig agenda, att hitta sin försvunna dotter Kate.

Foto: Netflix

Hur det går? Sådär faktiskt. Man vet ju redan från början att de flesta är med som kanonföda. Betydelselösa offer som kommer att stryka med en efter en. Det är inte ens en spoiler, det är bara så det fungerar och det dröjer inte särskilt länge innan de springer rätt in i ett helt samhälle bestående av zombies och det är inte bara en modell som presenteras. Nej här är finns det både standard-zombies, långsamma rackare men där man hela tiden vet vad man får och alfa-zombies. Snabba som Satan själv och lika irrationella. Vi får se hungriga zombies, törstiga zombies, Terminator-zombies men framför allt en tiger-zombie och den är väl höjdpunkten i den här rullen. Vilket förmodligen säger en hel del om kvaliteten i övrigt.

Det sjukaste av allt är dock att mitt i värsta apokalypsen där det flyger kött från höger till vänster så får Snyder för sig att kasta in evolutionära teorier och moraliska frågeställningar där han likt Jurassic Park frågar sig om vi människor har rätt att döda zombies som vi själva skapat. Tänker de? Drömmer de om natten? Hade de valt ett annat yrke om de kunnat? Ingenting av det där leder förstås någon vart om någon nu trodde det. Med tanke på tragedin Zack Snyder genomgår efter sin dotters bortgång så förstår jag att han förmodligen vill förmedla en mjukare sida med mer filosofisk touch och det är inte bara de stora frågorna ovan utan framför allt den tydliga familjeberättelsen med far och dotter i fokus, som hela tiden väger tyngst i Army of the Dead. Det är bara en väldigt märklig film att göra det i, i synnerhet eftersom det inte riktigt leder någon vart.

Faktum är ingenting leder någon vart och det är så mycket outnyttjad potential. Inte ens Las Vegas som skådeplats drar Snyder full nytta av. Att placera en zombieapokalyps just där öppnar ju så många potentiella dörrar till död och dekadens men han bränner av det krutet i början av filmen där den imponerar stort.

Army of the Dead är mest av allt ett stort och dyrt luftslott. Som zombierulle gör den ingenting nytt och som heistfilm gör den inte heller någonting nytt. Samtidigt gör den väl precis det den utlovat och ingen kan påstå att det produktionstekniska inte imponerar. Ett soundtrack som passar perfekt in i rådande miljö är inte heller att förakta och sedan är det ju rätt underhållande att se en regissör släppa på tyglarna helt förbehållslöst och bara köra. Den ena scenen mer vansinnig än den andra. Det går dock inte att bortse från den absurt långa speltiden eller ensemblen som gett mig fler mardrömmar än de levande döda. Så mitten? Mitten.

Army of the Dead har premiär på Netflix 21 maj

 

 

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."