Det finns nästan alltid en vändning i en Denis Villeneuve-film. Ett tillfälle när bitarna så att säga faller på plats. När allt blir uppenbart. Detta är tyvärr också då hans filmer vänder till det sämre. Manustricken känns ofta lättköpta bredvid det skarpa audiovisuella tonspråk som Villeneuve gjort till sitt. Filmerna sjunker aldrig ihop som en punkterad sufflé, men det uppstår ofta en haltande samklang mellan storyns ”smartness” och bildspråkets uttrycksfullhet. Annars saknar ju kanadensaren motstycke i modern film. Ingen kan som han sammanställa bild, ljud och musik till ett kombinerat filmspråk.
Ett gäng utomjordiska rymdskepp kommer till jorden. Utan pompa och ståt. De börjar varken skörda människoliv eller spränga symboliska landmärken. De bara flyger in på allehanda platser på jorden och vegeterar ovanför marken i sina halvmånar till farkoster. Mänskligheten står handfallen. In kallas den sorgsna och ensamlevande lingvistikprofessorn Louise Banks (Amy Adams), samt den mer energiske fysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner). De ska försöka kommunicera med besökarna. Vad vill egentligen dessa sjuarmade, bläckfiskliknande utomjordingarna med mänskligheten? Har de ens ett språk? Förstår de ens fenomenet ”en fråga”?
Vänner av Villeneuve vet att han är en mästare på stämning. Och här frammanar han samma kompakta atmosfär som den i Prisoners (2013), Enemy (2013) och Sicario (2015). Spänningen alstras i en tät och massiv underström, som suger ut luften ur biografen. Mycket hjälp får han av den isländske kompositören Jóhann Jóhannssons musik. En filmmusik som gör ett stort nummer av ”tystnaden”. För det sällan helt tyst. Istället är det ett slags tystnadens tyngd som tar subtil men ljudlig plats. Musiken är ofta formad nästan som hörselhallucinationer.
I en dystert grå miljö rör sig den stoiska och livsplågade professorn Banks (Adams). Hon möter utomjordingarna med nyfiket sinneslugn. Adams gestaltar henne briljant. Besöken inuti de halvmåneformade svarta monoliterna som är gästernas luftfarkoster är närmast en fysisk upplevelse. Det suger i bröstet av det sammansatta bild- och ljudgreppet.
Utomjordingarnas påhälsning rör givetvis till de internationella relationerna stater emellan. Överste Weber (Forest Whitaker) pressar Banks (Adams) och Donnelly (Renner) att de ska få någonting ur besökarna så fort som möjligt. Då andra stater (läs: mysregimerna Kina, Ryssland och Sudan) är heta på avtryckarna och vill sända en klar och tydlig signal. Men detta är inte en film om våldsamt försvar mot främmande ockupanter. Utan en film som stilla rör sig kring språk, kommunikation och tid. Och givetvis, som all god sci-fi, en film som handlar mer om oss människor än någonting annat.
Det är omöjligt att inte läsa denna film analogt med samtiden. Många cineaster värjer sig mot sådana läsningar, oftast för att de helt enkelt vet mer om film än samhället i stort. Eller helt enkelt inte själva ser hur präglade de är av sin samtid. Men filmens fina men smetiga budskap: att vi behöver prata med varandra. Är ett rop ut i det trumpifierade samhällsklimatet. Fint – ja. Realistiskt – nja.
Sedan är det ju det där med att Villeneuve alltid känner ett behov av att dupera sin publik – och sedan avslöja alltsamman i en kreativ twist. Det är filmiskt ”lurendrejeri” som förvisso är ganska underhållande. Men jämfört med hans lyhörda tonalitet i övrigt känns det som trick som passat sig bättre i mindre välkomponerade filmer. Han är helt enkelt bättre på anslag än upplösningar. Trots det är Villeneuves säregna filmskaparförmåga någonting att hylla. Och det bådar väldigt gott inför den kommande uppföljaren Blade Runner 2049, som kanadensaren regisserar. Föregångaren var ju också det en film där ljud och bild skapades och sammanfogades med en urmakares tålamod och precision.
Arrival har biopremiär 2 december.
