Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Baksmällan Del II – Recension

För ungefär två år sedan satt jag i en biofåtölj och skrattade så jag kiknade. Inte bara jag utan hela, och då menar jag verkligen hela, biosalongen gjorde likadant. Det var en film som vågade slå hårt, högt som lågt och vars nästan thrilleraktiga uppbyggnad tog komedigenren till nya höjder. Filmen var givetvis om ”Baksmällan”, komedin som genast hamnade högt upp (om inte högst upp) på min fem-i-topp-lista över världens bästa komedier. Ja så bra tyckte jag att den var! DVD:n står i min bokhylla och det är en film som ständigt åker in i spelaren om jag vill slötitta på något och skratta, visserligen inte lika mycket som första gången men det är alltid en fröjd att följa med Phil, Stu och Allan i deras jakt efter sina minnen och sin försvunna bästa vän.

Filmen blev en storsuccé och det var såklart bara en tidsfråga innan man bestämde sig för att casha in ytterligare pengar på konceptet och gjorde en uppföljare. Regissören Todd Philips hann med att göra den mer lågmälda ”Due Date” emellan och även där visade han prov på sin komiska talang, även om han körde på två säkra kort i Robert Downey Jr. och Zach Galifianakis. Lyckas han även med ”Baksmällan del II”? Både ja och nej. Är den lika bra som ettan? Absolut inte? Ska man gå och se den? Läs vidare så får du svaret.

The Boys are back in town!

Upplägget i ”Baksmällan del II” är mer eller mindre identiskt med den första men den här gången är det tandläkaren Stu som ska till att gifta sig med en, för honom, alldeles för vacker thailändska. Givetvis propsar hennes far, som är allt annat än förtjust i Stu, på att bröllopet ska hållas i deras hemland. Stu lider av svåra krigsskador från deras förra svensexa och är, till Phils stora förtret, mycket bestämd över att han minsann inte ska ha någon. Hur som haver så beger sig i alla fall dom tre vännerna, och den gravt socialt missanpassade Alan som blir medbjuden på nåder, till Thailand för att fira bröllop. För att göra en lång historia kort så vaknar Stu, Alan och Phil upp i ett sunkigt hotell rum i Bangkok återigen utan minnen om vad som hänt kvällen innan. Borta är också brudens 16-åriga bror.

Deja vú grande!

Att Todd Philips gjort ett medvetet val att upprepa formeln som skapade stordåd 2009 är väldigt uppenbart och i flera fall så funkar det riktigt bra, man får ett skönt Deja vú-skratt när någon eller något gör en blinkning till bravaderna i föregångaren men allt som oftast  känns det i stället dammigt och trött. Som om manusförfattarna bara har lyft bort det gamla solblekta fotot i ramen och satt i ett nytt och nyprintat men precis nästan likadant foto. Det är underhållande att titta på men man har mer känslomässiga band till det gamla fotot som nästan besudlas av den nytagna kopian. Det som gjorde den första filmen bra var att den var nyskapande och vågade pröva nya grepp, uppföljaren använder exakt samma grepp men försöker förnya det genom att bara göra allt lite större, lite oftare och lite värre.

"Is that... bearded Buddha?"

Jakten på den försvunna lillebrodern känns heller aldrig riktigt engagerande och jag brydde mig faktiskt inte om i fall dom hittade honom eller inte. Jag glömde faktiskt ibland bort honom och det tror jag ligger mycket i manus. Det lades alldeles för mycket fokus på alla galna händelser som vår trio råkade ut för eller hade råkat ut för i stället för att försöka få mig att investera känslomässigt i den stackars borttappade ynglingen. Förvisso så var många av händelserna roliga och underhållande men det fanns liksom inte riktigt det där naturliga flödet mellan dom som i ”Baksmällan”. Det var mer som att filmskaparna bara spånat ihop en massa roliga och sjuka saker som kunde hända Stu, Alan och Phil och sedan halvhjärtat gaffatejpat ihop dom. Det finns faktiskt några riktigt pinsamma scener där det verkar som att Todd Philips bara siktat på chockfaktorn. Bara för att det är hårt och oväntat betyder det inte att det är roligt.

"Vem fan är du...? Ja just det, det är ju dig vi letar efter!"

Todd Philips har valt att ge Zach Galifianakis ännu mer spelrum än i både ”Baksmällan” och ”Due Date” vilket kanske är förståeligt eftersom han gör det han gör väldigt bra men jag kommer på mig själv med att då och då irritera mig på hur otroligt jävla dum den skäggiga tjockisen är, alldeles för dum för att det ska kännas trovärdigt. Det känns som att Philips i vissa scener bara ha låtit honom gå all-in och där gör han sig själv en otjänst. Det som gjorde Alan så bra var Galifianakis sköna finlir, alltid precis på gränsen att tippa över, här gör han det upprepade gånger. Det gäller också samtliga i ensemblen. När Stu får sina alltför frekventa panikutbrott så gör Ed Helms det med en nära på överljudsfalsett och ett nästan farsartat kroppsspråk och Ken Jeong, som repriserar sin roll som den lillsnoppade Chow, skulle lätt platsa på får lista över ”Tidernas Största Överspel”. Bradley Cooper är den enda som håller sig mer lugn och lågmäld men det är ju också hans karaktär.

"Stand back boys! It's a Rolling Stones-fan!"

Trots att jag nu har skrivit ganska mycket negativt om filmen så kan jag inte påstå att jag hade tråkigt under den dryga en timmen och fyrtio minuter som filmen varade. Det fanns mycket bra i den också men det var samma saker som var bra med ettan och dom har man ju liksom redan sett. Som fristående film så är ”Baksmällan del II” absolut en rolig komedi men i ljuset av vad den efterträder så är det inget annat än ett okej självplagiat. För er som bott under en sten i Hökarängen dom senaste åren och inte sett ”Baksmällan” så rekommenderar jag att ni gör det illa kvickt, för er som bor i en vanlig bostad och har sett ”Baksmällan” så kan jag bara ge er två råd. Ett: Om du som jag tycker att den är det roligaste ni någonsin sett och vill träffa grabbarna igen och se dom göra om det fast lite sämre , se uppföljaren. Två: Om du som jag tycker att den är det roligaste ni någonsin sett men inte vill förstora filmens storhet genom att se en sämre dubbelgångare, lägg biopengen på en annan film eller några kalla på en uteservering i sommarsolen.

”Baksmällan del II” har biopremiär 25 maj

3 COMMENTS

  1. Eftersom du flaggar för att du har en topp 5 lista över komedier så är jag lite nyfiken på vilka fyra andra filmer som kvalar in på din lista!?

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.