Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Beautiful Boy – Gripande missbruksdrama med lysande Timothée Chalamet

Hur mycket kan man hjälpa någon? Är det säkert att man ens kan rädda en annan människa? Det är sådana där stora frågor som filmen Beautiful Boy sår i min hjärna. Den belgiske regissören Felix van Groeningen (som gjorde uppmärksammade The broken Circle Breakdown 2012) har gjort sin första film på engelska, och den är baserad på en verklig berättelse om hur en familj påverkas av, och kämpar med, en älskad sons allt djupare drogmissbruk.

Det handlar framför allt om pappan och sonen, vars personliga berättelser filmen bygger på. Den framgångsrike journalisten David Sheff (Steve Carell) ser sonen Nic (Timothée Chalamet), som han har en sån stark relation med, växa upp och plötsligt glida mer och mer in i missbrukets käftar. David kämpar med att förstå varför, och hur han ska kunna nå fram till sonen för att rädda honom. När han utbrister why? This is not who we are! till Nic efter att ha insett hur djupt i missbruk han är bränner det verkligen till. Jag förstår ju precis varför han ställer frågan, men också varför den är så svår att svara på. Sonen har ju inte blivit missbrukare på grund av någon “uppenbar” orsak, typ en tuff tillvaro lägst ner på samhällsstegen, dåliga hemförhållanden eller brist på kärlek. Han verkar ju till och med ha en ovanligt stark relation med sin pappa, och styvmamma. Men han har som ett svart hål inom sig. Hur förklarar man det, och vad kan man göra för att rädda den personen? Som den journalist han är försöker David pragmatiskt nog researcha sig fram till en lösning. Om en sådan ens finns.

Timothée Chalamet och Steve Carell

Regissören Felix van Groeningen och manusförfattaren Luke Davies skildrar det här genom att bryta upp kronologin lite, och ger oss återkommande återblickar till stunder i Nics uppväxt. Det sticker verkligen till i hjärtat. En 6-årig Nic som hälsar ömt på sitt nyfödda småsyskon på sjukhuset. En 12-årig Nic som headbangar entusiastiskt till Nirvana på bilstereon. En tonårig Nic som övertalar pappan att de ska röka en joint ihop, och det blir en jävligt fin far och son-stund, de är avslappnade och kan prata med varandra om viktiga saker. Men i ljuset av vad man vet skall komma så får ju scenen ett helt annat, olycksbådande skimmer kring sig. Det blir otroligt gripande, och absolut hjärtskärande.

Timothée Chalamet spelar sonen, och han gör det väldigt  övertygande. Han slog ju igenom med besked förra året i Call me by your name, och blev den yngste som nominerats till en Oscar för bästa manliga huvudroll på 80 år. Och han fortsätter bevisa att han är en riktigt stor skådespelare. Han har en intensitet och en otrolig känslighet samtidigt, som verkligen lyser genom duken. Han blev Golden Globe-nominerad för rollen, och en Oscarsnominering i år igen skulle inte vara ett dugg förvånande.

Timothée Chalamet. Bild: Scanbox Entertainment.

Steve Carell spelar pappan, och han har ju gjort rätt många seriösa roller vid det här laget. Men jag har tydligen inte sett så många av dem, för jag har fortfarande svårt att helt tänka bort rollerna i sånt som The Office och Anchor Man…Särskilt i intensiva scener där han höjer rösten – det är ju något väldigt karaktäristiskt med hans lite gälla röst i det där höga tonläget. Men, det är verkligen bara i ett litet kort ögonblick jag får den associationen som tur är, för han är verkligen bra här. Lågmält men övertygande skådespeleri.

Beautiful Boy är baserad på självbiografiska böcker av både pappan David Sheff ( framgångsrik journalist som skrivit för bland annat Rolling Stone och The New York Times) och sonen Nic Sheff. Det är verkligen en far- och son-historia, och därför är det kanske inte så konstigt att mamman har sån liten del i historien, men för filmens del känns det ändå lite märkligt. Visst bor hon i en annan stad, och Nic har bott med pappan och hans fru sedan han var liten, men som filmtittare kan jag inte låta bli att undra varför mamman inte är mer närvarande i kampen för sonen. Det här gör ju också att Amy Ryan som spelar mamman inte får så mycket att jobba med, vilket är synd. Och Maura Tierney som Nics styvmamma får inte så mycket att jobba med heller tyvärr, förutom i en otroligt stark scen som bara påminner ännu mer om hur synd det är att man inte får lära känna henne mer.

David, spelad av Steve Carell, är ute och letar efter sin son. Bild: Scanbox Entertainment.

Jag tycker att Beautiful Boy är en väldigt bra film, men det jag saknar är lite fördjupning i psykisk ohälsa. Depression och ångest nämns knappt. Men jag tänker att det måste ligga något i botten någonstans (och det gjorde det också i verkligheten, fick jag veta i en intervju med David Sheff i DN häromdagen). Nu är det lite som att ena stunden går det så mycket bättre för Nic, men i nästa stund så ramlar han dit igen, och man har inte riktigt fått någon ledtråd däremellan till att det var på gång, eller varför. Och det kanske är så det är, det kanske inte kommer massor av ledtrådar till att man ska trilla dit igen, att det där svarta hålet ska öppna sig. Men just det hade jag velat se mer av, att man utforskade det mer för att försöka förstå. Jag tänker att det är där en del av svaret finns, svaret på hur man ska kunna hjälpa den där andra människan.

Eftersom det finns självbiografier från både pappan och sonen så vet man ju att det här inte kommer sluta helt nattsvart. Men det är ändå befriande att filmen inte är gjord som en solskenshistoria heller. Och att det inte ligger ett smetigt score som soundtrack, för att förstärka det hjärtskärande dramat (som det ju verkligen är). Istället består soundtracket främst av indiemusik som Mogwai, Nirvana, Massive Attack och Sigur Rós. Och pappan lyssnar på David Bowie och jazz. Det är musik som placerar oss precis i rätt tid och tillvaro för de här personerna, utan att vara övertydlig.

Trots ämnet så är inte Beautiful Boy en jättetung film. Eller, det är den så klart stundtals, men stämningen och tonen är ändå sådan att den inte vältrar sig i misär som liksom får stå i vägen för det man vill berätta (å andra sidan stod en kvinna och kunde inte sluta hulka utanför pressvisningen jag var på, så självklart påverkas vi alla på olika sätt). Det är verkligen en väldigt gripande film, men som tur är så finns det hopp i allt det mörka.

Beautiful Boy har biopremiär fredag 11 januari

 

 

 

 

 

 

2 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.