Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Beckett – Stelt värre i årets mest banala filmupplevelse

Betyg

Systemintegratören Beckett (John David Washington) är långt hemifrån. Han har lämnat USA för en amorös rendezvous i grekiska övärlden tillsammans med sin fästmö April (Alicia Vikander) och det skall sägas direkt att det här måste vara tidernas tröttaste kärlekssemester. Tillsammans utstrålar de lika mycket passion, hetta och erotik som två urvridna disktrasor lämnade på tork. Skådespeleriet är stundtals skämskuddeuselt och personkemin mellan de två trötta turturduvorna är minst sagt svag. Den är faktiskt helt och hållet obefintlig, med eller utan kläder.

Men det skall visa sig bli en mycket speciell semester för Beckett som inte bara är bra på IT-infrastruktur och att slänga ur sig vedervärdiga plattityder som ”I’m having a love attack, right now”. Han är också gjord av pansarplåt, tydligen och sitter inne på tunga överlevnadsskills som skulle genera vilken marinsoldat som helst. Utan att spoila handlingen så är det två segdragna timmar av tortyr som väntar karln. För trots att han överlever en svår bilolycka för att omgående bli beskjuten cirka 43 gånger, elektrifierad, knivhuggen, nedslagen, stucken av bin, vara med i ännu en bilolycka och ägna sig åt parkour-hoppande från både byggnader och bergskedjor, ibland även iförd handklovar så lyckas filmen ändå vara seg. Och det är ju en bedrift i sig.

Foto: Netflix

Och det hade väl varit i sin ordning om det handlade om Fast & Furious, där absurda actionscener avverkas på löpande band men alltid med glimten i ögat och medvetet over-the-top. Netflix-rullen Beckett är gravallvarlig från första bildrutan. Och skulle någon någonsin tvivla över det faktumet så är det bara att studera John David Washingtons minspel. Eller snarare totala brist på minspel, eller mänskliga känslouttryck i största allmänhet. Det här kan låta hårt men hade inte farsgubben varit en exceptionell skådis så hade nog inte John David varit skådespelare i dag, det vågar jag påstå utan att ens känna mig djärv. För även om Hollywood verkligen inte saknar stela skådisar så tar Denzels grabb ändå priset när han nu fortsätter på inslagen väg efter Tenet, där ju känsloregistret som bekant var tämligen magert. Nu är det ännu tunnare. Det är rentav helt omöjligt att avgöra om han är sorgsen, arg, rädd, förvånad, utstår outhärdlig smärta eller är kåt. Två timmar av ett och samma apatiskt stirrande ansiktsuttryck.

Men det är inte bara mimiken som är problemet. Hela hans uppenbarelse skriker mediokritet och det riktigt känns i vissa scener hur inövat det är. Väldigt långt ifrån det vi såg i BlacKkKlansman så frågan är vad som har hänt de senaste åren. Det finns i synnerhet en scen, efter olyckan där Beckett sitter på polisstationen och ringer hem som är direkt smärtsam att se. Nej, det är uppenbart att Washington helt enkelt inte har bredden, eller djupet som krävs för att bära upp en trovärdig karaktär i en sådan här film där emotionella nyanser är ett måste. Nu är inte Beckett någon komplex historia direkt. Det är snarare linjärt så att det förslår och helt utan överraskningar men den kräver ändå en huvudrollsinnehavare som kan visa känslor, då karaktären går igenom många känslomässiga faser. Tenet hade sina problem men tekniskt sett fanns det ändå en genomgående stabilitet och flera av birollerna överglänste huvudrollsinnehavaren, som därmed också fick gott om avlastning. Problemet med Beckett är att han nu inte har några namnkunniga kollegor att luta sig mot. Ingen Nolan bakom spakarna. I stället är det långfilmsdebuterande regissören Ferdinando Cito Filomarino och inhemska skådespelare som tillsammans med Washington utgör grunden i ensemblen, även om Alicia Vikander och Boyd Holbrook också får vara med en stund på ett hörn.

Foto: Netflix

Efter att ha somnat bakom ratten kraschar Beckett rätt in i ett öde hus på landsbygden. Detta är illa på många sätt. Dels så vaknar han upp på ett sjukhus utan att veta hur det har gått för April och dels har han nu ett gips runt ena armen. Ett gips som inte vet det om det ännu, men som kommer att få utstå mer än något annat medicinskt förband i filmhistorien. Det visar sig också att han såg en rödhårig pojke i det där ödehuset men polisen berättar bryskt att stället stått tomt i åratal. De lovar dock att undersöka saken så att han kan låta bli att tänka mer på det och i stället fokusera på att återhämta sig. Denna händelse skall dock komma att utlösa en politisk intrig som visserligen är löst baserad på en riktig händelse men ändå är så långsökt att det är svårt att veta om regissören menar allvar eller ej. Men efter att ha kastat ett getöga på John Davids ansiktsuttryck igen så förstår jag direkt att det är blodigt allvar.

Plötsligt är hela Grekland efter honom och det stannar inte vid lokala förmågor utan även de av utländsk börd som av en eller annan anledning befinner sig i landet vill åt honom. De är överallt. I Aten räcker det att Beckett öppnar en dörr i random kvarter så står någon där med draget vapen. Ringer han ett samtal från långt ute på landsbygden hinner han knappt lägga på luren innan någon flåbuse flåsar honom i nacken. Varenda person han träffar på under sin desperata flykt är dessutom orimligt mystisk, oavsett agenda och eftersom kameran hela tiden ligger på Beckett så måste han också berätta för varenda människa han möter om sin dag, vilket naturligtvis blir oerhört enerverande i längden. Att jag dessutom förväntas gräva fram lite empati för någon som har tryckt i sig lugnande och kört av vägen med sin flickvän i bilen är också oerhört enerverande.

Foto: Netflix

Det är som om att hela den här historien berättas i någon obskyr alternativ verklighet. Det vilar en hemsökt känsla över hela filmen, något som förstärks av det gryniga och ofta anemiska fotot. Det är karga landskap och kalla stadsmiljöer, långt ifrån de varma soldränkta sandstränder och mysiga tavernor vi ofta förknippar med Grekland och i bakgrunden ligger ett monotont men diskret soundtrack och gnisslar för att belysa den inbillade intensiteten i filmen. Det skall kännas stramt det här. Dunkelt och smutsigt. Vi skall verkligen känna att läget är pressat och att det är så ohyggligt spännande att vi funderar på vad det egentligen är som händer och vi skall dessutom bry oss om Greklands flegmatiska rättsskipare i beiga chinos som förmodligen, tillsammans med kackerlackan skulle vara de enda som överlever ett kärnvapenkrig. Problemet är bara att Beckett är så otroligt tempofattig och ointressant att jag i slutändan inser att jag sitter där med den uppsminkade grisen i knäet.

Jag uppskattar försöket att göra någon modern variant på den klassiska 70-tals paranoiafyllda thrillern med sin ambienta stämning som långsamt byggs upp till något storslaget och skrämmande. Tyvärr blir det varken storslaget eller skrämmande det här. Snarare precis tvärtom. När sluttexterna rullar är känslan i stället en djup besvikelse och en vrede. Besvikelse för att det är så otroligt uppenbart att det hade hade kunnat göras så mycket bättre. Vrede för att jag inte insåg det redan innan och därmed genomled det här cineastiska haveriet till rulle.

Beckett finns att streama på Netflix nu

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."