Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Birdman – Recension

 

Birdman 4

Alejandro González Iñárritu har bara gjort bra grejer, men frågan är om han inte överträffat sig själv med Birdman. Man ska ju inte jämföra äpplen och päron, detta är komedi, en genre Iñárritu normalt inte rör sig i, men kvalitetsmässigt är detta äpple i paritet med päronet och mästerverket Amores Perros (Älskade hundar) (2000) – om det inte till och med överträffar debuten. Men som sagt, äpplen och päron.

Den avdankade superhjälteskådisen Riggan Thompson (Michael Keaton), tidigare stjärna i Birdman-filmerna 1, 2 respektive 3, är i färd med att sätta upp en pjäs som bygger på Raymond Carvers novell What We Talk About When We Talk About Love. En pjäs han också spelar i. Till sin hjälp har han vännen och advokaten Jake (Zach Galifianakis) samt den rehab-färska dottern och assistenten Sam (Emma Stone). Riggan är på väg att förlora förståendet, eller så har det rykt för längesedan, superkraftsgrejer verkar han bara kunna göra när han är solokvist och han hör därtill röster. Eller egentligen är det bara en röst, Birdmans, en rätt taskig mental coach i Riggans pressade tillvaro. Allt som allt likväl tecken på att snubben kanske borde sitta på hispan.

Birdman
Birdman kacklar mer på, än med, Riggan.

Det blir inte heller bättre av att skådisen Mike Shiner (Edward Norton) anställs för att spela i pjäsen. Shiner är ett tvättäkta arselhål och Norton gör en imponerande insats som douchebag i en film där alla på något sätt är mer eller mindre apskaft. Skådespeleriet är genomgående fantastiskt, förutom ovan nämnda gör även Naomi Watts och Andrea Riseborough mycket gott ifrån sig. Och jag måste framhålla Lindsay Duncan, som spelar en iskall drömslaktare till teaterkritiker.

Men i mångt och mycket är det Keatons film. Jag har egentligen alltid tyckt att han varit en grym skådis, men karriären har haltat lite efter Batman (1989) och Batman Returns (1992). Det finns likheter mellan honom och rollfiguren Riggan, men det där metaperspektivet är egentligen inte särskilt viktigt. Riggan är i alla fall fast besluten på att pjäsen ska bli en succé, det måste bli en succé, han har investerat allt han har av både ekonomiska medel och anseende i detta teaterstycke.

_AF_6405.CR2
American History X var ett tag sen nu Edward…

Filmen känns som filmad i en enda tagning. Ett ”tracking shot”, eller en ”oner”, som True Detective-regissören Cary Fukanga kallade tekniken. Och tänk på den där långa scenen i True Detective, avsnitt fyra, när Rust Cohle (Matthew McConaughey) och det där bikergänget ger sig in i ”the projects” och allt går åt pipan. Birdman är likadan, lika hetsig, intensiv, ”rörig”, men utan våldet – även om Riggan och Mike svingar mot varandra i en scen. Också Goodfellas (1990) hade ju en sådan där scen, den när Henry Hill (Ray Liotta) och Karen (Lorraine Bracco) går på restaurang och får ett bord framställt. Även den berömda Last Day as a Wiseguy-scenen från samma film har stilistiska likheter med Birdman. I den är Henry kokainstinn, uppe i varv och ska fixa alla möjliga grejer: flytta droger, köra bil, röra i såsen, frakta vapen och så vidare. Också den där New Yorkiga känslan är närvarande i båda filmerna, alstrad primärt av rapp dialog.

Birdman 3

Kameratekniken och det visuella handlaget ger en massiv känsla av instängdhet. Det snurrar och rör sig, men även när Keaton springer på den lokala puben nära teatern känns det som att teatern, eller kanske hela hans livsvillkor, ständigt drar och rycker i honom. Ett slags centrifugalkraft som håller honom fast. Riggan kan bryta sig fri lika lite som vi under en vanlig dag kan upphäva tyngdkraften. Att omdefiniera sig själv tycks lika ogörligt som att flyga. Men sedan flyger han, i fantasin, som den superhjälte han är. Det är så snyggt gjort det där, ja, alltsammans. Det är sällan alla beståndsdelar som utgör film spelar så väl tillsammans. Det är ett grepp där manus, bildspråk, musik – som i majoritet utgörs av jazztrummor – med mera, beaktats i syfte att utgöra en stringent helhet, det vill säga en film, i dess mest korrekta mening.

Birdman 6
I huvudet på Riggan Thomson.

Kameran följer berättelsen och karaktärerna vindlande genom teaterns korridorer. Den åker direkt från ett samtal mellan två av filmens rollfigurer till ett annat samtal mellan två andra rollfigurer, utan att passera gå. I en fantastisk tagning lägger sig kameran i grodperspektiv framför en byggnad medan natt blir dag lite snabbt. Det är som att vi får vänta in berättelsen ibland, och även karaktärerna, kameran väntar vid ett tillfälle i en tom korridor på att Riggan åter ska komma in i bild. Vi (publiken) vispas tillsammans med figurerna in i, och kring i, det där mörka och komiska lilla världsalltet som är livet på den här teatern och Riggans hjärnspöken.

Därtill är replikerna slagfärdiga och replikskiftet slagfärdigt. Meningsfullheter och meningslösheter uttalas allt lika kvickt, sugs in i det flöde och kakafoni som är kommunikationen i detta uppvridna universum. Men allt är inte bara cyniskt och cynismer, det finns kärlek där någonstans, mellan människorna. Alla tycks bara så vilse, framför allt Riggan.

Birdman har premiär 9 januari.

betyg5

1 COMMENTS

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *