Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension Serier & TV

Black Monday – en charmig satir under allt krims krams

HBO har smugit ut det första avsnittet av Wall Street-satiren Black Monday, som officiellt har premiär 21 januari. De tre första avsnitten är, med reservationer, lovande. 

Det är synd att Black Monday är späckad till bristningsgränsen med 80-tals nostalgia, både visuellt och i dialogen. Jag kan förstå varför just den här tiden och just den här platsen till viss del kräver det. En miljö som helt och hållet bygger på andras värdering av dig och den värderingen är skapad av statusprylar. Du är vad du bär, så att säga. Som en överdriven satir krävs också ett visst mått av späck, men när det inte går en scen utan att det är en samtida artist, låttitel, klädesmärke, eller ett Nintendo i dialogen blir en ganska snart något mätt.

Det är synd eftersom Black Monday när en skalat av allt plotter i grunden är en rolig och ibland en dramaturgiskt kittlande murder/mystery-historia, med både Memento och How to get away with murder-aktiga vändningar. Det är en charmig satir om vad som skulle ha kunna varit upptakten till Svarta måndagen 1987, när börsen oförklarligt rasade på Wall Street och världen över. Den karismatiske skitstöveln Maurice Monroe (Don Cheadle) försöker med sitt uppstickarbolag och med tvivelaktiga metoder ta sig fram i den slutna rikemansklubben som är Wall Street. Kokainet, de sexistiska skämten och statusstressen är grundkomponenter och parallellerna till Wolf of Wall Street är ibland lite väl synliga.

Don Cheadle och Regina Hall briljerar som Maurice Monroe och Dawn Darcy, där den senare karaktären är lite extra intressant, eftersom hon till viss del måste anamma den sexistiska Wall Street-kulturen. Samtidigt har hon en familj (som jag uppfattar det) som deltog i medborgarrättsrörelsen. Det har potentialen att bli den intressantaste konflikten av alla, egentligen. Generationskonflikten mellan 60 och 70-talets medborgarrättsrörelse, och 80-talets kapitalistiska ideologi.

Men som sagt är jag lite mätt på 80-talsskildringar. Finns det inga andra årtionden att utforska? Efter Pose, Glow och nu senast Black mirror: Bandersnatch känns det inte lika kittlande med datorer i beige och freonsprayade luggar. Det känns inte längre lika lustigt när någon i en hundben-mobil utbrister “jag går och pratar samtidigt!”.

Manus: Jordan Cahan & David Caspe
Regi: Seth Rogen & Evan Goldberg

 

Första avsnittet går att se på HBO Nordic 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.