Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Bridget Jones’s Baby – Krystat återseende

bridget-jones-online-image1

Mark Darcys rentröja är fortfarande ett av de mest klassiska ögonblicken i de romantiska komediernas moderna historia. ”Bridget Jones Dagbok” från år 2001 träffade rätt på fler punkter än en akupunktör på Adderall, trots den ganska omysiga viktfixeringen och Renée Zellwegers fejkbrittiska accent. Några år senare kom ”På spaning med Bridget Jones”, som likt Rocky V och uppföljarna till Matrix är en film vi inte pratar om. Och nu är det dags igen.

Den tredje filmen om den verbalt inkontinenta ungmön Bridget Jones tar avstamp i att hon återigen finner sig vara just det. Ungmö. Förhållandet med Colin Firths ”jag-har-en-gurka-i-baken”-stela superadvokat har gått i kras och Bridget måste återigen hantera singellivets alla förväntningar och fallgropar. Och även om relationsstatusen känns igen från den första filmen så är det mycket som är annorlunda.

renee-zellweger-bridget-jones-baby-2
Av uttrycket att döma är Bridget inte beredd på de 286 000 profilpics på män med fisk som väntar

Bridget Jones har till exempel slutat röka. Som ett tecken i tiden för ett decennium som på allvar förpassat cigaretten till folkhälsans skamvrå är det ganska rimligt, men samtidigt känns det ungefär lika kul som de där skyltarna som säger att man inte får sitta på gräset. Charmen med Bridget har alltid varit hennes tillkortakommanden, och det faktum att hon tillåtits ha sådana och samtidigt får ligga med Colin Firth har gett oss alla hopp om att lyckas med detsamma. (Eller att åtminstone få ligga med någon Colin Firth-ig. Eller typ en britt. I alla fall nån som varit i England?) Bridgets dåliga vanor är våra dåliga vanor, hennes awkwardness är vår awkwardness och hennes taffliga konversationer om offentliga toaletter på releasepartyt är våra taffliga konversationer om Idol på fredagsfikat. När hon nu fimpat för gott är det därför på bekostnad av en viktig symbolisk igenkänningsfaktor. Det kan låta ytligt, till och med själviskt, att tvinga en fiktiv karaktär att röka bara för att kunna relatera, men hela idén med Bridget är ju att vi älskar henne för hennes skönhetsfläckar – inte trots dem.

De obekväma sociala interaktionerna återfinns däremot i Bridget Jones’s Baby en masse. Bridget gör bort sig på jobbet, på festivalen, hos barnmorskan och…ja, just det. Något som rent praktiskt kanske skiljer den här filmen lite mer från föregångarna än ett icke-existerande nikotinberoende är den väldigt existerande graviditeten. Bridgets nyfunna singelliv resulterar nämligen i en sådan, och som i en klassisk smälla-i-dörrarna-fars går filmen över i förväxlingskomik när faderns identitet ska luskas ut.

bridget-t
Colin Firth i kostym på en pilatesboll? Det är faktiskt ett scenario jag inte prövat innan

Kandidaterna till titeln är dels Mr Darcy (<3 <3 <3) i egen hög person, dels Patrick Dempseys Dr McDreamy nätdejtingmiljardär som Bridget skamlöst sexar upp i en tipi (bucketlist!). Kemin mellan Colin Firth och Renée Zellweger är, om inte elektrisk, åtminstone trovärdig. Deras scener är visserligen obekväma, men obekväma på det där sättet som det blir när man nyss avslutat ett längre förhållande där ena parten envisas med att enbart uttrycka sig enstavigt och ständigt bete sig som att drottningen precis klivit naken in i rummet.

Jämfört med Darcy ger Dempsey intrycket av att ha blivit inklippt i post-production. Hans glättigt amerikanska, löjligt perfekta Disneyprins-utseende och rökelsedoftande affirmationer matchar dåligt med den brutalt brittiska självdistansen och Bridgets svep-en-vodka-och-däcka-till-chaka-khan-image. Kanske är det ett tecken på åratals indoktrinering och tillvänjning till ett toxiskt mansideal, men ska det vara så mycket begärt att få se Bridget med den strama, känslomässigt inbundna och kroniskt missnöjda drömprins hon förtjänar? Eftersom Mr Darcy för de flesta människor över 30 är mer känd under sitt andra namn, ”frikortet”, är manusförfattarna naturligtvis medvetna om vem vi hejar på. Men de hade åtminstone kunnat försöka dölja det lite bättre.

bridget-jones-baby
Mr Darcy skulle garanterat ha något syrligt att säga om den där granen

Utöver huvudpersonen har även mängden sexskämt bestämt sig för att föröka sig. Där Bridget Jones Dagbok hittade balansen mellan outspoken och opassande kastar Bridget Jones’s Baby kukar åt alla håll (obs filmen, ej själva babyn). Om det är ett försök att uppdatera filmen för en modern publik som blivit så blasé på vulgariteter att vi kollektivt gått i barndom och bara kan reagera på katter som spelar banjo, så haltar det. Det känns mer som när föräldrar använder slang i sms, eller som när en 32-årig recensent försöker räkna ut vad som är hippt bland dagens ungdomar för att kunna använda det i den här jämförelsen. Samtidigt är det förstås skönt att kvinnor i 40-års åldern, vilket i Hollywood är ungefär som att vara jämnårig med Bockstensmannen, får härja och hålla låda om sex som vore det lika naturligt som det i verkligheten faktiskt är. Problemet är bara att det i filmen känns allt annat än naturligt.

Men, det finns även ljusglimtar i kråksången. Emma Thompson gör ett fantastiskt inhopp som Bridgets läkare, Gemma Jones repriserar sin underbara roll som Bridgets mamma och manuset bjuder på många lyckade oneliners. Den fysiska komiken har också alltid haft en plats i sagan om Bridget Jones, och även om det ibland faller lika platt som när hon drattar med ansiktet före i leran på Glastonbury bär det stundtals hela vägen hem. Eller snarare till sjukhusets förlossningsavdelning, där Bridget, Dempsey och Darcy till slut infinner sig efter en av filmens roligaste scener.

Bridget Jones’s Baby mynnar sammantaget ändå ut i en, med lite god vilja, halvvärdig avslutning på en ojämn trilogi. Vilket, med tanke på att det är just Bridget Jones vi pratar om, kanske är precis som det ska vara.

Bridget Jones’s Baby har svensk biopremiär 16 september

betyg2_5

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.