Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Central Intelligence – The Rock lyfter actionkomedi

CI-0117r

Precis som förebilderna Eddie Murphy och Martin Lawrence gör Kevin Hart genrefilmer som komedier och actionkomedier. Och precis som förebilderna gör han det med blandad framgång. Vad gäller verkshöjd alltså, publikmässigt och ekonomiskt har de väl klarat sig utmärkt allihop.

Central Intelligence är inte heller den någonting annat än en genrefilm. Men som sådan förvånansvärt bra. Inledningsscenen utspelar sig 1986, när Robbie Weirdicht (Dwayne Johnson) och Calvin Joyner (Kevin Hart) går på high school. Den förste har ett öknamn,”Weird-dick” – straffspark på det efternamnet kanske, men mobbarungars kreativitet är det i alla fall inget fel på. Och den senare ett smeknamn, ”The Golden Jet”. Namn som säger allt om de bådas sociala status. Robbie (Johnson) utsätts för ett mobbningsprank (ja, alltså, en grov kräkning av sexuellt ofredande-slag) som man förstår kommer hemsöka honom forever. Den ende som hjälper honom i förödmjukelsen är skolans populäraste elev Calvin (Hart).

CENTRAL INTELLIGENCE
Bob (Johnson) och Calvin (Hart) ölar och pratar minnen.

Tjugo år senare är Calvin (Hart) gift med sin ungdomskärlek och en livstrött och desillusionerad revisor. Robbie (Johnson) i sin tur har bytt övervikten mot muskler – ja, han har ju blivit ”The Rock” till formen – och namn till Bob Stone. Bob tar upp kontakten med Calvin inför deras high school reunion och de träffas på öl. Men Bob är givetvis inte bara häftigt bitig på ytan, utan har också ett flashigt kneg – filmtiteln skvallrar om vad det handlar om – och han behöver Calvins hjälp.

CENTRAL INTELLIGENCE
Stor och liten.

Det finns säkert människor som bryr sig om förhållandena på amerikanska high schools. Film är inte heller verkligheten. Men det är ändå chockerande märkligt hur den amerikanska studietiden kan få fortsätta vara mer eller mindre ett trauma som lämnar livslånga spår för så många barn. Och det finns verkligen inget bättre än när den mobbade tar ut gruvlig hämnd på den mobbande. Men detta är ingen film som uppehåller sig vid den mobbades utkrävande av straff, något slags revansch blir det, men ingen regelrätt hämnd. Istället är det en ganska svajig men underhållande actionkomedi. Där intrigen i långa stunder är om inte obegriplig så likväl plottrig och hoppig. ”Agentdelen” – som det då handlar om – av filmen är ju inte heller tänkt att vara behållningen. Utan här är ju hela grejen den omaka relationen mellan skolans förut häftigaste och skolans förut mest utsatte.

CENTRAL INTELLIGENCE
Skrikterapi.

Hart skriker och överspelar sig fram med yviga rörelser, som rollen fordrar. Med jämna mellanrum är han i alla fall småkul och han är definitivt bättre än i de liknande Ride Along-filmerna. The Rock å andra sidan styrker återigen, efter till exempel serien Ballers (2015–), att han är mer än ett stycke kött med ännu mera kött på. Ja, att han minsann är en skådespelare. Rollen som Robbie/Bob spelar han som vore han faktiskt ett överviktigt mobboffer i en wrestlares kropp. Åtbörderna och diverse malplacerade utrop och kommentarer vittnar om hans tidigare liv som hackkyckling för arselhåls godtycke och sadism. Han är dessutom hal, för oss och Calvin (Hart). Man vet liksom inte riktigt var man har honom och om han är helt medveten om vad han gör. Dessutom har han ett djupt intresse för enhörningar, som bland annat tar sig uttryck i att han bär en t-shirt med fantasidjuret tryckt på. Och han bär ständigt magväska!

Sedan är manuset packat med diverse kvicka repliker, och det är tjockt med filmreferenser. Road House (1989) liksom, you had me att Road. Men det är också just vad det är, en genrefilm och inte så mycket mer. Men ändå en genrefilm som gör anspråk på att i alla fall pusha genren något framåt.

Central Intelligence hade biopremiär 16 juni. 

betyg3

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *