Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Creed – Ståpälsframkallande förnyelse och förvaltning

Creed

Till den sjunde och fristående fortsättningen på Rocky-sagan har Last Stop Fruitvale Station-regissören Ryan Coogler både regisserat och medskrivit manus. Medan Michael B. Jordan, som spelade huvudrollen i samma film, tar på sig protagonistrocken. Det är för väl. Rocky-sagan har många höjdpunkter, men det känns som att vi snart drunknar i dessa välbekanta vatten – precis som med andra filmfranchises, som aspirerar på evigheten. Denna franchise sväller här inte bara i längd, utan också i bredd, i och med att nästa generation hoppar in i ringen, i form av Adonis Johnson (Jordan), Apollo Creeds (Carl Weathers) son. Creed (Weathers) dog ju som bekant i ringen när ryssen Ivan Drago (Dolphh Lundgren) pucklade livet ur honom.

Creed 6
Tänker på saker …

Adonis (Jordan) är den legendariske boxarens avkomma, men utomäktenskaplig, och han växte upp på barnhem fram tills att Apollos fru, Mary Anne (Phyllicia Rashad), förbarmade sig efter makens död och tog pojken under sina vingar, och in under det dyrbara taket till Los Angeles-herrgården. Med hjälp av Mary Anne (Rashad) blev det en fin utbildning och en finanskarriär som är till att ta fart precis när vi kastas in i handlingens nutid. Den unge Adonis har dock slagsmålslusten kvar, både från barndomsårens voltor på diverse ”juvies” (ungdomsfängelsen) och ”i blodet”. Han bestämmer sig för att ta sig till Philadelphia och söka upp farsgubbens gamle konkurrent och sedermera vän Rocky Balboa (Sylvester Stallone) för att denne ska träna honom till en riktig fighter.

Creed 4
Hipster-Rocky.

Trots Adonis priviligierade bakgrund lyckas Coogler med crew forma den där storyn som är så viktig för både Rocky-mytologin och boxningsromantiken: att protagonisten är en underdog. Adonis står i skuggan av sin far – också bokstavligt talat (ish …) när han skuggboxas framför de rörliga projektorbilderna från farsans gamla match – och i skuggan av den stora boxningsvärlden. Filmen lyckas förnya Rocky-serien samtidigt som den varsamt förvaltar arvet. Upplägget är egentligen det samma som vanligt, men paketeringen är uppdaterad till samtiden. Denna uppdatering är så oerhört snyggt genomförd, lika snyggt som replikerna är välavvägda i mening och leverans och intrigen lagd. ”Lagd”, skriver jag, för så upplevs det verkligen. Är det något denna film kan beskyllas för så är det att handlingen och scener läggs för snyggt, i mer än mindre förutsägbara bitar. Det är liksom skolboken, fast så skolboksenligt att det nästan kittlar; en broschyr fungerar till exempel som ett väldigt förutsägbart men välplacerat ”tjechovskt gevär”.

Creed 10
”Wax on, wax off.”

Samtiden är skildrad oerhört lyhört och giltigt. Det ruffiga Philly-grannskapets kids drar hjälmlösa runt på crossar och fyrhjulingar, som man till exempel sett Philadelphia-sonen Meek Mill göra i diverse sammanhang. Han finns också representerad i filmen med sin musik. Också den välkända mackan ”Philly Cheesesteak” tar sin plats. Staden, och dess särdrag, inpassas väl i filmen. Även Bianca, denna films Adrian Pennino (Talia Shire), är elegant komponerad som karaktär, och bra spelad av Tessa Thompson (Dear White People, Selma). Hon skiljer sig mycket från Adrian (Shire), hon är redan initialt en mycket stadigare människa. Med en musikkarriär in the making – även denna musik är så väldigt samtidsaktuell, specifikt här i hur den gifter soul med elektronisk musik på James Blake-manér. Samtidigt byggs en viss sårbarhet och akut förgänglighet in i hennes karaktär och situationen då hon har en progressivt avtagande hörsel som till slut kommer göra henne helt döv. Alltså … allt detta är … så välgjort, nästan för välgjort.

Creed 8
Bianca (Thompson).

Och det slutar inte där, annat gediget är en lång åkning in på arenan i en enda tagning, med kameran placerad så vi ser Adonis (Jordan) bakhuvud och ryggtavla. En knockout där kameran följer med ned i backen. Och en intensitet i boxningsscenerna som vida överglänser slagväxlingarna i de gamla filmerna – så brukar det väl i och för sig vara med utveckling.

Creed 11

Man kanske kan ta för givet dessa dagar att researchen är välgjord, men så har det inte alltid varit i Hollywood, eller är det alltid nu för tiden heller för den delen – nog finns det svenskar som heter Gottfrid, men att ge en av karaktärerna detta namn, som i HAPPYish (2015), är att göra sig själv en otjänst. En av boxarna, ”Pretty” Ricky Conlan (Tony Bellew), är från Liverpool och förses med en Everton-tröja och dessutom hänvisas det till korrekt arena, Goodison Park. Sådant här kanske kan uppfattas vara av akademisk betydelse, men det finns inte mycket värre för fotbollsentusiaster än när Hollywood behandlar den brittiska bollsporten generiskt, slarvigt eller påtagligt produktplacerat; som fallet varit ett par gånger med Manchester United och Arsenal i film och tv. Så fort det dyker upp en boxare introduceras han också med sin fightinghistorik och i text, som tittade vi på ESPN. Ett grepp som gör att vi får veta det Adonis (Jordan) vet och därmed känna den ”hotfulla” statistiken och hans oro inför fighterna.

Creed 9
”Öhhh.” ”Öhhh.” ”Öhhh.”

Rocky (Stallone) verkar som bikaraktär, och Sly spelar ungefär på samma felfria sätt som han gestaltade Freddy Heflin i Cop Land (1997). Jordan i sin tur gör en fläckfri insats som den målinriktade men givet rutinen och åldern osäkre boxaren. En osäkerhet som tar sig uttryck i viss småbutterhet. Deras samspel fungerar också så där oklanderligt som ett växelspel ska mellan ”den unge” och ”den gamle”, mellan dåtiden och framtiden. Ja, ni fattar, allt med denna film är som det ska och borde vara – och det kan man vara mer eller mindre nöjd med. Själv får jag ståpäls flera gånger. En sådan sak som att den gamla Rocky-låten inte överanvänds, utan smygs in i ett ganska sent skede – briljant. Och hyllningen till Rocky när Adonis springande drar med sig crossgrabbarna till under gymmets fönster och Rocky tittar ned på den egenkomponerade hedersceremonin – GÅSHUD.

Sedan är den politiska aspekten inte utan betydelse. Det är en svart boxare som står i centrum. Visst har det kommit några filmer om svarta pugilister, men oftare har historierna varit förbehållna ”great white hopes” med italienskt och irländskt påbrå. Samtidigt som boxningsvärlden haft en overrepresentation av svarta utövare. Det gör inte en bättre film, men bidrar med något slags rimlighet till en redan finfin rulle.

Creed har biopremiär 5 februari. 

betyg4

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *