Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Film Recension

Crimson Peak – Recension

CP1

Crimson Peak, du är så vansinnigt mycket right up my alley att det nästan är svårt att hålla sig från tårar men samtidigt är du lömskare än ormen i paradiset, falskare än Volkswagens miljörapporter och tommare än Stefan Löfvens vallöften. Jag menar, du kommer hit och lockar med allt jag håller kärt. Du ger mig 1800-talskostymer, gotiska miljöer dränkta i nyfallen snö, spöken, blodiga nätter och detaljrikedom jag kan ägna timmar åt att beundra men under ytan är du ack så naken. H.C. Andersen lät sin kejsare vandra längs gatorna i tron om att han var klädd i de finaste och dyraste av tyger men i själva verket var han lika bar som Naken-Janne på bästa sändningstid men ingen vågade säga något, tills ett barn plötsligt utbrast ”Han har ju inga kläder på sig!” Jag önskar att någon hade upplyst Guillermo del Toro om samma sak.

Crimson Peak hade kunnat vara en klassiker i genren. Så förbannat mycket potential finns det faktiskt i råmaterialet men den når tyvärr bara halvvägs och jag önskar så innerligt att del Toro hade vågat lite mer. Tänk om han bara hade tryckt in ett uns av substans och nerv i sitt smärtsamt vackra opus, då hade bänkrad 8 på Bergakungen i Göteborg badat i konfetti och bubbel. Då hade denna ciceron blivit förälskad vid första ögonkastet, övergett livet bland vanliga dödliga och spenderat resten av sina dagar i en biosalong med spöken som enda sällskap. Istället tvingas han nu vandra den långa öde gatan hem med ett krossat hjärta i sin hand.

CP3
Systern du inte vill möta i en mörk trappa

 

“Ghosts are real. This much I know.” Ja, med dessa ord börjar sagan och det råder inga tvivel om att spöken kommer att spela en vital roll i den fortsatta berättelsen då en gast i upplösningstillstånd kryper ner i sängen bredvid Edith Cushing (Mia Wasikowska) och lägger handen om henne. Det är hennes nyligen avlidna mor som passar på att varna sin späda dotter om Crimson Peak. ”Beware of Crimson Peak” viskar hon innan hon är borta med vinden. Dagarna går och Edith växer upp. Hon drömmer om att få bli publicerad och skriver en berättelse om osaliga andar men ingen vill publicera en roman skriven av en kvinna där det inte finns någon kärlekshistoria. Hon konstaterar snabbt att det är handstilen som avslöjar henne och byter pennan mot faderns skrivmaskin. En vacker dag kliver en främling in på kontoret i Buffalo, New York. Han är klädd i vackra kläder men det är något som inte känns rätt. Ända från de brittiska öarna har han färdats för att få träffa Carter Cushing (Jim Beaver). Det skall visa sig att han har kommit för att äska pengar till en uppfinning. En gång i tiden en aristokrat med en diger familjeförmögenhet, nu endast ett nobelt namn med en dunkel hemlighet. Han läser utkastet till Ediths bok och blir lika betagen av den som hon blir i honom.

CP2
Storslagna vyer men bakom grindarna intet nytt

 

Med sig har Thomas Sharpe (Tom Hiddleston) sin syster Lucille (Jessica Chastain), en iskall personlighet som inte verkar lägga några fingrar emellan för att rädda släkten Sharpe från fattigdomens klor. Carter anar oråd och ställer ett ultimatum. Båda syskonen Sharpe skall lämna Amerika redan nästa dag och Thomas skall dessutom krossa Ediths hjärta så att hon aldrig tänker på hans långa svarta lockar, höga hatt och vita handskar igen. Han är en ulv i fårakläder och så länge han är kvar i stan kommer familjen Cushing aldrig att känna sig trygg igen. Carter dör plötsligt en våldsam död och möjligheten till giftermål öppnar sig. De nygifta flyttar till England för att bo i Thomas och Lucilles gamla kråkslott. Det är en kolossal egendom de förfogar över men det är en härd utan värme. Sakta men säkert är Allerdale Hall på väg ner i den röda leran som en gång i tiden utgjorde familjens rikedom. Stora hål i taket släpper igenom några få solstrålar men framför allt faller löv och snö ner i den schangdobla entréhallen, här bor ingen lycka. Med sina otaliga rum är huset en insidiös labyrint som Edith måste utforska och ju fler dörrar hon öppnar desto djupare hamnar hon i en familjehistoria fylld av ond bråd död.

CP4
Renoveringsobjekt med potential

 

Ibland sneglar jag på klockan. Inte så mycket för att veta vad den är utan mer för att det känns som att en evighet har passerat utan att det egentligen hänt någonting. Efter 45 minuter vet jag att jag har åtnjutit sagolika scener men vad har jag egentligen sett? Jag har bevittnat en vals på slottet, en genomskinlig kvinna i svart flor sväva över golvet och vackra fjärilar dö av kyla. 80 minuter. Snön ligger vit på taken, endast den döde är vaken. Hon skriker och försvinner i puff av rött damm. En guldpläterad porslinsservis fylls och töms och en dvärgspets skäller på en utsökt ornamenterad dörr. 100 minuter. Nu blir det äntligen lite tryck i grejerna och intrigen tätnar men inte alltför mycket eftersom hela storyn går att läsa som en öppen bok filmen igenom. 120 minuter. Precis den upplösning du förväntar dig rullas upp och den snyggaste film du någonsin har sett är plötsligt slut, utan att lämna några som helst själsliga avtryck.

CGI-spöken är inte läskiga. Det är tyvärr så. De kan krypa fram längs bloddränkta golv och stirra genom nyckelhål. De kan gråta och ge ifrån sig gutturala ljud. De kan ligga i badkar och gunga i gungstolar och de kan viska ”bewaaaare” bäst de vill, det blir inte otäckt. Framför allt inte när man inte utnyttjar ljussättningen eller använder sig av överraskningsmoment. Nu har Guillermo del Toro uttryckligen sagt att Crimson Peak inte är någon skräckfilm utan snarare en gotisk kärlekshistoria med skräckinslag och det är tydligt att fantasy och romans väger tyngre än skräck här men det hjälper tyvärr föga då kärlekshistorien i sina bästa stunder är pissljummen och iskall i sina sämsta. Det slår inte direkt gnistor om tråkduon Mia Wasikowska och Tom Hiddleston om man säger så och det är inte utan att man undrar hur det hade blivit med Benedict Cumberbatch som ursprungligen var tänkt för den manliga huvudrollen. Jessica Chastain däremot är filmens behållning, om vi bortser från det rent tekniska då. Hennes Lucille är en iskall och beräknande karaktär som i alla fall lyckas förmedla lite känsla och syndafördärv i den slätstrukna välrenderade banalitet som utgör Crimson Peak.

Crimson Peak har biopremiär 16 oktober

betyg3

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."