Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Deep Blue Sea 3 – Hajar som svajar

Betyg

Bra

  • Vackert foto

Dåligt

  • Samma story igen
  • Platta karaktärer
  • Specialeffekter direkt från reabacken

Då var vi där igen. På absoluta rock bottom. Och här sitter jag. Hulkande i ännu ett maritimt vredesmod och bottenlös besvikelse. Som vanligt efter en hajfilm alltså. En vilsen och förtappad själ, förgäves sökandes efter det som en gång flytt.
Och det var ju över fyra decennier sedan nu. En vithaj på 9 meter. En vithaj som var så långt före sin tid att ingen lyckats hitta den igen trots 45 gånga år och omkring 200 försök med allt från snöhajar till mekaniska Megalodons.

Foto: Warner Bros

Nu hade jag förstås inga höga förväntningar när det gäller Deep Blue Sea 3 med tanke på hur oändligt usel tvåan var men ändå. Det finns så otroligt mycket FOMO man måste ta hänsyn till här. Hoppet som aldrig dör för oss. Vi med evig vemodig kärlek till haj på filmduk. Vi som aldrig kommer att ge upp hoppet om en ny jawsome hajrulle, något vi innerst inne vet att vi förmodligen aldrig kommer att få uppleva. Eller förmodligen föresten. Det kommer aldrig att ske. Det är lika säkert som amen i kyrkan det. Men det spelar ingen roll, allt det där. Oförtrutet fortsätter vi att jaga den där första kicken av sågtandade tänder, blodfyllt hav, en fena och duuuunnnn duun… duuunnnnnnnn dun dun dun dun dun dun dun dun dun dun dunnnnnnnnnnn dunnnn. Oförtrutet söker vi lyckan, i varenda digital vrå efter något som nappar och svältfödda och smått desperata fiskar vi upp den ena risiga hajrullen efter den andra.

Jag vet ju, för jag har varit där så många gånger nu. Bokstavligen hundratals gånger och ibland kan jag ju själv inte låta bli att undra. Vad driver en människa till att se varenda genomrutten produktion bara för att det råkar dyka upp en haj eller liknande avart i den. Nope. Det finns inget bra svar på det, tyvärr. Jag vet bara att min hjärna även denna gång sa nej men att mitt hjärta samtidigt skrek ja och att jag därför åter sjönk ner i soffan för ännu en hajrulle av sämsta sort.

Foto: Warner Bros

Ni som såg Deep Blue Sea 2, ni har mitt djupaste deltagande. Det var, som ni vet en synnerligen smärtsam upplevelse som med stor sannolikhet fortfarande plågar många stackars offer i sömnen. Att vakna kallsvettig mitt i natten efter att ha återupplevt infantila plaskscener med kraftigt rabatterade hajar, höga på super drugs är inget man önskar sin värsta fiende. Inte de där pirayorna som lät som delfiner och kattungar heller för den delen. Det var helt enkelt en jävla mardröm. Rakt igenom.

Av någon outgrundlig anledning, det var ju inte direkt så att Deep Blue Sea 2 renderade något utmärkande klirr i kassan, så är alltså trean här redan nu. Och döm om min förvåning när jag upptäcker att det är bättre. Vi snackar dock ytterst marginellt. Procentuellt närmast insignifikativt. Fortfarande inte bra. Inte det minsta bra men ändå bättre. Det svajar alltså fortfarande, rejält. Bara så att ingen av er sitter där och bygger upp några förväntningar.

Foto: Warner Bros

Storyn i Deep Blue Sea 3 är föga överraskande rejält återanvänd. Inte bara från den egna franchisen, där man i förra filmen recyclade allt av tillstymmelse till substans utan i princip alla hajfilmer någonsin. Ni vet ju vid det här laget, hur det funkar. På pappret briljanta forskare som trots både lovord och tungt CV alltid lyckas fucka upp big time och omgivna av en ensemble av idioter sedan försöker att ställa allt till rätta genom att döda random superhaj. Denna gång är det marinbiologen Emma Collins (Tania Raymonde) som får jaga både haj och lajks på sociala medier.

Hon har satt upp shop någonstans i Indiska Oceanen för att studera vithaj men aldrig får man vara riktigt glad. Hon hinner knappt lägga ifrån sig sin selfie stick innan ett gäng ilskna tjurhajar glider in i bukten. Nu är förstås goda råd dyra eftersom de sitt namn trogna är rejält tjuriga och inte alls drar sig för att kalasa på Emmas kollegor. Eftersom en olycka sällan kommer ensam dyker snart tidigare nämnda forskare upp. Det skall förstås visa sig att de har experimenterat på hajarna som nu är både snabbare än en EU-moppe och smartare än en femteklassare. Naturligtvis är en av dessa också Emmas ex, alltså inte hajen då utan forskaren och det var ett stökigt uppbrott fyllt av lögner. Något som förstås inte hindrar Richard (Nathaniel Buzolic) från att fortsätta ljuga Emma rätt upp i ansiktet när hon kräver svar gällande hajarnas något eljest beteende i bukten.

Foto: Warner Bros

I övrigt är det i princip samma gäng som vanligt som får agera potentiell fiskmat. Unga människor med irriterande manér. De sitter framför skärmar och CSI-zoomar in prylar på planktonnivå, skyller allt på klimatkrisen och hånglar när tid finnes. Tillsammans har de också vårdnaden av en egen liten haj som de psuedovetenskapligt studerar för att sedan kunna droppa någon totalt orimlig förklaring till stötestenar forskare filosoferat över i århundraden. Jag kan knappt vänta på att få se dem bli uppätna.

När det äntligen blir dags för lite seriös shark time så kan ord knappt beskriva hur besviken jag blir. Inte över manus, det är som det är och följer varje fastställd norm när det kommer till havererat hajvåld men animationerna… Herregud. Här får jag god lust att kasta mig själv överbord i hajfyllt vatten, iklädd endast Lady Gagas köttklänning och plaska hysteriskt. Bara göra slut på lidandet.

I vanlig ordning när det kommer till B-filmer med hajtema är det i slutändan egentligen bara en illa förklädd slasherrulle där högljudda, naiva ungdomar i bikini lämnar sin trygga plats i livet för att bli brutalt slaktade på löpande band. Det är visserligen inte lika vältelegraferat vilka som faktiskt dör den här gången men det spelar å andra sidan ingen roll eftersom de lämnar noll intryck och därmed heller inte lyckas tjäna in några sympatipoäng.

Foto: Warner Bros

Som i de flesta hajrullar är fotot ett av de få glädjeämnen som erbjuds. Oavsett om man befinner sig ovanför ytan eller under vattnet är det helt enkelt ljuvligt vackert och fler än en gång kommer jag på mig själv med att drömma mig bort. Till en svunnen tid, innan karantän och annat globalt elände. Tyvärr förstörs detta magnifika naturfoto av tidigare nämnda specialeffekter från reabacken. Något som också gör att all eventuell känsla av skräck helt uteblir. Det går helt enkelt inte att ta på allvar och då är den kokta hajen rökt, för egen del i alla fall.

Nej, då återstår väl bara att stålsätta sig inför Deep Blue Sea 4. Skall vi gissa på att den dyker upp 2021 med samma trötta story igen?

Deep Blue Sea 3 finns att köpa och hyra på iTunes

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."