Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Des – En seriemördares bekännelser

Betyg

När jag pratar seriemördare med gemene man, vilket kanske inte är ett helt accepterat beteende i det offentliga rummet kan de oftast ändå inte låta bli att engagera sig. För på många sätt är seriemördare för vuxna vad monster är för barn, det är läskigt men samtidigt spännande. Det är något oerhört fascinerande i begreppet som gör att vi vill veta mer. Människans nyfikna natur fängslas av storyn och psykologin bakom. Hur blev en till synes helt normal tonåring Amerikas mest brutala mördare och hur kunde en välrenommerad man som underhöll barn iklädd clowndräkt i åratal plötsligt go apeshit för i hemlighet börja våldta och strypa 33 pojkar? Hur gick det egentligen till när en degenererad sektledare lyckades dupera sina unga följare att mörda i hans namn och hur kunde en på ytan social och empatisk man jobba på ett kriscenter för att direkt gå ut på stan och mörda kvinnor på löpande band? Trots att man vet att det är fel kan man helt enkelt inte låta bli att engagera sig. Det är lite som när man kör förbi en olycksplats och tittar trots att man vet att man inte borde. Jag vet ju för jag har ägnat ohälsosamt mycket tid åt att studera dessa ondskefulla varelser på håll, där jag har läst allt man kan läsa, sett alla filmer, serier och dokumentärer och lyssnat på varenda podcast.

Ber jag sedan samma gemene man att rabbla upp vilka som varit värst återkommer ständigt samma namn. Ted Bundy, Jeffrey Dahmer, Manson och Jack the Ripper. Det är inga överraskningar där. Högprofilerade namn som har inspirerat mängder av författare och regissörer och där i alla fall de två förstnämnda inte bara mördat utan även utsatt sina offer för våldtäkt, nekrofili och kannibalism så epitetet värst är klart berättigat men det finns förstås betydligt många fler. De som inte får lika stor plats i media. De som av någon anledning flugit under radarn för de flesta utom de närmast sörjande. Faktum är att en av de mest brutala seriemördarna återfinns i England och nu släpper CMore en miniserie i tre delar om Dennis Nilsen.

Foto: Newpictures for ITV

Det är en välputsad historia som knappt skrapar på ytan för att blotta de riktiga galenskaperna så för att få ett grepp om hur ondskefull Nilsen faktiskt var följer här en kort och ocensurerad summering. Viktigt att ha med sig då det tack vare ett magnifikt skådespeleri är skrämmande lätt att idolisera gärningsmannen i Des. Vill man helst vara lyckligt ovetande hoppar man över detta stycke. Det är nämligen inte för intet han har kallats för en brittisk Dahmer för likt just Jeffrey Dahmer plockade han hem unga män som han sedan hade sex med eller bara hade för sällskap. Under natten ströp han och dränkte dem. Han styckade sedan liken och gömde dem under golvplankorna i sin lägenhet. För att dölja stanken sprayade han med doftspray men till slut gick det inte längre, då elde han upp delarna tillsammans med gamla bildäck. Antalet offer växte allt snabbare och till slut hann han inte göra sig av med alla likdelar och började därför proppa garderoben full med mänskliga organ. I ett sista desperat försök delade Nilsen upp kroppsdelarna i små bitar som han sedan kunde spola ner i toaletten. Ända tills det blev stopp i avloppet förstås. Grannarna kände den fruktansvärda stanken och upplevde att det var svårt att spola. De ringde då rörmokarfirman Dyno-Rod och VVS-teknikern Michael Cattran tog sig an det, så här med facit i hand, synnerligen otacksamma uppdraget att undersöka avloppet på Cranley Gardens. Han upptäckte ben och en köttfärsliknande substans i röret och ringde polisen som snabbt kunde konstatera att det de facto var kött från människor och där tar miniserien Des sin början.

Foto: Newpictures for ITV

Det är London år 1983 och DCI Peter Jay (Daniel Mays) kallas alltså till adressen i Muswell Hill efter det makabra fyndet och dörrknackning står nu överst på agendan. En av hyresgästerna, Dennis Nilsen, spelad av en porträttlik David Tennant avslöjar omgående att han förvarar döda människokroppar i sin bostad. Bara så. Helt utan känslor. Som om han pratade om vädret. Han arresteras förstås på plats och körs ner till polisstationen där det bjuds på te och till synes obegränsade mängder cigg. Stämningen är god, så där som den ofta är i brittiska kriminaldramer. Inga avstängda förhörsrumskameror med tillhörande stryk, inget good cop/bad cop-upplägg. Det är lågmäld diskussion helt utan press. Känslan är att den största hotbilden där och då är att rökat tar slut. Nilsen erkänner utan att blinka mord på femton män men han minns inga namn. Han erkänner att han hade sex med dem efter döden och behöll kropparna som sällskap. Precis som Dahmer hävdade han att de levde kvar i honom. Nu behöver naturligvis DCI Jay snabbt identifiera offren för att kunna ställa Nilsen inför rätta, och det innan byråkrati, blodtörstig media och ekonomi sätter käppar i hjulen för utredningen. Samtidigt dyker en författare upp i kulisserna. Brian Masters erbjuder sig att skriva en biografi om Nilsen innan någon annan gör det och skyller de brutala dåden på homosexualitet.

Foto: New pictures for ITV

Att Dennis Nilsen inte är den enklaste mordmisstänkta karl man kan ha att göra med skall Jay snart bli varse. Visst, han erkänner dåden men samtidigt gör hans sociopatiska och narcissistiska drag det väldigt svårt att veta vad som faktiskt är sant och vad som är rent skryt. Hans lugna och kontrollerade humör och det faktum att han och endast han sitter på de mördades identiter gör också att han ständigt sitter i förarsätet. Både Jay och Masters tvingas i princip att gå på äggskal i Nilsens närvaro. Det skall också sägas att precis som Dahmer och Bundy är Nilsen en så kallad osannolik gärningsman. Man skall givetvis inte döma en bok efter dess omslag men tjocka glasögon, ljusblå skjorta, ibland slips och välkammad konsultfrilla tillsammans med synnerligen god retorik gör honom till en person som man har svårt att tro kan ha gjort sig skyldig till sådana hemska dåd men skenet kan som bekant bedra.

Det är tydligt att han njuter av den makt han plötsligt besitter och utan att jag riskerar att avslöja något så kan jag i alla fall berätta att han slänger in en och annan twist som får Jay med kollegor att slita sitt hår, svettas ymnigt och fundera på spontan självantändning.

Foto: Newpictures for ITV

Des är en ytterst kompetent dramatisering av en av de mest brutala och iskalla seriemördare vi upplevt men det känns ändå som om att hälften saknas. Då Nilsen grips direkt i inledningen uteblir den där adrenalinfyllda jakten på ett monster, till skillnad från andra dramatiseringar av seriemördare. Det frustrerande pusslandet med spår som leder fram till nästa spår, som i sin tur tar oss ett litet steg närmare sanningen. Jag tänker på Monster (Aileen Wournos), To Catch a Killer (John Wayne Gacy) Ed Gein, Rillington Place (John Christie), Zodiac, Summer of Sam (David Berkovitz) och så vidare. Des blir istället en dialogfylld intervjuserie som mer eller mindre lever på David Tennants fullständigt briljanta porträtt av Nilsen. Det behöver naturligtvis inte betyda något negativt, det finns gott om fina produktioner i den genren men då vi varken får någon direkt insyn i Nilsens horribla dåd eller följa med på jakten blir det lite för mycket administration och raka vägen till domstol och alldeles för lite kalla kårar och nagelbitande för min del. Ett sådant här upplägg fungerar enligt mig mycket bättre i dokumentär form.

Men David Tennant har levererat stort i åratal nu och här får han verkligen dominera för trots stabila insatser från Jason Watkins och Daniel Mays så är det till syvende och sist Tennant som står i konstant fokus. Det är han som egenhändigt gör att Des ändå är klart värd att lägga nästan tre timmar på.

Första avsnittet av Des har premiär på CMore 9 november

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."