Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Film Recension

Det, kapitel 2: En ojämn och alldeles för lång uppföljare

Betyg

Bra

  • Bill Skarsgård
  • Kemin mellan skådespelarna
  • Snygg produktion

Dåligt

  • Speltiden
  • Andra halvan av filmen
  • Gränsar till parodi

När vi sist träffade gänget som så smickrande benämner sig som The Losers var det 1989 och de hade precis spöat skiten ur fanskapet till clown, Pennywise, och lovat varandra att kämpa tillsammans om mardrömmen skulle upprepa sig. Gänget splittras och alla utom Mark (Isaiah Mustafah) ser till att komma så långt bort från hålan Derry som möjligt. 27 år senare händer det som inte får hända, Pennywise är tillbaka och Losers-gänget samlas på nytt i en något vuxnare form för att en gång för alla stänga ned cirkusen.

Vad som först slår mig är att man lyckats casta vuxna skådespelare som ser ut att vara föräldrar till gänget i den första filmen och det är inga C-skådisar man har satt gaddarna (!) i. Pojkflickan Beverly (spelas som vuxen av Jessica Chastain) har gift sig med ett förmöget arsle som visar sin kärlek med knytnävarna, nervvraket Eddie (James Ransone) har passande nog funnit en karriär som riskanalytiker på ett försäkringsbolag, Richie (Bill Hader) har blivit en känd stå-upp komiker med en fäbless för alkohol, Bill (James McAvoy) har blivit en känd författare med stadigt gig i Hollywood och Ben (Jay Ryan) har blivit en framgångsrik arkitekt med ett mycket fördelaktigt yttre. Eller som Richie uttrycker det: ”You look like all brasilian fotballplayers in one person”. Lille Ben har definitivt blivit av med babyhullet. Bill Hader är suverän som komikern som kamouflerar sitt trasiga inre med enastående komisk tajming, faktiskt förvånad över hur bra han är här.

Foto: Warner Bros

Precis som första filmen är det en påkostad produktion vilket syns. Alltid uppskattat när det  läggs pengar på hela produktionen och inte bara på specialeffekter. Bakom manuset står Guy Dauberman (The Conjuring- filmerna) och för regin hittar vi återigen Andy Muschietti. Det är en resa på hela 2 timmar och 49 minuter dessa två herrar bjuder på och träsmaken gör sig tyvärr påmind under andra halvan av filmen.

Första halvan tycker jag mycket om då man tar upp mörka saker som homofobi, misshandel, mobbing och depression. Dessa ämnen förvaltas väl och tar hänsyn till vilka demoner dessa trauman kan leda till. Hatbrottet mot ett homosexuellt par i inledningen är lika mörkt som inledningen i föregångaren då Bills lillebror försvinner. Det dryftas även om hur mycket vi faktiskt förtränger från vår barndom för allt är inte av godo vilket gestaltas väl av skådespelarna.

Foto: Warner Bros

En överraskande scen är när en viss upphovsman till förlagan filmen är gjord på dyker upp som ägaren till stans pantbank vilket lättar upp stämningen i allt mörker. En annan scen som är djupt obehaglig är när gänget möts på en Kinarestaurang i Derry efter alla dessa år och Pennywise gör sig påmind. Aldrig varit rädd för spindlar men i kombination med barnskrik blir det ytterst obehagligt för min del…

Andra halvan av filmen tappar fokus och ballar ur då det slängs in så mycket skrämseltaktik att man börjar undra om manusförfattaren får provision för att testa sittdynorna i varenda biosalong som existerar med hjälp av ovetande biografbesökare. För mycket av det goda får tyvärr omvänd effekt efter en stund vilket känns onödigt.

Foto: Warner Bros

Andra halvan av filmen blir en hopplock av första filmens sämre delar och det känns inte rättvist mot vare sig boken eller fansen. Men skådespelarnas fina kemi och framförallt Bill Skarsgård gör filmen uthållig för mig. Skarsgård är inte med lika mycket som i första filmen men jag gillar det då det ger en läskigare stämning då man aldrig vet när clownen med vassare tänder än The Meg kommer hoppa fram, ackompanjerad av sitt obehagliga kluckande till skratt . Skarsgård är fenomenal och skrämmer mig fortfarande och även om det hintas om ett tredje kapitel (kan någon sätta ett max på antalet ord manuset får innehålla i så fall) tycker jag att det räcker nu. Låt oss minnas Skarsgård som en av de ruggigaste karaktärerna som någonsin fått liv på vita duken, innan cirkusen blir en parodi på sig själv. Det förtjänar ”Det” inte.

Det: kapitel 2 har biopremiär den 6:e september

 

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.