Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Divergent – Recension

DIVERGENT

Jämförelser med The Hunger Games-filmerna är oundvikliga. Både den serien och Divergent bygger på en förlaga i form av en bokserie riktad till främst tonåringar, skildrar en postapokalyptisk värld och har en kvinnlig protagonist.

Förra året kom det tydligen fler filmer från Hollywood som byggde på förlagor än originalidéer – för första gången i filmhistorien. Parallellt med vurmen för framtidsdystopier följer uppenbarligen en rädsla för det nya och bristande fantasi hos filmbolagen. I en orolig värld lutar man sig mot beprövade recept, den ekonomiska risken är ju inte lika stor. Samtidigt ingår det i dessa berättelser öppningar mot något annat. Inte heller det nyheter, men knappast idéer som står högst upp på dagordningen i varken kulturen eller politiken – om man inte är Göran Greider förstås. Både The Hunger Games och Divergent behandlar orättvisor och klassamhället. Om än att det görs i skydd av – kan man säga – en fiktiv framtid. Det handlar också om det så kontroversiella begreppet ”revolution”. Om kulturen nu är en termometer på samtiden – vilket den givetvis är – så torde revolutionen, eller mera modest tolkat: förändringar, stå bakom hörnet.

Divergent 1
Divergent-världens motsvarighet till normcore.

Divergent utspelar sig i ett uttorkat och förfallande Chicago, efter kriget (!). Staden omges av ett gigantiskt elstängsel som tjänar samma syfte som The Wall i Game of Thrones – att stänga ute det okända (och onda). Samhället är uppdelat i falanger: De lärda, De fridfulla, De ärliga, De tappra och De osjälviska. Likt den gamle gode Hippokrates uppdelning i de fyra temperamenten. Dessa grupper fyller bland annat olika funktioner i gemenskapen. De tappra ska till exempel skydda befolkningen mot angrepp och De lärda står för kunskapen. Vid sexton års ålder genomgår varje ”medborgare” testet med stort T, som anger vilken falang man är mest lämpad att tillhöra. Valet står en fritt, men ”95 % väljer den falang man vuxit upp i”. Testet tar reda på vem man verkligen är. En rätt trött kristen tanke om att det skulle finnas en sann kärna i varje människa, och bara det fog för upplopp.

Allt är givetvis inte guld och gröna skogar, det finns avfällingar, att jämföra med kastlösa, som är samhällets utstötta då de av en eller annan anledning fallit ur sin falang. Och ”divergents” är de Übermensch som hotar systemet, de tillåter sig inte att kategoriseras och bär personlighetsdrag från alla falangerna.

Divergent 4
Four och Tris.

Man behöver knappast vara Greider för att inse att det här systemet har sina brister. Och det är rätt snyggt skildrat, i alla fall initialt, då hotet, det samhälleliga förtrycket, är underliggande och inte ”in your face” som i The Hunger Games. ”Faction before blood” (Falang före blod), som devisen lyder. Sedan brakar det ju givetvis loss.

Det är underhållande. Även om det knappast når samma höjder som The Hunger Games. Beatrice ”Tris” Prior (Shailene Woodley) är engagerande, men tyvärr inte en lika intressant rollfigur som Katniss Everdeen. Man har inte heller tagit ut svängarna i estetiken lika mycket som tidigare nämnda benchmark. Där den förra var vulgobarock är Divergent snarare spartansk. De olika falangerna klär sig bara i rena, raka kläder i olika färgskalor och miljön är enkel. Storyn är simplifierad, dels för att det bygger på en ungdomsbok får man anta, men antagligen också för att visa ofriheten – tänk bara på de till antalet få frisyrer tillåtna i Nordkorea (om vi nu nåtts av rätt information). Därför är också, som exempel, De tappra stereotypiskt skildrade med en förkärlek för tribaltatueringar samt tjo och tjim i tid och otid. Inte heller någon tonårsdystopi utan en kärlekshistoria, här är objektet för protagonistens tycke den initialt buttre Four (Theo James).

Divergent 5

Visst finns det spänning i allt detta, det är aldrig tråkigt – även om 139 minuter är väl tilltaget. Och Kate Winslet är godkänd som den onda Jeanine. Men filmen saknar det schvung som The Hunger Games levererar, den där känslan av att nu jävlar blir det snart kravaller mot makten. Ändå är det en duglig snuttefilt under turbulenta tider, och det kan nog bli än mer spännande framöver: det är klart att Veronica Roths fortsättningsböcker i trilogin, Insurgent och Allegiant, också de blir film.

betyg3

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *