Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Rebecca Ferguson i Dune
Film Recension

Dune – Ett spektakulärt och storslaget sci-fi-äventyr som behöver en fortsättning

Betyg

Efter dubbla succéer med Bladerunner 2049 och Arrival är det nu dags igen, för en av vår tids i särklass vassaste regissörer att ge sig på ännu ett mustigt sci-fi-äventyr. Jag pratar förstås om Denis Villeneuves och hans ohyggligt hypade rymdsaga, baserad på Frank Herberts påstått ofilmbara roman och för att vara just ofilmbar är det här en osannolikt magnifik, bombastisk och rakt igenom ljuvlig filmupplevelse. Det är faktiskt något av det mest storslagna jag någonsin sett på en bioduk. Otroligt långt ifrån David Lynchs lika delar märkliga som rent miserabla adaption från 1984 eller den minst sagt medelmåttiga miniserien med en sanslöst stel William Hurt i huvudrollen.

Som många säkert känner till så sägs ju Herberts klassiska science fiction-roman ligga till grund för hela George Lucas Star Wars-saga och det innebär ju förstås en del förväntningar att leva upp till, mycket att förlora och lite att vinna. På pappret åtminstone. Och det är ju som sagt var något man inte alls har lyckats med vid tidigare försök. Den stora utmaningen ligger i mängden karaktärer och en lika komplex som bred berättarstruktur som skall lyckas rymma både ösig action och stillsam poesi. I Lynchs två timmar långa, eller i detta fallet korta film var han inte ens nära att lyckas få ihop alla de här invecklade komponenterna till något som skulle kunna kallas för struktur. Resultatet var i stället smärtsamt spretigt, komprimerat och oerhört rörigt. I miniserien var det snarare tvärtom. Där fanns de facto tiden men den slarvade man bort på onödigt trams som inte hade någon bäring för helheten. Villeneuve gör inte samma misstag. Hans kyliga konstnärliga ådra och tekniska briljans gör honom i stället till det perfekta valet av regissör.

Foto: Warner Bros

”This is only the beginning” säger den unga ökenkrigaren Chani (Zendaya) sent in i filmen och det är ju bara att hoppas på att hon har rätt. Det är ju inte bekräftat att det faktiskt blir så, det är upp till oss biobesökare att avgöra huruvida det blir en fortsättning eller ej då filmbolaget ville avvakta för att se hur den skulle tas emot av publiken men visionen är trots allt att det skall bli fler delar i den här berättelsen. Och förutsatt att det också blir av så har Villeneuve gjort helt rätt här genom att ha haft det goda omdömet att dela upp Dune i (förhoppningsvis då) flera delar så kan han ta tid på sig att bygga upp den hela komplexa storyn med det breda persongalleriet. Det gör att filmen börjar ganska försiktigt, vagt och lite sökande men när presentationen väl är undanstökad så går det undan. Då är det klimax, sjunde himlen och orgiastisk interstellär underhållning för alla sinnen. Visuellt är det makalöst, en detaljstudie utan dess like där inga monetära svångremmar verkar ha dragits åt. Fotot av Greig Fraser är dystopiskt dunkelt och vackert där karga landskap i soldränkt sand samsas med mörk futurisk arkitektonik. Ljudmässigt är det omöjligt att värja sig. Det går inte att komma undan, från allra första bildrutan är man fast i ett järngrepp. Hans Zimmer håller inte tillbaka. Omgående pumpar han ut sin patenterade domedagsdänga på en öronbedövande nivå och ljudeffekterna dränker snart salongen i syntetisk krigsföring.

Foto: Warner Bros

För den som inte är bekant med berättelsen befinner vi oss i 10 191 där krigsherren och hertigen Leto Atreides (Oscar Isaac) precis har blivit utsedd till att härskare över Arrakis och festligare ställen kan man sannerligen styra över. Arrakis är nämligen en synnerligen ogästvänlig ökenplanet fylld med gigantiska sandmaskar som slukar allt i sin väg, vare sig bytet rör sig eller ej. Varför lägga resurser här kan man ju fråga sig då och som vanligt är det droghandeln som styr. I sanden utvinns nämligen den kraftfulla hallucinogena drogen spice. En substans som kan förlänga livet hos brukaren men det är även den mest värdefulla handelsvaran som existerar i hela universum, vilket förstås gör att alla tänkbara raser gärna riskerar både liv och lem i jakten på det eftertraktade ämnet. Den största faran är dock de tidigare nämnda sandmaskarna. Upp till 400 meter kan de bli och de stannar som sagt inte för något. Så fort de känner vibrationer i marken sätter de högsta fart mot ett intet ont anande skrovmål och mitt i en sådan attack hamnar Leto med sin son Paul (Timothée Chalamet) och konkubin Jessica (Rebecca Ferguson) i ett av filmens tidiga nervdaller, där vi som biopublik så smått faktiskt börjar förstå i vilken skala Villeneuve har tänkt sig att leverera den här sci-fi-sagan. Allt är nämligen överväldigande och det är svårt att inte kippa efter andan när han vräker på för allt vad tygen håller, ständigt ackompanjerad av Hans Zimmers svulstiga soundtrack.

Foto: Warner Bros

Som i alla rymdepos finns det en ”chosen one” och i Dune är det Paul som axlar den otacksamma rollen. Vägen han måste vandra är lång, krokig och fylld av faror. Samtidigt är den unga tronföljaren en tämligen introvert herre som hellre går omkring och grubblar på livet i allmänhet och dess krav i synnerhet. Han vill helst sitta själv i det intergalaktiska pojkrummet och vara svår men tvingas i stället träna närstrid med det härdade stenansiktet Gurney Halleck (Josh Brolin) och utstå både psykologisk och fysisk smärta i form av sanning i en liten låda, tillsammans med Gaius Helen Mohiam (Charlotte Rampling). Dessutom måste han lära sig att behärska ”rösten”, något som hans ömma moder Jessica drillar honom i varje dag hemma vid matbordet. Enkelt förklarat handlar det om att kunna befalla andra levande varelser genom att förställa sin röst. Och som om inte detta vore nog så tvingas han också se visioner om framtiden. Någon som dör, någon annan som dödar. Blodiga knivar, idel mörka öden. Dune är överlag en känslokall historia. Det är inga stora känslostormar som blåser förbi under de dryga två och halv timmarna som filmen varar. Inte ens kärleken är varm. Snarare är det kyliga blickar, strama läppar och lågmäld dialog. De enda som bryter mönstret är den märkbart muntra stridspiloten Duncan Idaho (Jason Momoa), som också är det närmsta en riktig vän Paul har i sitt liv och den hejdlöst ondskefulla baronen, briljant spelad av Stellan Skarsgård.

Foto: Warner Bros

Den stjärnspäckade rollistan lever upp till alla mina högt ställda förväntningar, i synnerhet Timothée Chalamet som fortsätter att övertyga och snart kommer att vara Hollywoods hetaste villebråd men även Rebecca Ferguson som gör sin mest gedigna skådespelarinsats hittills och Stellan Skarsgård är som sagt ljuvligt ond i sin obskyra Jabba the Hutt-roll. Även Oscar Isaac och Jason Momoa gör minnesvärda insatser, liksom Zendaya och Javier Bardem, även om de två sistnämnda får alldeles för lite speltid.

I grund och botten är det en ytterst välbekant historia som berättas. Det goda mot det onda. Det ljusa mot det mörka och i centrum en utvald som trots ett trotsigt inre måste kasta sina personliga agendor åt sidan ”for the greater good”. En ung man med potential men som måste inse allvaret och växa ur blöjan för att i stället snöra på sig suspensoaren. Göra sig beredd på att det kommer att göra ont men att världen och allas överlevnad nu vilar i hans händer. En profet för massorna. Det här har vi förstås sett i otaliga produktioner i den här genren men aldrig så här. Villeneuve levererar ännu en stor bioupplevelse, i pur skala den klart största hittills. Visst, upplevelsen är större än berättelsen men det var väl å andra sidan helt väntat. Det är ju ofta så han jobbar, Villeneuve men när sagan paketeras så här formidabelt är det såklart oerhört svårt att klaga. Dune är en äkta blockbuster, spektakulär och storslagen som få och den skall naturligtvis avnjutas i en biograf med en absurd ljudnivå och gigantisk filmduk men den behöver en fortsättning. Låt oss se till att den får det!

Dune har biopremiär 15:e september

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."