Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

En enkel till Antibes – Recension

Richard Hobert måste väl vara en av de mest hånade kulturpersonligheterna vi har i det här landet. Hans Tre Solar, med bland andra Mikael Persbrandt och Kjell Bergqvist i obetalbara ”medeltidsfrisyrer”, framkallar hånfulla flin var än man nämner den. Nu har Richard Hobert gjort en ny film, med helt normala frisyrer.

”Det var någon som sa att den värsta skammen är att inte vara älskad av sina föräldrar. Men det stämmer inte, den värsta skammen är att inte vara älskad av sina barn”. Ungefär så säger George (Sven-Bertil Taube) i början av En enkel till Antibes, och man kan se det som en slags programförklaring för filmen.

73-årige George har ingen vidare bra kontakt med sina barn (Dan Ekborg & Malin Morgan), men plötsligt är de väldigt angelägna om att komma och fira hans födelsedag. Snart inser Georg att barnen försöker lura honom att sälja sitt hus och sätta honom på ett hem, så att de kan få pengarna. Hans städerska (Rebecca Ferguson) är trevlig, men Georg vet att hon stjäl av honom, och är kanske också inblandad i barnens plan? Och i Antibes i Frankrike finns en Christine, som skickar röda rosor på Georgs födelsedag.

För att säga det med en gång: Richard Hoberts nya film är inte jättedålig. Men den är inte jättebra heller. Det jag närmast tänker är att Richard Hobert inte verkar vara en så värst intressant regissör (förutom när han gjorde Tre Solar då, ett svenskt fantasyäventyr är ju faktiskt inte varje dag man ser. Synd att den blev så dålig bara). Det är småputtrigt, roligt ibland, allvarligt ibland, och jag kan tänka mig att den kan gå bra på bio. Men just den där blandningen är också ett problem, för det blir väldigt otydligt vilken genre det här är. Å ena sidan drama, med jobbiga familjeförhållanden, och det är ganska gripande emellanåt. Men samtidigt vilar en farsartad stämning över stora delar av filmen, och det är som om Richard Hobert inte riktigt kunnat bestämma sig för vad det är för film.

Rebecca Ferguson och Sven-Bertil Taube åker tåg i Norrland

Ett konstigt inslag är att George följs av tre spöken, som dyker upp lite här och var och står och stirrar på honom. Det dröjer ganska länge innan det kommer någon förklaring på vilka de är, och de framstår mest som komiska, särskilt eftersom ett av spökena ser ut som en drogad hippie. De följs dessutom åt av en hummande musik, som faktiskt är ännu mer sentimental än den övriga musiken, som är en typisk svensk mysig, finstämd filmmusik med akustiska gitarrer.

Övertydlighet blandas med ologiska saker i filmen. Exempel: George säger ”Olof har gjort kopior på bilderna”, varpå Olof demonstrativt visar ett kuvert med bilder som han har i bröstfickan. Jo, vi förstod det.  Och att ta sig mellan Luleå och Antibes går tydligen jättefort, eftersom en karaktär i ena stunden befinner sig på den ena platsen och sedan på den andra, i exakt samma kläder, utan minsta antydan om att tid gått.

Att göra en film med en 73-åring i huvudrollen är sympatiskt, med tanke på hur sällan det sker, och Sven-Bertil Taube är bra i sin roll. Och ämnet är det väl egentligen inget fel på. Men jag blir inte jätteengagerad av En enkel till Antibes. Kanske beror det på att jag är fel målgrupp, kanske är den bara ganska tråkig.

 

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.