Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Everest – Recension

Everest 1

Nu för tiden ska helikoptern se väldigt, väldigt liten ut och det omgivande landskapet ska kännas överväldigande. En liten insekt mot en imposant naturkanvas. Det var väl ungefär vad man ville förut också, men då kunde filmteknologin inte riktigt mäta sig med visionerna på samma sätt.

I Everest är helikoptrarna skitsmå och världens högsta berg as-stort. 3D-effekterna underlättar givetvis. Men det är en film som inte tar ut svängarna eller utnyttjar möjligheterna med 3D till fullo. Filmen ”bygger på verkliga händelser” från 1996 och skildrar hur det gick åt helvete för två expeditioner på Mount Everest. Det är också problemet. Att det bygger på riktiga händelser alltså, inte berget eller åt helvetet.

Clarke
Bergsklättrarmode anno ’96.

Redan 1996 hade Mount Everest blivit något av en turistattraktion. De två expeditionerna samlar allt från erfarna bergsklättrare till amatörentusiaster. Rob Hall (Jason Clarke) leder det ena teamet och Scott Fischer (Jake Gyllenhaal) det andra. Gyllenhaal i en machoroll som är… lite för mycket. Hall (Clarke) den något mer balanserade och kalkylerande bergsklättaren av de två. Det är klart en story ska ha två ytterligheter. En massa skådiskändisar flimrar i övrigt förbi i större eller mindre roller. Det känns som att det slösas med en hel del skådespelare – både Keira Knightley och Robin Wright är exempelvis med väldigt lite, och det hade nog sparat en hel del av budgeten med mindre kända aktörer i många av rollerna. Emily Watson och John Hawkes gör väl ifrån sig i ganska menlösa roller. Den ende som får lite tuggmotstånd i sin roll och spottar ut lite (i alla fall hyfsat) intressant skådespeleri är Josh Brolin, som spelar en hetsporre utrustad med Texas-machismo och ”Dole/Kemp ’96”-t-shirt.

Clarke 2

Filmens trohet mot det verklighetstrogna gör att det blir mindre svindlande och häftigt än vad som hade kunnat vara fallet om man tagit ut svängarna något. Men låt så vara då, jag köper att man inte vill göra lustspel av en tragedi. Men problemet är att filmen fungerar ännu sämre som drama. Exempelvis är Jason (Hall) och Jans (Knightley) förhållande, som hålls i liv via satellittelefon, alldeles platt. Deras relation ska generera igenkännande och empati med karaktärerna, men blir bara störningsmoment i väntan på bergsaction – som aldrig kommer.

Everest 5
Fotbad och vintergryta, Jejk?

Filmen har dock ett gäng fina naturbilder och – jag är förvisso rätt vek när det kommer till höjder – ibland får jag verkligen yrsel när kameran ”filmar” uppifrån. Sedan är det ju lite kul med de nostalgiska känslorna som väcks till liv med låtar som som All I Wanna Do, Weather With You och This Is How We Do It. Men det är ju inte nog för en fet bergsbestigningsrulle. Rekommenderar Cliffhanger (1993) istället… nä, skoja bara… eller jag vet inte, det är många år sedan jag såg den och då tyckte jag den var ruggigt fet i alla fall.

Everest hade biopremiär 25 september. 

betyg2

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *