Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Gangs of London säsong 1 – Briljant och brutalt gangsterdrama

Betyg

Det är lika bra att slänga ut det med en gång. Få det överstökat bara så att jag kan gå vidare i livet sen, för det måste sägas och det behöver sägas högt. Skrikas ut från både bergstoppar och barrikader tills bröstet är tömt på luft.

DEN FÖRSTA HALVAN AV GANGS OF LONDON ÄR DET BÄSTA JAG SETT I ÅR PUNKT

Visst. Den som är pessimistiskt lagd säger kanske att det bara är ännu en Peaky Blinders. Eller en Fargo. Eller en Gomorrah. Eller en… ja ni fattar. Och jag säger inte att det är fel. Inte alls. Det är trots allt oerhört många bekanta strängar som får utstå en rejäl misshandel här. En hyfsat enkel och ordinär story i grunden med framgångsrik maffiaverksamhet, en hämndodysséens A till Ö och en simpel katt-och-råtta-lek. Egentligen ingenting nytt alls men det är samtidigt en brittisk nagelbitare av rang och ett banbrytande snyggvåld som förtjänar sina ovationer, stående i början, sittande i slutet. En helårsutsöndring av adrenalin och endorfiner i en enda sittning. Ett afrodisiakum omöjligt att motstå.

Är det osmakligt? Borde man skämmas? Ja förmodligen lite, i synnerhet när mängder av civila får sätta livet till. Oskyldiga stackare som bara råkar vara på fel plats vid fel tillfälle och därmed ständigt stryker med i brutalt ultravåld men det går inte att värja sig mot, det är bara för skönt nervigt och estetiskt tilltalande för att jag skall kunna låta bli att njuta av den liderliga lemlästning som ständigt erbjuds här.

Foto: Sky Atlantic

Och det börjar direkt. I allra första scenen. Gareth Evans, en regissör som är van vid att starta sitt inferno tidigt vilar inte på hanen här heller. Nej, det är inget att spara på. Ingen idé att hålla igen. I en lika visuellt vacker som vådligt våldsam öppningsscen ser vi en ung man hängandes upp-och-ned från en hög byggnad. En annan, synnerligen bister ung man med bensin och tändstickor i händerna tittar ner över kanten och mumlar ett par olycksbådande ord. Det är en kombination som naturligtvis leder till ond bråd död där en brinnande yngling tämligen omgående och vrålande skall störta mot marken. Anledningen? Ungdomar på glid.

En familjefader och tillika maffiaboss, Finn Wallace (Colm Meany) har precis blivit kallblodigt mördad av ett par småkriminella kids i ett inbrott som inte alls gått enligt plan och sonen Sean Wallace (Joe Cole), ovetande om vilka som ligger bakom dådet vill nu se huvuden rulla, bokstavligen och han tänker inte vila förrän den skyldige lämnat jordelivet, allra helst på smärtsammast möjliga vis. Nu finns det förvisso inte mycket till regler att förhålla sig till i maffiabranschen från början men de få som ändå finns är helt bortstädade. Det är Anarchy in the UK som gäller med omgående verkan.

Alla är misstänkta och diverse storgangsters från jordens alla hörn får plötsligt se samarbetsavtal och kontrakt sönderrivna och annullerade. Inga droger byter ägare innan gärningsmannen är tagen av daga. Inga smutsiga pengar tvättas och inget smuggelgods smugglas. Det är hard times – for these times som Dickens hade sagt.

Foto: Sky Atlantic

Detta är naturligtvis inte särskilt populärt hos falangen med tillhörande flåbusar som nu tvingas dra i handbromsen och se en lukrativ daglig business gå i stöpet och det är heller inte populärt hos den egna familjen som nu tvingas handskas med en obstinat arvtagare där det bara finns ett läge. Hedonistisk hämnd. Och det är en alltmer krackelerande familj vi får följa genom dagsångest och nattliga knogmackor. Den yngre brodern Billy (Brian Vernel), som aldrig tackar nej till en spruta heroin, systern Jacqueline (Valene Kane) som redan innan uppståndelsen är duktigt lack på sin släkt och i mitten, deras ej så ömma moder, Marian (Michelle Fairley). Men seriens hjälte, om man nu kan förära någon det epitetet i en serie där alla är bloody bastards är ändå Elliot Finch (Sope Dirisu). Han är den där obligatoriska snubben som börjar på botten, misstrodd och utan street cred. Den klyschiga hantlangaren som stiger i graderna i takt med att body counten ökar. Så fort det vankas storstryk eller avrättning är han visserligen där och levlar upp men hans agenda är samtidigt högst oklar. Vem är han? Var kommer han ifrån? Vad gör han nu för tiden vad jobbar han med?

Så det är precis som det brukar vara i maffia och gangstersammanhang helt enkelt. En mäktig familj som styr över diverse mer eller mindre korrumperade småpåvar i en verksamhet som bara kan benämnas som en våldsam värld full av dubbelspel, manipulation, slughet och inkompetens om vartannat. På andra sidan, alla andra. Och då menar jag verkligen alla andra i dess allra bredaste form. Redan i första säsongen dyker det upp benknäckare och bossar från Albanien, Pakistan, Nigeria, Syrien, Indien och så ett par galna danskar förstås. Lägg därtill en brokig ensemble trailer trash, habila hejdukar som kunde varit plockade direkt från Snatch och lite annan blandad lös pöbel vars enda mål i livet är att söndra och härska.

Sky Atlantic

Mycket mer än så finns det inte att berätta om den övergripande storyn. Dels för att inte riskera att hamna i spoilerterritorium men också för att det helt enkelt inte blir särskilt mycket djupare än så här. Visst finns det en liten twist, med betoning på liten men annars är det pretty much straight forward. Ett mord, en jakt, en uppgörelse. Strängarna är som sagt välbekanta men det som gör Gangs of London så otroligt bra att jag vill vaporisera, förångas, gå upp i rök av ren extas är actionscenerna och jag var inne på det tidigt. Adrenalinet som pumpar i TV-soffan.

Den första halvan av Gangs of London är en furiös pulshöjande upplevelse av ett slag man sällan får möjligheten att uppleva, i synnerhet avsnitt fem som utan tvekan står sig som ett av de bästa avsnitt fem jag någonsin sett. Alla tider, alla genrer. Sedan blir det tyvärr betydligt svalare men det är klart, det är svårt att hålla uppe ett sådant tempo och en sådan nerv genom nio hela avsnitt och den där säcken skall ju dessutom knytas ihop så småningom och helst också kunna öppna för en ny säsong. För hur roande, rått och realistiskt det cinematiska våldskapitalet än är så kan man förstås inte bara skjuta, slåss och spränga sig igenom nio timmar. Då blir det bara Michael Bay av alltihop och det kan vi som bekant få på annat håll.

Foto: Sky Atlantic

Skådespeleriet då? Nja, det finns definitivt förbättringspotential för att uttrycka det milt. Det är stundtals rejält överspelat och underspelat också för den delen men det spelar faktiskt inte så stor roll här då den generella ödeläggelsen ständigt tar fokus från allt annat. Det är stabila karaktärer men tyvärr är de inte särskilt minnesvärda. Det är förvisso stoiska herrar båda två men Joe Cole är ingen Cillian Murphy om man säger så och den forcerade dialogen blir också märkbart mer påtaglig i den långsammare andra delen av serien då jag inte längre sitter med en konstant klump i magen och kramar knogarna kritvita i en krängande berg-och-dalbana av känslor.

Gangs of London är inte perfekt. Den är inte ens nära perfektion men kvalar ändå redan nu in på min topplista för året. Ett epos av underhållningsvåld så motbjudande men samtidigt så vansinnigt vackert exekverat att ögon tårades och puls rusade när jag gick vilse i mitt basala begär efter mer. Jag försökte behärska mig men landade ständigt i den bitterljuva insikten. Okej, bara ett avsnitt till.

Gangs of London avsnitt 1 till 4 finns att streama på C More nu och serien har premiär på TV4 och TV4 Play den 24:e november

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."