Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Recension

Heat – Tidernas heist

Heat

1995 var ett unikt filmår, det var året då det skulle skrivas filmhistoria och världens bästa film skulle ha premiär. På pappret var Heat nämligen den bästa filmen någonsin. Jag menar, hur skulle den inte kunna vara det? För första gången någonsin skulle de två alfahannarna Al Pacino och Robert De Niro mötas i en kamp om liv och död och världen höll unisont andan. För att vara tydlig; Al Pacino och Robert De Niro skulle alltså befinna sig i samma filmruta, TVÅ GÅNGER under 2 timmar och 50 minuter! Det fanns filmconnoisseurer som väntat på detta ögonblick sedan 1974.
Warner Bros. hade kritat kontrakt med mannen bakom megasuccén Miami Vice, Michael Mann och han sparade minsann inte på superlativen när han beskrev sitt kommande verk. Heat var gangsterrullen som skulle putta ner både Gudfadern och Scarface från prispodiet.

När jag först såg Heat tyckte jag att den var rätt trist och när jag senast såg om den för sisådär 8 år sedan tyckte jag att den var bättre, helt okej men det var inte så att jag dreglade ner mig själv. Mina tydligaste minnen var att den fortfarande kändes okristligt lång, att jag störde mig något oerhört på en ganska viktig detalj och att den innehöll tidernas mest testestoronpumpade scen.

Heat. Hur står den sig i dag? Har den åldrats med värdighet? Let’s find out!

Heat5
Den berömda caféescenen där katten bjuder råttan på kaffe mitt under jakten

 

Det är klart att de två ruttade silverryggarna var dragplåstret och filmens största USP (Unique Selling Point), där de var för sig hade mängder med minnesvärda framträdande innanför skjortan men övriga involverade gick inte heller av för hackor. Namn som Val Kilmer, Natalie Portman, Jon Voigt, Ted Levine, Tom Sizemore och Ashley Judd som var överallt under nittiotalet borgade för kvalitet och välfylld plånka.

Filmen börjar också stenhårt. I ett samtida Los Angeles rånas en transport på värdepapper och samtliga säkerhetsvakter skjuts ihjäl på ett synnerligen brutalt vis. LAPD kommer ilande till brottsplatsen och det tar inte många minuter innan Lt. Vincent Hanna (Al Pacino) kan konstatera att de har att göra med ett professionellt och skrupellöst gäng som inte kommer att lägga några fingrar emellan när det gäller fortsatt utövad organiserad brottslighet i änglarnas stad. Snart identifieras också hjärnan bakom kuppen, Neil McCauley (Robert De Niro) och jakten är igång.

Heat4
Val Kilmer säger inte många ord, han låter kulorna tala

 

Heat är baserad på en verklig händelse och bakom det färdiga resultatet ligger tjugo år av research, vilket givetvis är oerhört imponerande och i grund och botten är det en klassisk katt och råtta-lek enligt standardformula. En tungt beväpnad transportsträcka från A till B där vi vet att någon av de två huvudrollsinnehavarna måste dö men det som Michael Mann gör så vansinnigt bra här är att han lägger ner mängder av tid på karaktärerna. Vi får en detaljerad insyn i deras tillvaro där ensamheten är den gemsamma nämnaren hos både poliser och kriminella och kan därmed utan problem också relatera till deras pressade livspussel.
”Have no attachments. Allow nothing to be in your life that you cannot walk out on in 30 seconds flat” säger McCauley vid ett tillfälle och det är precis så det är. Inga fasta punkter, inga känslor eller ånger. Se till att vara bäst på det du gör och låt ingenting hindra dig och det finns faktiskt också en scen där detta praktiseras fullt ut. Jag klockade den på 29 sekunder, så detaljfixerad är alltså Mann.

Vincent Hanna är i sin tur inne på sitt tredje äktenskap, som även det är på väg mot det oundvikliga uppbrottet. Trots att han körde med öppna kort redan från start börjar ursäkterna nu ta slut. ”I told you when we got together you were going to have to share me with all the bad people and ugly events on the planet.” säger han till sin fru Justine (Diane Venora) när han kommer hem sex timmar för sent, igen. Hon försöker förklara för honom att det inte är förseningen i sig utan bristen på kommunikation. Hon kunde lika gärna tala latin. För honom är det självklart att inte lägga sig ner och vila eller gå på fancy cocktailpartyn innan buset är bakom lås och bom men hur förklarar man att man är gift med jobbet?

Heat2
Grisar och presidenter i alla ära. Inget slår den vita hockeymasken när det skall rånas .

 

Samtidigt kämpar Chris (Val Kilmer) och Charlene (Ashley Judd) med sitt äktenskap som nu knakar rejält i fogarna. Trots alla framgångsrika rån är han fattig som en kyrkråtta eftersom alla snabba cash har hamnat i Vegas och nu hotar Charlene att ta sitt pick och pack och dra men hur flyr man från en hetlevrad gangster med automatvapen? De har dessutom ett barn ihop som stökar till situationen ytterligare.

Till och med L.A. är övergivet. I verkligheten en stad fylld av människor och liv men här är ”city of light” både tyst och isolerad. Dante Spinotti levererar ett förstklassigt noir-foto på en kanvas av storslagna vyer och ett Los Angeles vi aldrig tidigare sett. En ensam bil på en öde motorväg, en folktom storstad i neon, ett omöblerat strandhus med utsikt över en stilla ocean och en flygplats där endast ljusen på landningsbanan lyser upp ett totalt mörker. Vissa scener är så estetiskt fulländade att de nästan känns som tavlor, eller en sådan där fototapet som var stekhet på 90-talet.

Karaktärsutveckling och neon räcker långt men till syvene och sist skulle allt ändå komma att handla om en enda scen. Allt har lett hit. Varenda storyline har en slutdestination, bankrånet.

Heat1
Pacinos patenterade psykbryt

Under tio minuter står tiden still. Då utspelas nämligen den mest realistiska film-heist som någonsin knäppts och som sedan dess inspirerat båda sidor av lagen. Efter månader av intensiv vapenträning för skådespelarna blev bankrånscenen så detaljerad och välexekverad att den har används som skolboksexempel av bankrånare IRL och amerikanska specialstyrkor, framför allt marinkåren använder fortfarande innehållet i utbildningssyfte. Det låter kanske som en skröna men det stämmer faktiskt (Google är din vän). Framför allt handlar det om hur man retirerar och laddar om ett skjutvapen mitt i en eldstrid.
Dessutom kommer Heat för evigt att få finna sig i att vara referensfilm för diverse krängare av hemmabiosystem och det är klart, sitter man mitt i det där kulregnet och hör drygt 800 lösa skott smattra så högt att dialogen stundtals dränks köper man förmodligen surroundsystemet på plats. Det är efter 20 år fortfarande en mäktig filmupplevelse.

Pacino vs. De Niro då? Var hypen berättigad? Både ja och nej. Vincent Hanna är Pacinos paradroll. En hetsig, överarbetad hetsporre som då och då bryter ut i väl avvägda överspel där han kan gå från kolugn till bananas på en halv sekund. Rättspatoset är vad som driver honom och han är beredd att offra vad som helst för rättvisan men jag köper aldrig riktigt Robert De Niros karaktär Neil McCauley. Det råder inga som helst tvivel om att De Niro är en fantastisk skådis och är så även här men han är ingen McCauley. Originalet var en stökig, halvalkad och på gränsen till white trash-rånare som knappast vann några skönhetstävlingar på Alcatraz. Väldigt långt ifrån De Niros charmanta, välklädda och strukturerade superskurk så nej, varken namn, utseende eller manér passar in på De Niros profil och jag måste erkänna att det fortfarande stör mig.

Men annars är det bara att konstatera att Heat har åldrats med värdighet och likt ett fint vin blir den bara bättre med åren. Ben Affleck försökte återskapa filmens storhet i The Town för ett par år sedan men lyckades bara till viss del. Den här typen av filmer görs helt enkelt inte längre och som tjuv och polis-rulle är Heat utan tvekan obesegrad.

betyg4

 

LEAVE A RESPONSE

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."