Onyanserat

Blogg om film, TV och mycket annat

Generic selectors
Exact matches only
Search in title
Search in content
Search in posts
Search in pages
Recension

Insurgent – Recension

Insurgent poster

Ska man tro framtidsskildringarna finns det inget hopp ungdomar. Antingen blir ni knegare och/eller dödsoffer i ett barbariskt skådespel (The Hunger Games), alternativt rätt och slätt hoptryckta till döds i en gigantisk labyrint med rörliga väggar (The Maze Runner), eller så kolar ni vippen på ett av alla de där miljoner sätten som man kan dö på i en Flugornas herre-framtid (The 100). Mys. Men gråt inte över fiktivt, potentiellt spillt, eventuellt kommande existerande framtidslåtsasblod. Det finns ju en annan utväg. Det skulle vara om ni råkar födas in i den elit som ofta förekommer i dessa dystopier. Oddsen är inte på er sida, men, som bekant: hoppet är det sista som överger människan.

24097.cr2
Four och Tris.

Nog fan är det något som har gått sönder. Newbs inom generell tankeverksamhet tycker ju givetvis inte att man ska dra för stora växlar baserat på vad som händer i popkulturen. Men få samhälleliga fenomen är så rappt reaktiva på tillvaron, och aktiva i skapandet av densamma, som populärkultur. Jag personligen tror ju att det är politikernas oförmåga att möta och hantera samhällsförändringarna som gör att ungdoms-sci-fin ser ut som den gör. Vi förbrukar jorden, människor svälter fortfarande, jobben räcker inte till och ändå ska vi arbeta tills vi stupar. Öhm… den ljusnande framtid känns inte särskilt ljusnande. Det är något som inte stämmer i ekvationen.

Men nog om det. Och all hope is givetvis inte gone i Insurgent. Vad skulle det bli för film då liksom. Här kommer hoppet dels i form av en förseglad låda, men även i form av ”divergenten” Tris (Shailene Woodley), Four (Theo James) och resten av ”Dauntless”-falangen. Den där lådan är i skurken Jeanines (Kate Winslet) ägo och är något som lämnades av typ Divergent-Chicagos founding mothers and fathers. Den är nyckeln till något viktigt, men ser mest ut som något som införskaffats i en sådan där diversebutik som säljer drömfångare, ametister och allehanda pinaler approprierade från mer ”naturnära och äkta” befolkningsgrupper.

Insurgent 1

Filmen tar vid precis där Divergent slutar. Precis alltså. Vi slängs direkt in i handlingen. Men för den sakens skull är det inget momentum inledningsvis. Det initiala anslaget förbyts snabbt i en transportsträcka. Det tar sig dock vartefter och blir en hyfsat underhållande actionrulle med inte alltför mycket mellanfilmsvibbar. För det kommer två filmer till, Veronica Roths tredje bok delas upp i två. Lex The Hunger Games. Jeanines goons jagar Tris och hennes kollegor och försöker samtidigt få upp den förseglade lådan – vilket endast kan göras med hjälp av divergenter, som misslyckas och dör på löpande band. Något som inte berör Jeanine. Hon är stenhård. In i handlingen i denna rulle stiger också de falanglösas ledare, Evelyn, friskt spelad av Naomi Watts. En av få karaktärer, med undantag för Peter (Miles Teller), som är lite så där både god och ond. Persongalleriet är annars väldigt serietidning. Och männen i filmen känns mest som utfyllnadskaraktärer. Utöver Peter är möjligtvis Caleb (Ansel Elgort) aningen spännande. Men ondingarna Eric (Jai Courtney) och Max (Mekhih Phifer) är rena katastroferna. För att inte tala om Four, en plattare och tråkigare karaktär får man leta efter. Varför måste något intressantare kvinnoporträtt följas upp med havererade mansporträtt? Hur svårt kan det vara att skildra människor som människor är mest?

Insurgent 3
Tris i drömmaskinen.

Många av scenerna tar plats i Tris drömmar, betydligt fler än i första filmen. Det är lite positiva Inception-stämningar och lite negativa Transcendence-stämningar på dessa drömmar. Någorlunda funkar det i alla fall. Filmen är helt okej, men problemet, om det nu är ett problem, är att de rullar som nu kommit i Divergent-serien aldrig når över medelmåttan. Det är habil underhållning och jag kan tänka mig att det till och med är riktigt bra för en och annan ungdom. Men det når aldrig upp till den grad av känsla och allvar som finns i The Hunger Games – som oundvikligt och ständigt blir jämförelsematerial. En anledning till detta är det arma persongalleriet, men också Tris och Fours trötta och helt passionslösa förhållningssätt till varandra. De ska alltså vara älskande rebeller mitt under brinnande revolution. De framstår mer som Carl och Anna Maria Corazza Bildt vid middagstid, en vanlig måndag kväll i november.

Det är, som sagt, helt okej detta, rätt spännande genomgående. Men låt oss hoppas att produktionen sparat det torraste krutet till de sista två rullarna. För det känns som att detta borde vara mer. Grundstoryn och upplägget är finfint, det är värt ett bättre och mer grandiost öde. Det vore tråkigt om det bestående intrycket av Divergent-serien blir: nåja.

Insurgent har biopremiär 20 mars. 

betyg3

LEAVE A RESPONSE

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *